# ID: svediakorp-gov433985
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,785
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Debatten om läget i unionen är en av de fasta punkterna på vår dagordning.
Den ger oss en möjlighet att analysera den väg vi har gått under året som just avslutats och den väg som vi har framför oss under innevarande år.
Årets debatt äger rum under en särskilt känslig period, såväl för den internationella politiken som för unionen.
Krisen i Irak, utvidgningen och konventet tar så stor plats i våra sinnen och i våra hjärtan att jag inte ens borde behöver påminna om dem, om det inte vore för att understryka att vi i dagens diskussion måste ta hänsyn till möjligheterna och utmaningarna som är knutna till enandet av vår kontinent och fundera på vilka lärdomar vi kan dra av krisen i Irak när vi nu skall skriva den nya konstitutionen för vår union.
I dag vill jag börja med att diskutera utvidgningen.
I december avslutade vi anslutningsförhandlingarna med tio kandidatländer, tio länder som vi inte längre bör kalla? kandidater? utan? blivande medlemsstater?.
Samtidigt fortsätter diskussionerna med Bulgarien och Rumänien inför en anslutning som skjutits upp, men bara en kort tid, medan det gemensamma arbetet med Turkiet fortsätter med de särskilda hänsyn som det kräver.
I det sammanhanget vill jag här, inför er alla, tacka kommissionens enheter och kommissionsledamot Verheugen för deras insatser och deras arbete.
Men unionens åtaganden när det gäller utvidgningen är inte uttömda i och med det beslut som fattats i Köpenhamn.
Den ansökan om medlemskap som nyligen lämnades in av Kroatien innebär i själva verket att en ny region i Europa knackar på vår dörr.
Jag tänker då på västra Balkan.
Jag vill här klart säga ifrån att Europas enande inte kan anses avslutat förrän även länderna på Balkan har blivit medlemmar i unionen.
Detta mål måste stå alldeles klart, samtidigt som vi understryker att de kriterier som tillämpades under den första utvidgningsomgången kommer att tillämpas lika strikt.
Efter år av osäkerhet kan den demokratiska diskussionen, såväl i de gamla som i de nya medlemsstaterna, föras utifrån konkreta grundförutsättningar.
Det mycket positiva resultatet från folkomröstningen i Malta är ett gott tecken och det stimulerar till en ännu kraftfullare ansträngning.
Men hur viktigt det än är, så utgör anslutningsförfarandet som rör de nya medlemsstaterna bara en etapp på vår väg, en etapp som inte får göra att vi glömmer allt det som fortfarande återstår att göra.
Först på dagordningen står kravet att slutföra den ekonomiska integrationen.
Vad gäller tillväxten, sysselsättningen och kampen mot ojämlikheten kan och måste de nuvarande 15 medlemsstaterna göra mycket mer.
Men det är de blivande medlemmarna i unionen, de som blir medlemmar nästa år och de som kommer med ännu längre fram, som vi måste ägna den största uppmärksamheten.
Vårt gemensamma mål måste vara att främja en hållbar tillväxt, en starkare sammanhållning, ett effektivare miljöskydd och minskade klyftor och, slutligen, att arbeta för att samtliga länder inför euron.
Detta är i stora drag de viktigaste komponenterna i vårt ekonomiska integrationsprojekt.
Om detta är vår första uppgift, så är den andra - men inte mindre viktiga - att fördjupa vår politiska diskussion.
Det har blivit dags att grundligt och med största möjliga öppenhet och ärlighet diskutera vad det är för ett Europa vi vill konstruera tillsammans.
Framgången med vår integrationspolitik har gjort denna diskussion nödvändig.
Det internationella läget, bland annat krisen i Irak, gör att den diskussionen inte längre kan skjutas upp.
Möjligheten till ett krig i Irak är något som djupt berör européerna, eftersom förlikning och fred är en del av Europas historia och grundvalar.
Frågan rör européerna i ännu högre grad, just här och nu, eftersom det har slumpat sig så att fyra av Europeiska unionens medlemsstater och ett kandidatland för närvarande sitter i FN: s säkerhetsråd.
Därför är det två frestelser som vi måste se upp med.
