# ID: svediakorp-gov433795
# author: Flautre (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 816
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr kommissionsledamot!
Ni sade att omstruktureringar inom stålindustrin, men även inom metallindustrin, hör det förflutna till.
Detta har pågått i 25 år.
Vad jag skulle vilja betona är skillnaderna inom dagens omstruktureringar.
För 20 år sedan degraderades hela områden och löntagare förlorade sina arbeten i moderniseringens och produktivitetens namn.
Det var oerhört smärtsamt, men det fanns en känsla av att det inbegrep en viss utveckling vilken felaktigt eller med rätta betraktades som nödvändig.
Följaktligen kände man sig degraderad, men det var till följd av något som man nästan förstod meningen med.
Vårt problem i dag är att allt detta inte har någon mening, det vill säga att man i dag har insett att omstruktureringar är en rättighet för vem den än må vara, och särskilt för aktieägarna, som gör sig kända på så sätt, genom ett brutalt, grymt, egenmäktigt och oberäkneligt sätt.
Dessa händelser har inte längre någon mening, och detta faktum gör dem fullkomligt hopplösa.
Det innebär att folket antingen är i uppror eller så har de fullständigt mist hoppet.
Och de misströstar i synnerhet om Europa, för det är på europeisk basis som alla omstruktureringar äger rum.
Vi har fallet med gruppen Arcelor som kan liknas vid ett pingpongspel: jag lägger ner här, jag köper mer där, i föreliggande fall - i Polen.
Följaktligen har alla en känsla av att konkurrera med alla.
Och jag framhåller bestämt denna punkt.
Hur kan ni tro att medborgarna skall hysa det minsta förtroende för Europa eller ha den minsta vilja till Europa, om detta Europa framför allt framstår som ett territorium där det råder en stridslysten tävlan med dessa stundtals dubiösa aktieägare som ger order?
Kanske bör vi tala om Glencor - även om det finns vissa personer i denna församling som inte tycker om att man nämner namn -, denna dubiösa aktieägare?
Kan man verkligen överlåta strategier för industrin och för den ekonomiska utvecklingen, för tusentals anställda, i händerna på en dubiös aktieägare som är kapabel att sänka? Prestige?, att köpa loss de små vinstgivande juvelerna ur gruppen Metaleurope och att överge en region i ett läge av oacceptabel miljöförstöring?
Och här anser jag att man även bör tala om den fasansfulla föroreningen vid anläggningarna, de allvarliga skadorna på hälsan hos de anställda, deras barn och familjer.
Vem bär ansvaret?
Vem skall betala?
Är det inte företagen, dessa slags rovdjur som pressar saften ur aktieägarnas lag och som lämnar åverkan i händerna på de offentliga myndigheterna?
Eller kanske kan Europa utrusta sig med resurser för att reglera allt detta och göra vissa saker gällande?
Det finns vissa mycket enkla saker att genomföra.
Det är absolut nödvändigt att förstärka löntagarnas makt på europeisk nivå.
De anställda måste kunna reflektera över och delta i företagens strategier, samordna sig och föra sin kamp tillsammans.
Alla här har beklagat det föga ambitiösa uttalandet från kommissionen.
Det är sant att det var föga ambitiöst, det motsäger jag inte.
Men det gäller också att inse, kära kolleger, att även om kommissionen skulle kunna neka till en sammanslagning under förevändning av att det skulle skapa en monopolställning och att konkurrensrätten inte skulle respekteras, så kan den inte neka till en omstrukturering som görs utan hänsyn till lagstiftningen om att informera och överlägga med de anställda.
Jag ber att man reflekterar över detta i den debatt som förs i konventet om det sociala Europa.
En tidning hade nyligen följande rubrik:? Konventet utplånar det sociala Europa?.
Låt oss fundera över detta.
Vill vi att medborgarna skall förlora allt hopp om Europa?
Jag önskar att kommissionen kunde säga nej till en omstrukturering som innebär att den europeiska lagstiftningen överträds.
Men här är det inte kommissionen som har motsatt sig, utan det är våra medlemsstater inom rådet som har valt att förbehålla sig den rättsliga och administrativa makten att tillåta eller inte.
Hur skulle ni vilja att det fungerade?
För egen del önskar jag att kommissionen hade makten att säga nej till de omstruktureringar som kränker de anställdas rättigheter och som varken bryr sig om miljön eller att anläggningarnas verksamhet återupprättas.
Detta avgörs, enligt min åsikt, inom ramen för konventet.
Kära kolleger!
Jag ber er utöva påtryckningar på alla ledamöter av konventet inom era respektive grupper, på alla dem som ni har förbindelser med, för att det sociala Europa skall avancera.
Annars kommer detta Europa att sluta hoppas, och ni kan förvissa er om att medborgarna inte kommer att stödja detta Europa när de rådfrågas genom en folkomröstning.
