# ID: svediakorp-gov434081
# author: Nobilia (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 687
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru kommissionär!
Utan tvekan har Mann gjort ett gott arbete.
Hans förslag bygger i själva verket på gemenskapens finaste traditioner vad gäller socialfrågor och sysselsättningspolitik och de upptar, som hypoteser, även nyskapande aspekter och områden av stor betydelse, till exempel kunskapssamhället och dess strategiska konsekvenser.
Det är därför inte för att vara kritisk som jag framför de synpunkter som följer, utan snarare för att instämma i de förhoppningar som framförs, även om de dessvärre verkar tämligen blygsamma, till exempel de som gäller de små och medelstora företagen, där olika aspekter tas upp.
Ingen kan väl bortse ifrån, att om vi vill tillämpa de hypoteser som formuleras när det gäller skattefrågan, så öppnar sig framför oss tre scenarier, oavsett om de är alternativa eller samtidiga: stabilitetspakten och kravet på att den skall följas, framför allt när man talar om fullständig befrielse för de första tre åren på grund av dess kraftiga effekter på de nationella bruttonationalprodukterna; en förnyad granskning av de frågor som omfattas av subsidiaritetsprincipen; eller, återigen, en granskning av de frågor som omfattas av omröstning med krav på enhällighet i rådet.
Och detta är inte pessimism, utan snarare, dessvärre, realism.
Som ett sista exempel när det gäller finansiering kan det räcka med att citera önskan om en kreditpolitik för små och medelstora företag, något som verkar strida mot innehållet i avtalet från Basel från 2002, som skadar möjligheten att få fram ett tillräckligt riskkapital för just de små och medelstora företagen och för deras internationalisering.
Samma sak gäller de stimulansåtgärder som är knutna till sysselsättningen som föredraganden anger, och som är något annat än flexibilitet och byråkratiska lättnader.
Om det rör sig om det kommer de omedelbart att få betydelse för de statliga subventioner som nämns i artikel 87.3 a och c i Amsterdamfördraget som, vilket föredraganden vet, tillämpas enbart inom de områden som definierades 1998, utan möjlighet - verkar det - till korrigeringar, om inte situationerna förändrats under den tid som förflutit.
Men även rollen för arbetsmarknadens parter, som föredraganden med all rätt understryker, är en aspekt som förtjänar att nämnas.
Parterna har utvecklats mot olika former av lokala partnerskap som bygger på flexibla avtalsrelationer inom ramen för harmoniska principer, och de befinner sig i dag, trots den europeiska sociala dialogen, i en situation där de inte på ett organiskt och strategiskt sätt kan utarbeta sociala minimistandarder för företagen, framför allt inte i länderna i sydöstra Europa, trots att en stor del av de företagen för övrigt kommer från de nuvarande medlemsstaterna.
Detta är en situation som i de länderna, som i regel förenas av ett lågt skatteuttag och en stor känslighet när det gäller gemenskapens regelverk på miljöområdet, visserligen skapar ny sysselsättning, men en sysselsättning som inte ger hopp om att de uppenbara sociala klyftorna skall kunna överbryggas, ens på medellång sikt.
En sista fråga gäller just kunskapssamhället, där jag instämmer i riktlinjerna och förväntningarna.
Föredraganden försöker inte dölja att det samhället inte kan förverkligas enbart genom att öka antalet datorer i familjerna eller i skolorna eller genom en förbättrad och mer riktad undervisning, även om det även krävs en sådan, utan att det bygger lika mycket på förmågan att verkligen utnyttja användbar information som på möjligheten att komma över sådan information.
Den sanning som jag fruktar, avslutningsvis, är att det kvarstår ett slags enkel gemensam nämnare, trots alla kontinuerliga och upprepade ansträngningar när det gäller att understryka behovet av sysselsättnings- och socialpolitik och den politikens övergripande integrering med annan politik.
I medlemsstater som glömt bort innehållet i den europeiska sociala dagordningen och som gör en steril redovisning av resultat, positiva eller negativa, på ett kvantitativt plan, framkommer dessvärre samtidigt, sida vid sida, på ett kvalitativt plan, en ihärdig retorik och en lika obönhörligt nedåtgående trend.