Den första är att försöka bygga ett Europa i konflikt med Förenta staterna.
Krisen utmärks av viktiga skillnader när det gäller synen på vilka instrument som skall användas.
Det är viktiga skillnader, eftersom de drar upp gränslinjen mellan fred och krig, men det är skillnader som varken gäller slutmålet för vår politik och grunden för våra allianser eller ifrågasätter helheten i våra transatlantiska förbindelser, vår gemensamma historia eller styrkan i banden som förenar oss.
Den andra frestelsen som vi måste se upp med är att enbart koncentrera oss på de inre motsättningarna inom unionen.
Under de senaste veckorna har det klart visat sig att det finns åsiktsskillnader, såväl bland de 15 medlemsstaterna inbördes som mellan dem och de blivande medlemmarna.
Men - och detta är något som med all rätt underströks vid det extra Europeiska rådet den 17 februari - vi är överens på en lång rad punkter, som alla är viktiga: vi vill alla att Förenta nationerna skall vara grundpelaren i det internationella systemet; vi stöder säkerhetsrådet när det utövar sina befogenheter; ingen av oss tror att kriget är oundvikligt, samtidigt som vi kräver att Irak skall ta sitt ansvar.
Samtidigt är vi emellertid beredda att ta itu med våra svagheter.
Européerna har faktiskt inte bara en politisk skyldighet att försöka nå en gemensam ståndpunkt.
Efter Maastricht är det dessutom en fördragsenlig skyldighet att visa lojalitet och ömsesidig solidaritet.
De medlemsstater som sitter i säkerhetsrådet är faktiskt skyldiga att samordna sitt agerande och att informera övriga medlemsstater, medan de permanenta medlemmarna är skyldiga att försvara unionens ståndpunkter och intressen.
Det har visat sig att dessa mekanismer inte är tillräckliga.
Måste vi av den anledningen ge upp och dra slutsatsen att målet, ett gemensamt handlande, ligger utom räckhåll?
Det tror jag absolut inte.
Utan effektiva förfaranden och instrument, dvs. sådana som kan underlätta framväxten av gemensamma ståndpunkter, är det osannolikt att vi skulle kunna bygga upp en gemensam utrikespolitik för unionen, och under alla omständigheter kommer en sådan att ta längre tid att förverkliga.
Vår fantasi och vår vilja måste kunna leva upp till denna utmaning och det är fullständigt uteslutet att vi skulle ge upp.
De frågor som ligger framför oss och som vi måste besvara är svåra och viktiga.
Vilket Europa vill vi ha?
Vilket projekt är det som skall leda oss?
För min del kan jag inte nöja mig med en? stormarknad?, eller, om ni så vill, en stor inre marknad.
Vi vill skapa ett genuint politiskt område som gör det möjligt för oss att befästa och försvara våra principer och våra värderingar globalt.
Därför kan vi inte så länge till fortsätta med denna europeiska schizofreni som består i att vi begär att unionen och integrationen skall ge välstånd och utveckling, samtidigt som vi förväntar oss att Förenta staterna skall garantera vår säkerhet.
Den europeiska allmänheten ger ett tydligt svar.
De Eurobarometrar som kommissionen regelbundet genomför visar att medborgarna i första hand kräver att unionen skall garantera deras säkerhet, en säkerhet som är såväl inre som yttre.
För att optimera våra ansträngningar på säkerhetsområdet har kommissionskollegiet i dag på förmiddagen antagit ett meddelande om att förstärka den europeiska försvarsindustrin.
I frågor om krig och fred - och när det gäller detta har vi bevittnat en demonstration utan motstycke på gator och torg i våra städer - känner människor i gemen inte av några gränser i Europa.
Detta är tecknet på ett närmande av de olika folken som föregår och föregriper reformeringen av institutioner och lagar.
Denna känsla av samhörighet, detta spontana uttryck för gemensamma värderingar minskar inte betydelsen av, utan understryker snarare ännu mer behovet av, en grundlig och öppen politisk diskussion.
Det är ingen tillfällighet att kommissionen i sitt första meddelande till konventet den 22 maj valde att inleda med att föreslå ett projekt för Europa som bland annat lyfter fram behovet av att unionen tar sitt globala ansvar i världspolitiken.
