# ID: svediakorp-gov433743
# author: Meijer (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 323
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Människor som till följd av en olycka eller en operation har mist en kroppsdel är för det mesta glada att det nu för tiden finns möjligheter att återställa förlorade funktioner.
I de fall då det inte går att återställa förlorade kroppsfunktioner vill de åtminstone åtgärda skadorna till det yttre i så hög grad som möjligt.
Det gäller självfallet också för kvinnor som har opererats till följd av bröstcancer.
Det verkade som en idealisk lösning att fylla den förlorade delen av deras kropp med ett syntetiskt material som uppvisar samma fasthet som det ursprungliga levande materialet.
Nu för tiden finns det kvinnor som efter en sådan behandling anser att de är förgiftade.
Just de varnar för en upprepning och kräver ett förbud.
Det nya materialet kan för det mesta bara användas ett visst antal år, därefter kan silikonet börja läcka och en del av det hamna i kroppen.
Den som drabbas av det har kanske sett bra ut under en kort tid men är sedan sjuk under lång tid.
Positivt i föredragandens förslag är att reklamen för den här lösningen motverkas och att information om de negativa följderna och om alternativen förstärks.
Det kanske går att leva med silikonbröst om materialet med jämna mellanrum byts ut mot nytt under resten av livet.
Den strategin tar större hänsyn till kvinnor som efter en operation riskerar att drabbas av psykiska problem och förhindrar att den här behandlingen fortsätter att ske olagligt, utan bra information.
En möjlig nackdel är att godtrogna kvinnor som inte kan skapa sig en uppfattning om farorna och som på grund av kostnaderna eller rädsla för upprepade operationer behåller gammalt utbytesmaterial i sina kroppar kan råka ut för problem även i framtiden.
Om en kraftig reducering inte lyckas kan det hända att ett förbud snart blir oundvikligt; på den punkten instämmer jag med McKenna.
