# ID: svediakorp-gov434237
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,492
# sentences: 105
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill uttrycka min tacksamhet till Greklands utrikesminister för hans professionalism och tillmötesgående uppträdande.
Det är ett sant nöje att samarbete med honom.
Detta efter att ha samarbetat med åtta olika ordförandeskap.
Ministern sade att han under de senaste veckorna har tillbringat åtskillig tid på 10 000 meters höjd.
Jag kan försäkra att jag själv har tillbringat en stor del av min tid på den höjden under de senaste tre och ett halvt åren.
När jag inte har vistats på den höjden har jag på det hela taget befunnit mig här i kammaren.
På grund av mina omfattande ansvarsområden har jag sannolikt tillbringat - och med glädje tillbringat - mer tid i denna kammare än någon annan kommissionsledamot.
Jag tror att man i kammaren är medveten om att jag har försökt att begränsa mina kommentarer för att inte uppta alltför mycket av debattiden.
Jag hoppas att kammaren i dag låter mig hålla ett något längre anförande med tanke på att jag önskar dryfta några frågor som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag hoppas att jag inför kammaren aldrig medvetet har överreklamerat den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens landvinningar - eller dess potential i enlighet med det befintliga fördraget.
Jag har alltid varit mycket väl medveten om dess begränsningar.
Låt mig i korta ordalag citera ur ett anförande jag höll för nära tre år sedan, i juni 2000:? De betydelsefulla framsteg som under det senaste årtiondet har gjorts inom GUSP, har inte inneburit att medlemsstaterna har givit kommissionen ensam initiativrätt.
I allmänhet har de heller inte enats om att hålla sig till majoritetsomröstningar, och de har inte accepterat att Europa har ' överhöghet på området ', med minskad nationell handlingsfrihet till följd ...
Utrikespolitiken är och förblir en fråga för de demokratiskt valda regeringarna i medlemsstaterna.?
De djärva och ytterst professionella ansträngningarna från det grekiska ordförandeskapet till trots, har detta faktum aldrig varit mer uppenbart än under de senaste eländiga veckorna, vilket mer än nog illustrerar det som jag sade senare i samma anförande, nämligen att:? Alla medlemsstater bör inse det som alla som arbetar med GUSP i praktiken sedan länge har förstått - att ett samarbete som uteslutande bygger på mellanstatlighet är ett recept på svaghet och medelmåttighet,
(Applåder)
och en europeisk politik som utgår från den minsta gemensamma nämnaren.
Detta kommer att bli än mer uppenbart när nya länder blir medlemmar i unionen.?
Den ynkliga figur som Europeiska unionen utgjort under de senaste veckorna bör inte göra oss blinda för de faktiska och anmärkningsvärda framsteg som gjorts under det senaste årtiondet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, på Balkan, i Afghanistan och på många andra håll av världen.
Men det bör samtidigt vara en påminnelse om hur mycket som återstår att uträtta.
Som vissa har föreslagit är det naturligtvis möjligt att en mindre grupp av länder kan uppträda som en pådrivande faktor för att ge Europa en sammanhängande och tydlig utrikespolitik.
Men utan bättre mekanismer för att samla en gemensam politisk vilja är det troligt att även dessa länder skulle bedriva en inkonsekvent men framträdande politik.
Det har varit en dyster tid för dem som anser att den bästa lösningen är att överlåta ansvaret på de stora medlemsstaterna.
En lärdom vi redan nu kan dra av händelseutvecklingen - något som även ministern påpekade - är vikten av att vidareutveckla Förenta nationernas roll och makt.
Det ligger i hela världens intresse att makten begränsas av internationella regler och att den utnyttjas endast genom internationella överenskommelser.
Vilken annan grund för internationell legitimitet finns vid sidan om FN i fråga om militära ingripanden?
Med vilken annan utgångspunkt är det möjligt att ta itu med de problem som massförstörelsevapen utgör?
Jag tänker inte bara på Irakfrågan, utan även ett bredare perspektiv.
Förenta staternas vägran att arbeta vidare för att få till stånd en ratificering av det fullständiga provstoppsavtalet förstärker knappast förhandlingspositionen för Internationella atomenergiorganet och andra som strävar efter att förhindra att kärnteknik sprids till Iran, Nordkorea och andra länder.
Jag beklagade även Förenta staternas beslut att så lättvindigt dra sig ur ABM-avtalet.
För sådana beslut - och det har förekommit en hel del - skickar ut farliga signaler om vilket värde som Förenta staterna tillmäter internationella åtaganden.
Detta är utan tvekan ett avgörande nederlag i det som vissa kallar? kriget mot terrorismen?.
Jag har nämligen svårt att föreställa mig hur terroristhotet kan bekämpas effektivt på andra sätt än genom internationellt samarbete och internationella regler.
(Applåder)
Det har redan uträttats ett imponerande arbete inom Europeiska unionen och genom FN: s antiterroristkommitté.
Vi bör fortsätta att hjälpa de länder som har svårt att uppfylla sina åtaganden om terrorismbekämpning enligt FN-resolution 1373.
