# ID: svediakorp-gov434193
# author: Lipietz (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 560
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Jag måste erkänna att flera betänkanden handlar om i princip exakt samma sak.
I det här fallet kommer vi inte att rösta för betänkandet, som bär namnet på en person som jag beundrar enormt mycket, Trentin.
Vi kommer snarare att arbeta på betänkandet av García-Margallo y Marfil.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har att göra med ett verkligt funktionsproblem.
När samma fråga läggs fram av en föredragande från vänstern, eller av en föredragande från högern, kommer den i första fallet att massakreras av våra framstående kolleger från högern, och när den läggs fram av en föredragande från högern kommer den, med viss tur, att antas.
Det måste följaktligen erkännas att resultatet av sönderstyckningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor är att betänkandet av García-Margallo y Marfil - som i egenskap av föredragande under alla omständigheter har utmärkta egenskaper som jag länge har uppskattat - är klart bättre och mycket mer användbart än betänkandet av Trentin, som givetvis inte är Trentins betänkande, vilket Langen påpekade, för när Trentin uttalar sig säger han i princip motsatsen till vad som står i betänkandet.
Eftersom det förhåller sig på det här sättet kommer jag endast att tala om betänkandet av García-Margallo y Marfil, såsom det ser ut.
Jag tror att vi i De gröna skriver under på alla mål och synpunkter på situationen, på det sätt som de formuleras i betänkandet av García-Margallo y Marfil.
Fördelen med detta betänkande är att den ekonomiska politikens mål återförs i linje med målen från Lissabon och Göteborg: vi vill göra Europa till ett föredöme för en ekonomisk tillväxt grundad på kvalitativa investeringar i mänskliga resurser, kvalitativa offentliga investeringar och miljömässigt hållbar teknik.
Med hänsyn till storleken på vår världsdel, som är liten till ytan och en av de mest tätbefolkade på jorden, tror jag att detta är den enda strategi som Europeiska unionen kan följa.
Motsägelsen i betänkandet av García-Margallo y Marfil är följande: föredraganden tvingas ständigt bolla med det faktum att han måste välkomna stabilitetspakten och trots detta säga att man måste lyckas med att finansiera investeringar.
Han måste avstå från att ifrågasätta den artikel i Maastrichtfördraget som förbjuder gemenskapens institutioner att kritisera Europeiska centralbanken, men trots detta säga att man måste bevilja medel till specialräntor för nödvändiga investeringar.
Han talar om skattesystem, inte om räntor.
Kort sagt kringgår han på något sätt de verkliga problemen med de institutionella låsningarna vi i dag ser i EU, vilket kommer att sätta oss i samma stagnerande union som vi upplevde under de svarta åren på väg till euron, dvs. mellan 1990 och 1997.
Med tanke på att vi inte har kontroll över de räntor som fastställs av Europeiska centralbanken kommer vi att få alltför höga räntor, vilket kommer att göra det besvärligt för de stater som både vill investera och betala av på sina skulder.
Dessa alltför höga räntor kommer också att göra vår valuta alltför stark, vilket kommer att hindra oss från att exportera eftersom nedgången kommer att vara världsomfattande.
Om vi inte uttryckligen ifrågasätter stabilitetspaktens nuvarande utformning kommer vi inte att lyckas finansiera de investeringar som García-Margallo y Marfil efterlyser.