En av de få fördelarna med den smärtsamma krisen i Irak är i själva verket att den tvingar oss till en uppriktig diskussion om själva kärnan i vårt sätt att agera tillsammans och när det gäller att gå vidare.
Vi får inte vara rädda för en öppen diskussion, för det är bara ur en konfrontation som eventuella lösningar kan växa fram.
Detta leder mig fram till konventet.
Jag har alltid ansett att det är vår uppgift att parallellt genomföra utvidgningen och de institutionella reformerna.
De nuvarande institutionerna och förfarandena, som tillkommit för en union som bestod av sex stater som till stor del var homogena, motsvarar inte behoven i en union som är mycket större och mer diversifierad.
Därför anser jag att det är bra att kandidatländerna redan från början varit fullvärdiga medlemmar av konventet och att de aktivt bidrar till arbetet där.
Jag vill understryka att en av de mest uppmuntrande aspekterna när det gäller konventets arbete har varit just hur delegaterna blandats i konventet, på ett sätt och i sammanhang som gjort det i praktiken omöjligt att göra åtskillnad mellan företrädarna för de nuvarande och de blivande medlemsstaterna.
Detta är inte platsen för att analysera hur konventets arbete fortskrider, men jag vill ändå säga att den stora samsynen när det gäller frågor som textens konstitutionella natur, förenklingen av instrument och förfaranden, införandet av stadgan för de grundläggande rättigheterna och Europeiska unionen som juridisk person ger anledning till optimism när det gäller slutsatserna från konventets arbete.
Som sagt, jag vill undvika att gå in på detaljer, men det finns en fråga som jag anser vara viktig mot bakgrund av den internationella krisen och den roll som unionen måste spela på den internationella scenen.
Jag tänker på den generella tillämpningen av majoritetsomröstning.
Kravet på enhälliga beslut - som vi kan se i dessa dagar - leder faktiskt till handlingsförlamning.
Detta är redan ett faktum i dag och det kommer att bli ännu tydligare i en utvidgad union som den som vi har beslutat att bygga.
Också av det skälet är det nödvändigt med en öppen politisk diskussion om det framtida nya, stora Europa.
Det är först när vi har utarbetat ett gemensamt projekt som vi kan acceptera grundregeln för alla demokratiska institutioner, dvs. majoritetsomröstning, och det är först när vi har blivit medvetna om att vi under alla omständigheter är överens om det viktigaste i det som förenar oss, som vi kan acceptera att hamna i minoritet varje gång det blir nödvändigt, och trots det känna oss delaktiga i beslutet.
Ärade parlamentsledamöter!
I den politiska strategi som vi diskuterar i dag anges den politiska horisonten och resursramen för 2004.
Diskussionen är inledningen på en process som avslutas med att budgeten antas och att arbetsprogrammet för samma period läggs fram.
Under hela detta förfarande kommer vi att föra en grundlig och nära dialog med denna församling och med ministerrådet, för att kunna utarbeta de grundläggande politiska alternativen.
Av stor betydelse blir framför allt - och det vill jag gärna understryka - arbetet i de parlamentariska utskotten.
En nyhet i strategin är det fleråriga programmet 2004-2006 som rådet skall godkänna - och detta är något helt nytt.
Jag kan avslöja att vårt interinstitutionella samarbete kommer att leda fram till ett arbetsprogram i nivå med våra ambitioner, ambitioner som är mycket stora, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av de politiska prioriteringarna inför 2004.
Under nästa år kommer vårt arbete att riktas in på utvidgningen, tillväxten och säkerheten, såväl den inre som den yttre.
Utan att gå in på detaljer i de olika åtgärder vi kommer att vidta, vill jag rikta er uppmärksamhet på förbindelserna med de länder som är våra närmaste grannar och som kommer att bli våra närmaste grannar i den utvidgade unionen.
Jag tänker på den kedja av länder som sträcker sig från Ryssland och Ukraina till Marocko.
Det är en kedja av vänskapligt sinnade nationer som vi tänker fördjupa vårt samarbete med för att inleda en process som med tiden skulle kunna leda till att vi delar allt med dem, allt utom våra institutioner.
