# ID: svediakorp-gov434188
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,753
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Under den talartid jag har till mitt förfogande kommer jag att försöka kommentera de fyra betänkanden som har lagts fram.
Jag börjar med att ta upp de tre betänkanden som handlar om det allmänna ekonomiska läget, stabilitetspakten och de offentliga finanserna, och kommer avslutningsvis att kommentera Olle Schmidts betänkande om det speciella fallet med Sverige.
Först och främst vill jag tacka García-Margallo y Marfil för det genomförda arbetet och för det, som han själv sade, tydliga budskapet i hans betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Jag vill betona att årets rekommendation har en mer strategisk inriktning än vanligt, i den mån som syftet med rekommendationen är att fastställa den övergripande europeiska strategin för de kommande tre åren.
Det är sant att den ekonomiska osäkerheten är stor för närvarande och att vi redan har gett vissa riktlinjer för ett lämpligt agerande i fall av symmetriska chocker, då det naturligtvis är nödvändigt att tillämpa penningpolitiken.
I ett sådant läge kan det uppstå sektoriella effekter och det kommer då utan tvivel att bli nödvändigt att använda särskilda instrument av ett annat slag.
Detsamma gäller vid de exceptionella situationer som finns upptagna i gemenskapens regelverk, där vi även ges möjligheten att agera budgetpolitiskt.
Dock måste gränsen på tre procent i fördraget respekteras.
García-Margallo y Marfil har betonat behovet av en sund makroekonomisk politik och stöder klart stabilitets- och tillväxtpakten.
Jag tror att vi är inne på samma linje och vi kommer inte att ha några större svårigheter med att godta hans rekommendationer.
Föredraganden tar även upp en punkt som vi alla anser vara grundläggande, nämligen frågan om hur vi skall gå till väga för att öka tillväxtpotentialen i Europa.
Detta måste otvivelaktigt göras genom ökad sysselsättning och ökad produktivitet - ni nämnde det själv - ökad sysselsättning har också mycket att göra med löneutvecklingen och det är av grundläggande vikt att löneutvecklingen utvecklas i samma takt som en rimlig sysselsättningsutveckling och produktionsökning.
Men det är även absolut nödvändigt - och det är den handlingslinje som vi antog i Lissabon - att förbättras när det gäller utbildning och yrkesutbildning.
Vi anser det även vara mycket viktigt att införa en lämpligare beskattning för att nå dessa mål och, naturligtvis, att öka de offentliga och privata investeringarna.
Jag kommer att gå in på den frågan närmare lite längre fram när jag kommenterar Trentins betänkande.
I det här sammanhanget menar vi att det är absolut nödvändigt att utforma en lämplig ram inom Lissabonstrategin för att det skall bli lättare att investera såväl statligt som privat och för att vi skall kunna vidareutveckla några grundläggande faktorer.
Under de senaste veckorna har det skett något som jag vill betona, nämligen antagandet av gemenskapspatentet, vilket utan tvivel kommer att leda till ökad utveckling och kommer att möjliggöra ett större europeiskt nyskapande.
Det är naturligtvis också viktigt att fastställa kriterier för de offentliga utgifterna för att förbättra produktiviteten, eller produktionen.
Man bör dock behandla de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och stabilitets- och tillväxtpakten gemensamt.
Trentin tar upp den här frågan när han betonar behovet av en gemensam inriktning för stabilitets- och tillväxtpakten från Lissabon.
Jag tror att vi alla är överens om att sunda offentliga finanser är av grundläggande vikt, inte bara för att penningpolitiken skall kunna spela ut sin roll, utan också för att skapa nödvändiga marginaler för att de automatiska stabilisatorerna skall kunna verka vid konjunkturförändringar.
Trentin ställer emellertid ännu en fråga: hur kan vi utnyttja tillväxt- och stabilitetspakten för att öka tillväxten?
Hur kan vi, kort sagt, förbättra kvaliteten på de offentliga finanserna?
Dos Santos tar också upp den här frågan i sitt betänkande, och jag skulle vilja gå närmare in på den.
Enligt min åsikt är lösningen ökade investeringar i forskning och utveckling.
De offentliga investeringarna i den här sektorn är tillfredsställande, men det finns dock brister när det gäller de privata investeringarna.
Vi har därför ställt upp beräknade mål när det gäller den här konkreta frågan.
I stabilitets- och tillväxtpakten, såsom den ändrades enligt meddelandet från november, införs dock ytterligare en faktor i den här politiken för att ytterligare driva på utvecklingen i Europa.
Det är sant att principen om att nå budgetbalans eller budgetöverskott på medellång sikt föreskrivs i pakten.
I sin analys av pakten har kommissionen dock noterat att tillfälliga avvikelser är berättigade i vissa fall, dock under förutsättning att syftet är att öka tillväxten.
Enligt vårt sätt att se på saken är det inte bara fysiska investeringar, det vill säga, framför allt offentliga investeringar, som är den avgörande faktorn för att tillfälligt avbryta utvecklingen mot budgetbalans inom ramen för pakten.
Vi anser i stället att alla åtgärder för att öka vår tillväxtpotential bör behandlas på samma sätt.
Därför föreslog kommissionen i meddelandet att medlemsstater som uppfyller vissa villkor skall kunna göra tillfälliga avvikelser och det viktigaste är att de har en låg offentlig skuldkvot, att de redan har nått budgetbalans när det gäller den offentliga skulden, vilket naturligtvis är ett grundläggande krav för att få göra dessa avvikelser i syfte att öka tillväxten.
