# ID: svediakorp-gov434236
# author: Papandreou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,760
# sentences: 73
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I enlighet med besluten vid toppmötet och även vid utrikesministrarnas möte den 27 januari och med anledning av fredsmanifestationen vill jag framhålla att det grekiska ordförandeskapets uppgift är att utnyttja alla tänkbara möjligheter till en fredlig och diplomatisk lösning av Irakproblemet.
Irakfrågan angår oss av många orsaker.
Först skulle jag vilja informera er om läget i Irakfrågan, som dock otvivelaktigt har ett samband med många andra frågor.
Irakfrågan innebär en prövning för relationer och institutioner och den är en utmaning för oss alla.
Vad som först och främst sätts på prov är enigheten inom Europeiska unionen, med femton medlemmar, men också enigheten inom Europeiska unionen med tjugofem eller tjugoåtta medlemmar.
Det innebär en prövning för relationerna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen, våra transatlantiska relationer.
Det är en prövning för relationerna mellan Europeiska unionen och den arabiska och muslimska världen.
Det är också en prövning för länderna i Irakområdet, som utan tvivel är speciellt oroliga över utvecklingen.
Det är en prövning för den internationella diplomatin och framför allt för FN: s betydelse och verksamhet i framtiden.
Ett hot som också aktualiseras nu är den internationella terrorismen genom de nya utmaningar som massförstörelsevapnen innebär.
Det är också en prövning för våra egna tankar om hur vi skall kunna möta dessa nya hot på bästa sätt.
Och här har Europa en viktig uppgift.
Det är en union som tror på gemensamma värden, och det är utifrån dessa värden vi försöker lösa vår tids problem.
I detta sammanhang skulle jag vilja understryka att Europeiska unionen i fråga om sin enighet - och som ordförandeskap har vi gjort särskilda ansträngningar - har fattat två viktiga beslut.
Ni känner till dem.
Jag skulle bara vilja påpeka att vi vid toppmötet den 17 februari lyckades komma fram till ett viktigt gemensamt uttalande, en gemensam hållning, där vi betonade att unionens mål är total avrustning av Irak och total efterlevnad av säkerhetsrådets resolution 1441.
Vi ansåg och anser att kriget inte är oundvikligt, och jag vill betona att vi fortfarande har samma uppfattning.
Nu är det Bagdads ansvar att få ett slut på krisen genom att leva upp till säkerhetsrådets krav.
De femton medlemsländerna stöder helt och fullt vapeninspektörernas fortsatta arbete.
De vill att inspektörerna skall få den tid och de medel som säkerhetsrådet anser nödvändiga.
Inspektionerna kan dock inte fortsätta i det oändliga.
Det främsta ansvaret för att genomföra avrustningen av Irak ligger hos säkerhetsrådet.
Vi som union har naturligtvis våra åsikter, men det är i säkerhetsrådet besluten fattas.
Världssamfundets enighet och beslutsamhet, som kom till uttryck i den enhälliga resolutionen 1441, och stärkandet av den militära närvaron i området bidrog i själva verket till återupptagandet av de internationella inspektionerna.
Avslutningsvis, inom ramen för unionens övergripande politik för att befästa fred, säkerhet och samarbete i Mellanöstern har vi understrukit att vår främsta prioritet är att arbeta för en lösning av Mellanösternfrågan, för fredsprocessen och speciellt för att den handlingsplan som vi har begärt skall främjas, offentliggöras och tillämpas.
I detta sammanhang skulle jag vilja betona att den senaste utvecklingen i Irakfrågan är utomordentligt allvarlig.
Vi har uppmärksamt lyssnat på Blix, och jag vill understryka att det grekiska ordförandeskapet försöker vara ständigt närvarande i alla FN: s åtaganden och träffa alla de parter som diskuterar Irakfrågan.
Vi står i ständig kontakt med Kofi Annan, Hans Blix och Mohammed El-Baradei, och naturligtvis även med många, om än inte alla, medlemmar i säkerhetsrådet.
Nyligen hade vi således tillfälle att lyssna på Blix, och enligt Unmovics utförliga rapport har Irak, speciellt under den senaste tiden, tagit en del positiva steg i riktning mot ökat samarbete.
Jag syftar på att man har börjat förstöra al Samoud-robotarna, och att det har genomförts intervjuer med irakiska tjänstemän utan några bandinspelningar och utan närvaro av någon tredje part.
Världssamfundet väntar emellertid fortfarande på att Irak skall uppfylla sina förpliktelser i fråga om avrustning, vilka fastställts i säkerhetsrådets resolutioner och speciellt i resolution 1441.
Vi uppmanar alltså återigen den irakiska regimen att omedelbart efterleva dessa resolutioner.
I samband med de utmaningar jag har nämnt skulle jag också vilja framhålla det grekiska ordförandeskapets initiativ, i samarbete med rådets sekretariat, Solana, kommissionen och Patten, och betona att vi anser dessa ytterst betydelsefulla.
Först och främst, våra relationer med arabvärlden.
Vi har tagit viktiga initiativ.
Vi har under de senaste veckorna fortlöpande besökt arabvärlden.
Patten har varit i olika länder i området, i Iran, i Jordanien, i Turkiet.
Så även ordförandeskapet.
Jag har personligen nyligen gjort fyra besök i området.
Jag har deltagit i Arabförbundets utrikesministerråd, och Arabförbundets toppmöte kallade mig till Sharm el-Sheik för att tala som företrädare för Europeiska unionen.