Och vi bör fortsätta att arbeta för en mindre ojämlik värld, till exempel inom ramen för WTO: s utvecklingsagenda från Doha, genom att arbeta vidare med de beslut om utvecklingsfinansiering som fattades i Monterrey och genom att genomföra de beslut om hållbar utveckling som fattades i Johannesburg.
Är det i allmänhet inte så att krig leder till nyrekrytering av terrorister snarare än att avskräcka dem?
Det är svårt att skapa demokratiska system med vapenmakt när historien visar att demokrati vanligtvis är ett resultat av en långvarig intern utveckling inom ett samhälle.
Eftersom FN har en unik roll som en legitimitetsgrund är det ytterst viktigt att FN har sanktionerat ett beslut om angrepp i händelse av ett krig mot Irak.
Om Förenta nationernas ståndpunkt tråkigt nog skulle förbli oklar - till exempel om en sanktionering av ett angrepp endast skulle utgå ifrån resolution 1441, utan en uttrycklig bekräftelse från säkerhetsrådet att det faktum att Irak inte till fullo har efterlevt beslutet utgör casus belli - vore det sannolikt ändå önskvärt att FN så snart som möjligt utarbetade en ram för det humanitära bistånd som därefter kan komma att bli aktuellt, att organisationen bör övervaka utvecklingen av den nya irakiska statsbildningen under ledning av det irakiska folket och att FN dessutom bör hjälpa till att samordna det internationella återuppbyggnadsarbete som helt säkert kommer att bli nödvändigt.
Ingen kan emellertid ifrågasätta att det vore att föredra om - och jag menar verkligen om - Saddam Hussein kunde avväpnas med hjälp av inspektioner.
Europeiska unionen är en mycket stor bidragsgivare på Balkan och i Afghanistan, och vi är redan i nuläget den största humanitära bidragsgivaren i Irak.
Om kriget skulle bli verklighet måste vi otvivelaktigt öka dessa hjälpinsatser, inte bara till konfliktens offer, utan även till dem som försöker fly från konflikten.
Kommissionen har haft intensiva kontakter med FN-organisationerna och med Iraks grannländer med anledning av frågan om hur vi på bästa sätt kan bidra på det humanitära området.
Det har redan anslagits 15 miljoner euro, men det är möjligt att vi måste bidra med mycket mera än så och, om så skulle behövas, utnyttja medel ur budgetens katastrofreserv.
Det är oundgängligt att Europeiska unionen tillsammans med andra internationella hjälporganisationer har möjlighet att bistå med oberoende och opartisk hjälp.
Det måste även fortsättningsvis råda en strikt uppdelning mellan militära insatser och hjälpinsatser så att det så kallade humanitära utrymmet bevaras.
Detta mål kommer att bli mycket enklare att uppnå om FN i ett tidigt skede erkänns som huvudsaklig hjälpsamordnare.
Ett omedelbart humanitärt bistånd är en sak, men de krav som ställs på oss kommer helt säkert att sträcka sig betydligt längre än så.
Som kammarens ledamöter alltför väl känner till, är Europas budget för yttre förbindelser redan mycket ansträngd.
Det kommer under alla omständigheter att bli mycket svårt att lansera omfattande nya program i Irak och dess närområde.
Men det kommer att bli avsevärt mycket svårare för Europeiska unionen att inleda ett heltäckande och storskaligt samarbete - även inom ramen för det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet - om händelseutvecklingen inte stöds av FN och om splittringen mellan medlemsstaterna består.
När jag tidigare yttrat denna åsikt har jag ibland anklagats för att så att säga utfärda hotelser om en europeisk samarbetsvägran om Förenta staterna väljer att gå vidare utan stöd från FN, enligt den princip som antyddes av kolumnisten Tom Friedman i New York Times utifrån en skylt i en kinesbutik:? Den som förstör något får själv betala.?
Men detta är inte min avsikt.
Jag iakttar bara fakta: om ett krig skulle bryta ut, kommer det att vara mycket lättare att övertala er - Europeiska unionens budgetmyndighet - att vara generösa om det inte råder någon tvist om legitimiteten i de militära insatser som har ägt rum, om det nya politiska system som framträder efter kriget, eller om vem som bär ansvaret för återuppbyggnadsprocessen.
Jag är inte ute efter att ta hem skenbart juridiska poänger.
Jag gör bara en politisk bedömning som varken är särskilt ny eller skarpsinnig.
Jag är djupt oroad - och jag vet att många i kammaren delar min oro - över de oavsiktliga skador på civilbefolkningen som kan bli verklighet till följd av den senaste tidens händelser och i händelse av ett eventuellt krig.
Våra gemensamma ansträngningar bör inriktas på att försöka att minimera dessa tänkbara följdverkningar.
Jag tänker inte bara på den död och förödelse som själva kriget kan ge upphov till, eller på de destabiliserande konsekvenserna för Iraks närmaste grannländer, utan även på de skador som till exempel kan tillfogas Förenta nationernas inflytande, Nato och de transatlantiska förbindelserna, vilka för närvarande, för att uttrycka det milt, upplever en mycket svår tid.
