# ID: svediakorp-gov434187
# author: Santos (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 881
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter och särskilt herr kommissionär Solbes Mira!
Kommissionens framlagda dokument om de offentliga finanserna vilket mitt betänkande handlar om motsvarar nu den fasta övertygelsen om att de ekonomiska prognoserna för det europeiska området hädanefter systematiskt måste justeras nedåt.
Den ekonomiska kontexten för budgetövervakningen har faktiskt visat sig mycket mindre gynnsam än vad som först förutsågs och beror framför allt på en dubblering av underskottet i euroområdet mellan 2000 och 2001, en? visshet? om att denna obalans har förlängts och förvärrats under 2002, och på ett tydligt uttryck och en verklig undersökning av de allvarliga budgetsvårigheterna i fyra medlemsstater.
Därför utarbetade kommissionen rekommendationer och uttryckte avsikten att komma med förvarningar om budgetavvikelser till de länder som kunde komma att bryta mot budgeten vilket, även om det inte har konkretiserats, ledde till att man föregrep en konkret situation som kunde iakttas i de nämnda länderna i slutet av året.
Ordförande Romano Prodis tal inför detta parlament rättfärdigades alltså fullständigt, i vilket han uttryckte sin oro för den ekonomiska nedgångsperioden, men där han också utan tvivel kritiserade den oflexibla och dogmatiska tillämpningen av stabilitetspakten och tillväxten som inte tar hänsyn till de förändrade omständigheterna och han försvarade i konsekvensens namn införandet av mer sofistikerade anpassningar och kriterier för tillämpningen av pakten.
Sedan dess har många politiker, experter, forskningsinstitut, akademiker och allmänhetens ledare uttalat sig om frågan.
Kommissionen själv har anslutit sig till sin ordförandes försiktiga men djärva tolkning och utarbetat en ram för en mindre rigid och mer verkande budgetövervakning knuten till principen om att tillämpningen av pakten bör göra den till ett allt mer värdefullt instrument för att främja stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen.
Betänkandet stöder denna syn eftersom man anser att den motsvarar ett steg mellan den rigida tillämpningen av pakten och den nödvändiga utvecklingen av en tolkningsmodell, som anses oundviklig i framtiden, som tar hänsyn till de mest sofistikerade kriterierna som inflation, sysselsättning, offentliga utgifter och deras utveckling, ekonomiska åtaganden som beror på befolkningens åldrande och behoven av investeringar.
Slutligen är det nödvändigt att de offentliga utgifternas kvalitet kan bedöma i vilken grad stabilitets- och tillväxtpakten är knuten till Lissabonstrategins mål och med principen om hållbar utveckling som beslutades i Göteborg.
De politiska preferenserna för budgetrestriktioner och en rigid tolkning av den ekonomiska balansen inom ramen för en multilateral övervakning har lett till att de offentliga investeringarna i förhållande till bruttonationalinkomsten i Europa på senare år har minskat konstant, även om också de privata investeringarna har följt samma mönster.
Allt detta sammanfaller med de växande svårigheterna som den europeiska ekonomin uppvisar.
De lösningar som inledningsvis föreslogs och som man nu återtar är inte ens nya inom ramen för vissa utvecklingsekonomier i OECD där? den gyllene regeln? är en viktig del, inte bara för att konsolidera de offentliga finanserna utan också för att lansera och upprätthålla en ekonomisk och social utveckling.
Efter det enorma steget med inrättandet av den gemensamma valutan, verkar unionen i dag verkligen vara handlingsförlamad.
De överdrivna restriktionerna i penningpolitiken och budgetpolitiken, uttänkta för att stärka den europeiska ekonomin och dess gemensamma valuta och för att lugna misstro och misstankar från de starkaste länderna i unionen, kan bli till oväntade begränsningar som kommer att placera den önskade återhämtningen helt beroende av hur den nordamerikanska ekonomiska motorn fungerar.
Den flexibilitet och rationalitet som man förespråkar är inte oförenliga med behovet av att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens anda, och debatten försvagar inte heller möjligheten att uppnå dess mål.
Förstärkningen av finanserna i de medlemsstater som har accepterat en gemensam valutapolitik och en gemensam valuta och förkastar varje självständighet som hämmar de öppna yttre förbindelserna med respektive område är nödvändig och måste följas.
Många länder har för övrigt inskrivet i sina författningar principer och bestämmelser som sätter mer eller mindre stränga gränser för budgetrestriktionerna.
Detta är också nödvändigt inom unionens politiska ram, men ett sådant avtal kräver för att vara effektivt ett prioriterat beaktande av områdets intresse som en helhet (vilket är verkligt betydelsefullt), där man under särskilda omständigheter kan acceptera användningen av oreglerade instrument för att de mindre utvecklade regionerna (länderna) skall kunna återhämta sig.
I annat fall löper vi risken att bara få se ett formellt uppfyllande av budgetskyldigheterna, då länder som befinner sig i svårigheter tar till de mest varierande och kreativa bokföringsmodeller (vilket också gör det nödvändigt att detta harmoniseras) med det enda målet att tillfredsställa kommissionen, i egenskap av fördragens väktare, eller tillfälligt lura de finansiella marknaderna genom att under en övergångstid undvika deras naturliga sanktioner.
Tyvärr är detta den situation som rådde i många av de europeiska ekonomierna i slutet av 2002.
Att alltså lösa Europas nuvarande ekonomiska problem när man gör en utvärdering av genomförandegraden av de planerade målen på det extra toppmötet i Lissabon är absolut nödvändigt.
Det är också nödvändigt att parlamentet, rådet och kommissionen tillsammans visar att det är möjligt att finna en balans mellan en sund förstärkning av finanserna i unionens länder och ett fullständigt uppfyllande av dessa mål.
