# ID: svediakorp-gov434074
# author: Mann, Thomas (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 890
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


För tre år sedan fattade Europeiska rådet i Lissabon beslut om en alltigenom ambitiös strategi.
Till 2010 skulle Europeiska unionen bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomiska område, och det med hjälp av kvalificerad kunskap.
En hållbar tillväxt skulle uppnås, full sysselsättning likaså, fler och bättre arbetstillfällen och en större social sammanhållning.
Var ambitionerna och euforin för stora?
Kunde man inte redan då förutse den kris vi har i dag?
Enligt Eurostat har vi för närvarande närmare 14 miljoner arbetslösa.
Orsaken till detta ligger främst i olösta strukturella problem i medlemsstaterna, exempelvis uppblåsta byråkratier, subventioner som fortfarande hänger med trots att de snedvrider konkurrensen och en extremt hög arbetslöshet bland kvinnor, ungdomar, äldre och handikappade.
Bara i Tyskland finns det officiellt 4,7 miljoner arbetslösa.
Detta är den högsta nivån på fem år.
Konkursvågen bland företagen och den höga nivån för avgifter och skatter som inte skonar vare sig medborgare eller företag hotar att slå alla rekord.
Den europeiska sysselsättningsstrategin har utan tvekan varit framgångsrik genom samordningen av politiken på nationell, regional och lokal nivå.
Subsidiaritetsprincipen har efterlevts.
Men eftersom den europeiska sysselsättningsstrategin har blivit allt större till omfånget, från genomsnittliga mål till de fyra pelarna, har effekterna av den hela tiden decimerats.
Jag håller med rådet och kommissionen i deras uppskattning att de nya riktlinjerna bör stramas upp för att bli effektivare.
Framför allt behöver vi bevis för genomförandet och förändringen av arbetsmarknaderna.
Trots alla medelfristiga anpassningar - kommissionen föreslog tre år - menar jag att vi i alla hänseenden bör hålla fast vid de årliga kontrollerna.
På så sätt får vi ett hälsosamt tryck på medlemsstaterna, varav några har problem med att genomföra de nationella handlingsplanerna för sysselsättningen.
Vi behöver frivilliga egna åtaganden, för övrigt av samma kvalitet som i stabilitets- och tillväxtpakten.
Dessa element får inte heller förändras om det, som i nuläget, handlar om att stimulera tillväxt och investeringar.
En strikt respekt för detta är basen för stabiliteten, förtroendet från marknaderna och medborgarna och därmed en viktig förutsättning för den ekonomiska dynamiken och sysselsättningen.
Det ena hänger ihop med det andra.
Det nya i den europeiska sysselsättningsstrategin är att vi skall följa tre prioriteringar: för det första att närma oss sysselsättningstalen från Lissabon, nämligen 70 procent för män och 60 procent för kvinnor till 2010, för det andra att förbättra arbetskvaliteten vilket direkt leder till ökad produktivitet, och för det tredje att öppna upp arbetsmarknaderna för diskriminerade och socialt svaga.
De finansiella ramvillkoren för arbetstillfällen måste fungera.
Skattelagstiftningen är i flera medlemsstater företagsfientliga och motarbetar sysselsättningen.
Skatter får inte fortsätta att höjas, snarare måste de sänkas.
Den totala belastningen på konsumenter och företag måste minska och de administrativa kostnaderna sänkas.
Det måste åter bli lönsamt att skapa nya arbetstillfällen.
Den reducerade mervärdeskatten på tjänster till slutet av året är en korrekt åtgärd.
Jag föreslår ytterligare skattereducerade deltidsarbeten med reducerade avgifter, givetvis inte som ett slags alternativ till heltidsarbeten, vilket man har anklagat mig för, utan helt oberoende av detta.
Det handlar alltid om att finna balansen mellan å ena sidan större flexibilitet och å andra sidan hållbar trygghet.
Framför allt måste miljön vara gynnsam för de små och medelstora företagen.
Dessa företag är faktiskt motorn i sysselsättningen och står för 70 procent av alla jobb och 80 procent av alla utbildningsplatser.
Jag har inte nöjt mig med ett allmänt stöd för de små och medelstora företagen utan blivit mycket konkret: från att ställa ränteförmånligt riskkapital till förfogande till bättre finansiering med eget kapital, från skattelättnader i samband med nyetableringar till snabbare tillståndsförfaranden, från nätverk för grundare till koncept för avbyråkratisering.
Dessa förslag ledde till intensiva diskussioner i utskottet för sysselsättning och sociala frågor på grund av olika nationella erfarenheter, men vi träffa gemensamt kvalificerade kompromisser.
Jag vill också passa på att tacka alla gruppers skuggföredragande för deras konstruktiva förslag.
Vi har lärt mycket både av och tillsammans med varandra.
Vi kan också anta att anpassningen av arbetsorganisationerna ger impulser till sysselsättning: tidsbegränsade anställningar och deltidsarbeten.
På detta tjänar kvinnor som behöver balans mellan yrke och familj.
Vi uppmanar medlemsstaterna att bygga ut barnomsorgen och skapa skattelättnader för personal som vill arbeta i omsorgen.
På större flexibilitet tjänar även de långtidsarbetslösa, de som för första gången skall ut på arbetsmarknaden och de mindre kvalificerade arbetstagarna som därmed kan komma i kontakt med nya sysselsättningsförhållanden.
För liten hänsyn tas till demografiska förändringar och bristen på specialister.
Vårt sätt att behandla människor i 50-årsåldern är oacceptabelt.
Diskriminerade, friställda trots att många är både villiga och kapabla att arbeta.
De vill ju lära sig det nya.
De vill vidareutbilda sig och har förmågan.
Erfarenhet kan inte vara ett minus, erfarenhet är ett plus.
En sista fundering.
Om den nya europeiska sysselsättningsstrategin koncentrerar sig på de tre nämnda prioriteringarna torde det inte dröja länge innan vi får effektiva förändringar av våra arbetsmarknader.
Därmed kommer vi ett stort och viktigt steg närmare Lissabonmålen.
