# ID: svediakorp-gov434261
# author: Souchet (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 226
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den världsomfattande konfrontationen mellan två sätt att uppfatta internationella förbindelser i Irakfrågan klyver Europa i två delar.
Krisen skingrar illusionernas dimmor och ställer oss på nytt inför verkligheten.
De som hade glömt detta påminns om att nationalstaterna fortfarande är de diplomatiska och strategiska aktörerna, som när analyserna sammanfaller självklart kan agera gemensamt på ett effektivt sätt på mellanstatlig nivå, och att Europeiska unionen inte är en politisk fråga.
Att Europa är intensivt närvarande i denna kris beror inte på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens mekanismer, utan på den politiska viljan hos ett antal europeiska länder.
Det mest beslutsamma stödet för den amerikanska visionen är europeiskt, precis som de mest uttalade motståndarna är europeiska.
Konventet kommer därför att behöva dra lärdomar av denna återgång till verkligheten.
Ingen bör längre fundera på att tvinga fram en gemensam allomfattande utrikespolitik med hjälp av bindande majoritetsbeslut.
Det vore att välja likriktningens väg istället för det europeiska oberoendets väg.
GUSP måste anpassa sina ambitioner till verkligheten, måste bidra till att harmonisera ländernas diplomati på de punkter där man är överens, och låta länderna agera självständigt när så inte är fallet och aldrig mer försöka ersätta dem med konstlade och icke-fungerande pseudoöverenskommelser, för det vore att handla på ett sätt som skadar Europa.