I det här sammanhanget talar vi om investeringar i infrastrukturer, i kunskap, men även om skatteåtgärder, till exempel skattesänkningar, som leder till ökad tillväxt.
Det är dessa grundläggande faktorer som kommissionen för fram i sitt meddelande.
Dessa punkter har inte tagits med uttryckligen i rådets slutliga slutsatser, men slutsatserna har dock lett till tillräckliga framsteg och resultatet kommer enligt vår åsikt att ge oss möjlighet att förbättra tillväxten.
Vad rådet säger är att det är nödvändigt att analysera fall för fall och att det inte finns några fastställda regler för detta slags avvikelser.
Rådet ställer dock inte upp några villkor för hur kommissionen skall genomföra sina förslag och vi i kommissionen är naturligtvis fortfarande övertygade om att de förslag som vi hittills har lagt fram när det gäller ett par konkreta fall, fortfarande är berättigade vad gäller dessa tillfälliga avvikelser, och det är de kriterier som vi kommer att använda oss av i framtiden.
När det gäller samordningen av budgetpolitiken anser jag att systemet har förbättras, men att vi dock inte kan vara helt nöjda eftersom vi har för många avvikelser.
Jag anser att det är absolut nödvändigt att utveckla samordningen ytterligare och i det sammanhanget är syftet med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken att nå en kvalitativ förändring.
Det är nödvändigt att förbättra den treåriga planeringen, men vi måste även ägna mer uppmärksamhet åt rapporterna om tillämpningen än åt de allmänna faktorerna.
Enligt min mening måste vi också förbättra våra system för samordning mellan medlemsstaterna, eftersom det - vilket vi redan har betonat i våra förslag till konventet -finns några brister i det nuvarande systemet som förhindrar att den kollegiala påverkan, peer pressure, fungerar såsom det är tänkt i fördraget.
Slutligen tackar jag dos Santos för att han stöder analysen av de offentliga finanserna 2002 och kvaliteten på de offentliga finanserna.
Denna rapport är nyckeln för att förstå vad som kommer att göras senare, i november, när vi lägger fram vårt förslag till meddelande inför rådet.
Syftet med kommissionens meddelande är varken att, så att säga, göra pakten mer flexibel eller förändra den.
Vårt syfte är att, på grundval av de erfarenheter vi har gjort under de senaste åren, se till att tillämpningen av pakten anpassas bättre till situationen i varje berörd medlemsstat.
I vårt meddelande säger vi också att vi anser det vara av grundläggande vikt att medlemsstaterna bekräftar sitt åtagande att hålla sig till pakten.
Det är anledningen till att vi begär att en förklaring antas vid Europeiska rådets nästa möte, vilket kan möjliggöra detta framsteg.
I vårt meddelande, jag har upprepat det några gånger, men det kanske är värt mödan att göra det, betonar vi några grundläggande punkter.
Referensvärdet på tre procent är fortfarande gränsen för nominella underskott, men vi måste dock ta hänsyn till utvecklingen av konjunkturcykeln och följaktligen är de cykliskt anpassade underskottens utveckling en grundläggande faktor.
För det andra bör de medlemsstater som fortfarande inte har nått budgetbalans på medellång sikt göra budgetansträngningar på minst en halv procentenhet årligen, eller mer om det finns skillnader.
För det tredje är vi medvetna om att det är lättnaderna i budgetpolitiken under gynnsamma tider i den ekonomiska cykeln som har orsakat problem längre fram och det är därför mycket viktigt att vara uppmärksam så att medlemsstaterna inte vidtar nya konjunkturstimulerande åtgärder under sådana förhållanden.
Vi anser att det är av yttersta vikt att ge akt på skuldnivåerna och jag menar, vilket Trentin påpekade tidigare, att det är absolut nödvändigt att ta hänsyn till den särskilda situationen i några medlemsstater för att ge dem större manöverutrymme.
Alla dessa åtgärder har antagits av Ekofinrådet, med de ändringar som jag hänvisade till när jag kommenterade Trentins betänkande.
En sista kommentar om Schmidts betänkande.
Det är sant att vi i vår konvergensrapport när det gäller Sverige hänvisar till att konvergenskriterierna uppfylls förutom två undantag: rättslig konvergens, vilket särskilt gäller Sveriges centralbank, riksbanken, och det faktum att Sverige inte uppfyller växelkurskriteriet.
När det gäller Sveriges utvecklingssiffror noterar vi med tillfredsställelse att de övriga konvergenskriterierna uppfylls med ännu större marginaler än tidigare.
Emellertid har vi fortfarande dessa två kriterier kvar, och jag hoppas att detta kan lösas i framtiden.
Ni känner till vår ståndpunkt när det gäller de här frågorna.
På det rättsliga området måste riksbankens oberoende garanteras.
När det gäller växelkurskriteriet måste vi tillämpa fördraget, men, som jag har sagt många gånger, vi måste naturligtvis även ta hänsyn till tidigare erfarenheter på det här området.
Personligen anser jag att införandet av euron skulle vara fördelaktigt för Sverige och jag hoppas att Sverige kommer att uppfylla de nödvändiga villkoren inom en snar framtid.
Jag anser att detta även skulle vara fördelaktigt för Europeiska unionen och för euroområdet i synnerhet, eftersom det skulle innebära ett viktigt framsteg i vår integrationsprocess.