Även andra kolleger i rådet, den österrikiske utrikesministern, den italienske utrikesministern med flera har besökt området på ordförandeskapets uppdrag.
Vårt mål är att samarbeta med arabvärlden.
För det första, för att framföra ett kraftfullt budskap till Irak om att det finns hopp om en fredlig lösning, om landet helt och fullt rättar sig efter säkerhetsrådets resolutioner, för det andra, för att betona att den här krisen inte är en kris där kulturer eller religioner ställs mot varandra.
Tvärtom, det är en kris där vi samarbetar med arabvärlden och den muslimska världen, och detta har rönt speciell uppskattning från arabvärldens sida.
För det tredje, vårt mål har varit att skapa engagemang i arabvärlden, och det tror jag att vi har lyckats med.
Nu i dagarna kommer en delegation från Arabförbundet att befinna sig i området för att framföra ett konkret och tydligt budskap till Saddam Hussein.
Ett annat viktigt område är relationerna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen.
Jag anser att det vore fel att inte erkänna att våra relationer har varit spända under den senaste tiden, speciellt med anledning av Irak.
Det har kanske funnits andra frågor också tidigare, som t.ex.
Kyoto, Internationella brottmålsdomstolen och kanske en del andra frågor, men det är Irakfrågan som framför allt har orsakat de spända relationerna.
Jag tror att vi alla vill behålla ett samarbetsförhållande, som bygger på flera årtiondens gemensamma satsningar på säkerhet och som självfallet också bygger på de gemensamma värden som Europa och naturligtvis också Förenta staterna står för, principerna om frihet, demokrati och fred.
Vi vill alltså visa att det nu krävs en reell dialog om den internationella säkerheten i framtiden och om hur vi skall hantera liknande problem.
Vi har redan träffat Powell, men också Rice och andra företrädare för Förenta staternas politiska liv, och målet är att det vid toppmötet i juni skall kunna föras en substantiell diskussion om dessa frågor mellan Europeiska unionen och president Bush.
Vi står givetvis i ständig kontakt med Förenta staterna, med utgångspunkt från våra egna ståndpunkter i Irakfrågan.
Beträffande länderna i området har vi ett nära samarbete med Turkiet, som har tagit initiativ till en diskussion om de problem som Irakkrisen sannolikt leder till men också om Turkiets kontakter med grannländerna för att avvärja kriget och förmå Saddam Hussein att efterleva säkerhetsrådets resolutioner.
Vi fortsätter detta nära samarbete.
Turkiet är också kandidatland, och vi är självfallet oroliga för vilka konsekvenser utvecklingen kan få för området, när det gäller den kurdiska frågan och flyktingfrågan, men vi oroar oss också för de ekonomiska och politiska konsekvenserna över huvud taget.
Vi samarbetar alltså även med dem.
I fråga om den internationella diplomatin anser jag, som jag sade, att vi helt och fullt har stött FN: s ansträngningar.
Europeiska unionen, man skulle kunna säga de femton eller t.o.m. de tjugoåtta länderna, har framhållit hur viktig FN: s roll är, och jag tror att detta måste vara utgångspunkten för de beslut vi som världssamfund kan komma att fatta i framtiden.
Som ordförandeskap har alltså även vi stött alla initiativ som tagits i säkerhetsrådet, och det har framlagts ganska många förslag, från Kanada, Mexico, och de gemensamma förslagen från Storbritannien, Förenta staterna och Spanien respektive från Frankrike och Tyskland.
Eftersom vi också har många egna medlemmar i säkerhetsrådet, har vi naturligtvis ansträngt oss att i möjligaste mån bidra till en gemensam inställning till problemet.
Som jag sade, aktualiserar Irakfrågan nya frågeställningar, eller snarare, den aktualiserar vår tids problem: hur vi skall förhålla oss till länder som har massförstörelsevapen, hur vi skall hantera risken för att massförstörelsevapnen skall användas i terroristattacker, och här tror jag att Europa kan spela en mycket viktig roll.
Europa är en värdegemenskap.
Europa har erfarenhet av att integrera länder som har upplevt diktaturer och totalitära regimer, det har visat att det kan integrera länder i en ny verklighet med demokrati och frihet och bidra till fred i ett stort område på den europeiska kontinenten.
Jag tror att denna ovärderliga erfarenhet kan tjäna som vägvisare och utgångspunkt för hur vi skall hantera nya problem i andra områden i världen.
Jag anser att denna erfarenhet inte vittnar om någon svaghet, vilket ibland påstås i kritiken mot Europa, utan innebär en mycket viktig kraft, som jag anser att vi måste utnyttja, för att vår eniga och starka röst skall göra sig hörd internationellt.
Det är i denna riktning vårt ordförandeskap kommer att fortsätta samarbetet med de femton medlemsländerna, men också med de tjugofem och de tjugoåtta medlemsländerna, och naturligtvis även med Europaparlamentet.
Efter detta korta anförande skulle jag vilja tacka er för er uppmärksamhet, och jag är naturligtvis beredd att svara på era frågor.
Jag vill också framhålla att jag skulle vilja ha mera tid för att vara här och diskutera, här i parlamentet.
Jag hoppas naturligtvis att ni förstår att jag tyvärr tillbringar en stor del av mitt liv i flygplan på väg mellan olika kontinenter, mellan olika områden, framför allt på grund av Irakfrågan, som representant för Europeiska unionen i denna svåra tid.
(Applåder)
