# ID: svediakorp-gov433794
# author: Ainardi (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tror att det redan finns en enighet som har utvecklats under de första inläggen: varken kommissionens svar eller dess förslag är för närvarande situationen vuxen.
Man kan verkligen inte annat än att konstatera och beklaga den flerdubbling av omstruktureringar som har skett inom företag, åtföljda av sociala planer och uppsägningar, vars konsekvenser naturligtvis är katastrofala för de anställda, men också för hela den region som drabbas.
Ett flertal sektorer är berörda och alldeles särskilt stålindustrin.
Man hävdar att den minskade tillväxten inte är gynnsam.
Majoriteten av företagen använder sig förvisso av argumentet att omstruktureringarna och fabriksnedläggningarna är nödvändiga för att kunna bemöta den internationella konkurrensen.
Men faktum är att styrelserna för dessa företag använder en i huvudsak ekonomisk logik, och inte alltid en industriell logik, när det gäller att definiera de egna strategierna.
Deras mål är att uppnå maximal lönsamhet utan att fästa något avseende vid de sociala eller miljömässiga följderna.
Detta leder ofta till utlokaliseringar till tredje länder där reglerna inom det här området är så gott som obefintliga.
Herr kommissionsledamot!
Ni hänvisade till Metaleurope.
Även om detta gäller metallindustrin och inte specifikt stålindustrin så utgör det ett lärorikt exempel: detta mycket miljöfarliga företag kommer att avskaffa tusentals arbetstillfällen utan att ta på sig det minsta sociala eller miljömässiga ansvar.
Men jag tror att man i denna situation framför allt ställer sig frågan vilka ambitioner Europa avser att ägna sig åt inom ramen för utarbetandet av ett nytt fördrag.
Kommer Europeiska unionen att godta sådana beteenden från de företag som rikligen har kunnat dra fördel av de europeiska politiska stöden?
Ni har givetvis hänvisat till att den befintliga lagstiftningen bör tillämpas.
Jag anser emellertid att nya åtgärder måste vidtas för att upplysa fackföreningarna och företagsnämnderna om de mottagna stöden.
Man bör också vidta åtgärder som tvingar företagen att redogöra för hur de har använt de beviljade medlen och att återbetala dessa om de inte har uppfyllt sina åtaganden.
Inför utvidgningen bör Europa dessutom, något som har nämnts med anledning av ett annat företag, utrusta sig med andra redskap för att främja en ambitiös industripolitik.
Denna politik bör kunna garantera ett upprätthållande och en modernisering av en stark stålindustrisektor, där man har införlivat nödvändiga sociala och miljömässiga normer inom ramen för en hållbar utveckling.
Om man inte gör detta, herr kommissionsledamot, går man inte i riktning mot en solidarisk union utan mot en union av väldiga motsättningar löntagare och medborgare emellan.
När vi nu talar om socialt styre gäller det att lagstifta ännu mer.
Jag anser att nya europeiska lagtexter i högre grad bör tvinga de befintliga företagen inom unionen att ta på sig sitt ansvar.
Kommissionen och medlemsstaterna bör anta en mer förebyggande strategi inför industriella omstruktureringar och dess sociala följder.
Jag anser att det även handlar om en etisk fråga.
Är det möjligt att man i ett Europa som avser att skydda de grundläggande rättigheterna hos dess medborgare stillatigande kan se på när tusentals löntagare kastas ut på gatan som vore de simpla handelsvaror?
Det är precis det motsatta tillvägagångssättet som man bör främja för att få till stånd en ny dynamisk industri i Europa.
Löntagarna bör få åtnjuta nya rättigheter inom företagets alla nivåer.
Naturligtvis hänvisar man till lagstiftningen om de europeiska företagsnämnderna.
Men jag tror att en demokratisering inom bolagsstyrelserna skulle kunna undvika ett stort antal omstruktureringar och avvecklingar som föreskrivits av företagsledningar som i huvudsak lyder under ett ekonomiskt tryck och som inte på långt när kan bemöta kraven inom industrin.
I detta hänseende anser jag att unionen bör tvinga de berörda företagen att i högre grad ta hänsyn till de alternativa förslagen från fackföreningarna innan de fattar några beslut.
