# ID: svediakorp-gov434210
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,157
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tackar alla ledamöter som har yttrat sig under debatten för de förslag som har tagits upp och för de frågor som har väckts.
Enligt min mening har vi noga gått igenom unionens två viktigaste instrument för att samordna den ekonomiska politiken, de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och stabilitets- och tillväxtpakten, instrument som inte bör blandas ihop, även om de har med varandra att göra.
Det är sant att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken enligt Lissabonstrategin främst syftar till att förbättra unionens tillväxtpotential.
Det är även sant att vi ofta tenderar att göra förenklade jämförelser mellan händelseutvecklingen i Europeiska unionen och Förenta staterna.
Man får till exempel inte glömma bort att det inte är samma sak att jämföra produktivitetstillväxten i Förenta staterna och Europeiska unionen som att jämföra produktivitetstillväxten per timme i Förenta staterna och Europeiska unionen.
Med andra ord, när vi jämför Förenta staterna med Europa vet vi att befolkningsökningen är större i Förenta staterna, att en större andel av befolkningen är aktiv i arbetslivet och att befolkningen där arbetar fler timmar.
Det finns självklart även andra faktorer som spelar in när det gäller produktiviteten och som också påverkar marknaden.
Vid sidan av detta finns det två faktorer som jag däremot anser vara viktiga.
Båda faktorerna finns med i vår sammanfattande rapport.
Vad har skett sedan 1999, då vi inledde Lissabonprocessen, fram dags dato?
Vi har sett att sysselsättningstillväxten har ökat snabbare än tidigare i unionen och vi har närmat oss Förenta staternas relativa arbetskraftstal.
Vår produktivitet har emellertid minskat jämfört med Förenta staternas.
Detta understryker att det finns några faktorer som inte fungerar i Europeiska unionen, vilka uppenbarligen har samband med arbetsmarknaden i en vidsträckt betydelse, men som också är förknippade med den inre marknadens brister, finansmarknaden och bristen på investeringar.
Kort sagt så har detta att göra med utbildning och fortbildning och alla de faktorer som vi har försökt att införa i prioriteringarna, framför allt för 2004, och som vi kommer att lägga fram vid Europeiska rådets vårmöte, för att förbättra vår kapacitet och vår produktivitet i framtiden.
Utgör stabilitets- och tillväxtpakten ett hinder för en återhämtning av ekonomin i Europa i det här sammanhanget?
Jag anser inte det.
Jag anser att stabilitets- och tillväxtpakten utgör en garanti för att vi, när vi får möjlighet att förbättra vår tillväxtkapacitet, kommer att kunna utnyttja detta på bästa möjliga sätt.
Stabilitets- och tillväxtpakten har, genom de automatiska stabilisatorerna, redan lett till en tydlig skattemässig stimulans i unionen.
Man får inte glömma bort att grovt räknat, i en mycket förenklad bedömning, orsakar alla sänkningar av medlemsstaternas arbetskraftstal mer eller mindre en halv procentenhets ökning av det offentliga underskottet, som är ungefär dubbelt så stort som det vanligen är i Förenta staterna.
Är det förnuftigt att medlemsstaterna dessutom gör egna skattepolitiska val i unionen?
Ur vår synpunkt medför en asymmetrisk chock uppenbarligen problem, vilka inte kan lösas med en skattepolitik i vid bemärkelse.
De asymmetriska chockerna bör lösas genom att penningpolitiken definieras och det är endast under exceptionella omständigheter som det är förnuftigt att göra egna skattepolitiska val i händelse av asymmetriska chocker.
Vi har dock infört ett manöverutrymme i pakten, vilket jag nämnde tidigare, men det är vinklat till målen för tillväxtpotentialen i Lissabonstrategin.
När det gäller de faktorer som jag just kommenterade i samband med pakten, är jag medveten om att man kan komma med invändningen att dessa instrument endast är användbara i de medlemsstater som har budgetunderskott som ligger under gränsen på tre procent.
Och det är sant.
Ur kommissionens synpunkt - jag är personligen övertygad om detta - bör tre procent i nominella termer utgöra grunden för hela vårt system.
Vi måste fastställa ett referensvärde som är heligt för alla och enligt min åsikt är det den referensen som vi måste bygga vårt arbete på.
Men det är inte ett referensvärde som vi har definierat och som vi följer på grund av att vi är överdrivet envisa eller för att vi inte vill ha förändringar.
Vad vi tänker på är helt enkelt hur budgetsituationen skulle se ut i de medlemsstater som redan hade relativt höga definitioner för budgetunderskott från början om vi skulle ha låtit ökningen av det offentliga underskottet verka på liknande sätt som exempelvis har skett i Förenta staterna.
I vårt system är det sant att de medlemsstater som ligger över tre procent under perioder med lägre nedgångar i ekonomin måste vidta vissa konjunkturstimulerande åtgärder, men det är följden av att man inte har uppfyllt kraven på minskning av underskottet under perioder med högre tillväxt.
Kort sagt anser jag att de instrument som vi har till vårt förfogande kommer att ge oss möjlighet att ta itu med den nuvarande situationen med en viss grad av samordning.
Om man säger mig att vi bör vara nöjda, vill jag säga att vi har gjort framsteg, men jag kan inte säga att vi är helt tillfredsställda.
Ni har nämnt några av de faktorer som oroar oss alla.
Ni har sagt att det är av grundläggande vikt att uppfylla de överenskommelser som ingås.
Jag instämmer helt och fullt i den principen och anser att den faktorn är en av de grundläggande bristerna i samordningssystemet för närvarande.
Andra talare har pekat på behovet att ta itu med det man enats om i stället för att träffa nya överenskommelser.
Av det skälet ägnar vi nu mycket mer uppmärksamhet åt rapporterna om tillämpningen i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska än åt att definiera nya allmänna riktlinjer; vi vill att de skall vara treåriga.
När det gäller stabilitets- och tillväxtpakten har vi också betonat det ständiga behovet av att medlemsstaterna skall ha ett ökat ägarskap.
Det är absolut nödvändigt att medlemsstaterna accepterar eller bekräftar åtagandet om att hålla sig till stabilitets- och tillväxtpakten och att detta åtagande inte bara är formellt, utan att de verkligen uppfyller det.
Om vi lyckas göra framsteg på alla dessa områden kommer vi att ha en utgångspunkt som möjliggör snabb tillväxt när det ekonomiska läget förändras.
Jag anser att vår grundläggande balans gör att vi befinner oss i ett jämförelsevis bekvämt läge för närvarande.
Vi är medvetna om att våra tillväxtnivåer är förhållandevis låga.
Vi är medvetna om att vi påverkas starkt av yttre faktorer och att vi inte har lyckats göra oss mer oberoende av dessa, men vi anser den nuvarande utgångspunkten är utmärkt för att ta itu med de problem som kan uppstå i framtiden och för att på bästa möjliga sätt ta till vara på möjligheterna till tillväxt när tillfället uppstår.