En inre marknad, en fördjupad politisk dialog utifrån gemensamma principer och värderingar, ett fullständigt utnyttjande av hela den yttre potentialen i vår gemensamma utrikespolitik: detta är grundpelarna i unionens nya strategiska koncept, som vi förbereder att presentera i ett meddelande med titeln Wider Europe.
Endast inom ramen för ett vidsträcktare område för stabilitet och välstånd kan Europa på ett säkert sätt möta den internationella politikens utveckling, en utveckling som inte alltid är betryggande, och fullt ut utnyttja de möjligheter som globaliseringen erbjuder.
Precis som alla andra politiska program som är tänkta för Europa under de kommande åren, kräver denna strategi på medellång och lång sikt att vi förbereder unionens politiska projekt och definierar konsekvenserna av ett sådant projekt i ekonomiska termer.
I det sammanhanget spelar det politiska program på medellång sikt som de kommande finansplanerna kommer att innehålla en avgörande roll.
Det kommer inte bara att återspegla det konstitutionella fördrag som blir resultatet av konventets arbete och den kommande regeringskonferensen.
Det borde dessutom lägga den nödvändiga grunden till en utvidgad union med tre stora mål: fred, frihet och solidaritet.
Före årets slut, eller senast i början på 2004, kommer vi att lägga fram vårt övergripande politiska projekt för det utvidgade Europa och vi kommer att ange riktlinjerna för de finansplaner som krävs för det projektet.
Därefter utarbetar vi de lagförslag som blir nödvändiga, så att de kan vara klara för att antas mot mitten av nästa år.
Vi har slutfört utvidgningsförhandlingarna.
Nu måste vi definiera det politiska projektet för den utvidgade unionen.
Vi måste med andra ord säga vad som kan göras på unionsnivå för att främja och skydda de medborgerliga rättigheterna, på vilket sätt unionen skall kunna integrera de olika medlemsstaternas regler på grundläggande områden som hälsa och säkerhet eller området för frihet och rättvisa, vilka politiska beslut på unionsnivå som bäst skulle kunna skänka Europa ett hållbart välstånd, vilka mål unionen skall ställa upp för att främja den regionala och sociala sammanhållningen i ett utvidgat Europa som kommer att uppvisa större ekonomiska skillnader jämfört med en union med 15 medlemmar och vilka förändringar som blir nödvändiga inom området forskningspolitik och strukturfonder för att nå de målen.
Vi måste bestämma om utgifterna för sammanhållningspolitiken, dvs. för att bidra till att minska de ekonomiska skillnaderna mellan unionens olika länder och internt i medlemsstaterna, bör vara oförändrade, om de skall höjas eller om de skall sänkas.
Slutligen måste vi avgöra vilken politik som krävs för att föra ut den europeiska modellen, framför allt till de länder som ligger oss närmast.
Herr talman, ärade kolleger!
Av det vi har sett hittills är unionen en union i rörelse, en union som måste ta tillvara de erfarenheter vi gör för att kunna bli starkare, för att på ett tydligare sätt kunna befästa sin identitet och sin roll i världen.
Den nuvarande krisen bör bli en sporre för att påskynda den pågående reformprocessen, en process som är nödvändig oavsett utvidgningen, men som utvidgningen och den nuvarande internationella miljön gör ännu viktigare och mer påträngande.
I dag har vi en möjlighet att bekräfta vår enhet: det är något som våra medborgare kräver av oss och det är något som omständigheterna tvingar oss till.
Konventet kan medföra en dramatisk förändring av vårt gemensamma liv: låt oss alla göra vårt bästa för att det skall bli en framgång.
Tillsammans kan vi lyckas med det.
Tillsammans, vid sidan av den institutionella basen, kan och bör vi även lägga den politiska och finansiella grund som behövs för att kunna inleda denna nya fas.
Det arbete som vi tillsammans utför i år och nästa år avgör i stor utsträckning hur unionen kommer att utformas och vilken roll den skall spela i världen, dvs. vilken union vi kommer att överlämna till kommande generationer.
(Applåder)