I alla dessa sammanhang måste vi se bortom de omedelbara argumenten och tänka på de långsiktiga fördelarna med att samarbeta och att stärka det skamfilade men nödvändiga instrument som ett internationellt styre är.
Avslutningsvis vill jag nämna ytterligare tre områden där vi bör anstränga oss för att minska de oavsiktliga skador som den senaste tidens händelser kan ge upphov till.
Den första av dessa områden är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som har drabbats av ett allvarligt bakslag på grund av att medlemsstater ur båda läger har valt att inta orubbliga nationella politiska ståndpunkter som om de talade för hela Europeiska unionens räkning.
Vi skall inte bli modfällda av detta avbräck.
En liknande splittring har förekommit inom Förenta staterna, och till och med inom Förenta staternas regering, men tack vare att presidenten har rätt att tala på hela nationens vägnar har denna splittring inte delat landet.
Vi är en union av oberoende nationer och kan inte dra nytta av sådana fördelar.
Men detta är en anledning till att fördubbla våra ansträngningar för att skapa en effektiv GUSP och inget skäl till att ge upp detta arbete.
När vi återupptar arbetet kommer vi kanske att märka att även de större länderna har blivit något mer ödmjuka, eftersom dessa tydligt inser vilka skador de har tillfogat det gemensamma projektet och hur mycket de har minskat det gemensamma inflytandet genom offentligt käbbel.
(Applåder)
Ett annat europeiskt projekt som riskerar att drabbas av den senaste tidens händelser om vi inte arbetar aktivt för dess upprätthållande är utvidgningen.
Det är särskilt skadligt att oenigheten i Irakfrågan har tillåtits överskugga diskussionen om utvidgningen.
Vi får inte ifrågasätta ländernas europeiska kall enbart på grund av deras åsikter om Irakkrisen.
(Applåder)
Låt oss försäkra de tillträdande länderna om att vi fortfarande ivrigt ser fram emot deras förestående medlemskap.
Men låt oss samtidigt erkänna att de som ansluter sig till vår union gör ett existentiellt val.
De skall inte förklara att de är för Europa och mot Förenta staterna - absolut inte.
Men enligt formuleringen i fördraget om europeiska unionen åtar de sig att? avstå från varje handling ... som kan minska [unionens effektivitet] som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna?.
Det är möjligt att de nuvarande medlemmarna har varit ett mycket dåligt föredöme,
(Applåder)
men det minskar inte ansvaret för alla medlemmar, inklusive de tillträdande länderna, att uppfylla denna skyldighet enligt fördraget.
Slutligen vill jag säga några ord om Israel och Palestina.
Vad sker om ett krig bryter ut i Irak?
Låt oss anta, låt oss be, att kriget blir kortvarigt.
Låt oss vidare anta att alla farhågor som har uttalats om följderna för landet ur stabilitetssynpunkt visar sig vara ogrundade.
Kort sagt, låt oss glömma alla eller de flesta av våra farhågor.
Jag vill ställa två frågor.
Kommer den fred som uppstår att frammana en historisk försoning mellan palestinier och israeler?
Palestiniernas situation beskrevs förra veckan av Peter Hansen, chef för FN: s hjälporganisation för Palestina och en av världens mest framstående internationella ämbetsmän.? Den nakna sanningen?, skrev han,? är att nära en fjärdedel av de palestinska barnen lider av akut eller kronisk undernäring enbart på grund av orsaker som människan rår för.
Ingen torka har drabbat Gaza och Västbanken, inga skördar har slagit fel och butikerna är ofta fulla med mat.
Men den misslyckade fredsprocessen och ödeläggelsen av ekonomin till följd av Israels isolationspolitik har haft samma effekt som en fruktansvärd naturkatastrof?.
Kommer ledaren för en FN-stödd insats eller för en mer begränsad koalition, det vill säga Förenta staterna, efter kriget att spela en mer aktiv roll för att utforma en fred mellan Israel och Palestina?
Vi har fått höra att så kommer att ske.
Europas ledare har fått höra att så kommer att ske.
Vi har fått höra att den s.k. vägledningen kommer att se dagens ljus innan vi alla kommer fram till vägens slut.
Jag hoppas innerligt att så blir fallet.
Jag fruktar verkligen för följderna om kriget i Irak följs av ännu ett år eller mer av våld i Palestina och Israel.
Det skulle ytterligare piska upp stämningen i den islamiska världen.
Vissa menar att man måste besegra Saddam Hussein om man vill besegra terrorismen.
Det må vara sant eller inte - vissa av oss har åtminstone en agnostisk hållning i den frågan.
Men jag är hur som helst fullständigt övertygad om att en invasion av Irak utan en fredsuppgörelse i Mellanöstern skulle skapa just den grogrund som terrorismen behöver.
(Applåder från mitten och från vänster)
Sanningen är - och detta bör vi vara medvetna om - att ingen av oss kommer att vara immun mot följderna av ett sådant scenario.
(Applåder)
