# ID: svediakorp-gov433576
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,320
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
De femton medlemsländerna står inför ett sanningsprov.
Den attityd de kommer att anta under de närmaste dagarna, inför utsikten med ett nytt krig i Persiska viken, kommer att dra upp konturerna för en bild av Europa och en uppfattning om världen.
De kommer att få ta sitt ansvar i ett sammanhang som inte lämnar något utrymme för den mjuka konsensus som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken hittills alltför ofta vant oss vid.
Mellan påtryckningarna från Bushadministrationen för att vi skall samtycka till kriget, och kraven från den europeiska allmänna opinionen som massivt är emot, finns inget mellanting: vi måste välja.
Vilket budskap framför parlamentet under dessa förhållanden till Europeiska rådet?
Resolutionen av den 30 januari var tydlig när det gäller det viktigaste och är fortfarande aktuell.
Tillåt mig att lägga till några beståndsdelar från den imponerande erfarenhet som gjordes av den delegation på över 30 ledamöter från Europaparlamentet från elva länder och fyra olika politiska grupper som just kommit tillbaka från Irak.
Jag skulle först av allt med baksidan av handen vilja sopa undan de försåtliga kommentarerna från dem som försökt att utmåla oss som förbundna med Saddam Hussein.
Till och med enligt de närvarande journalisterna handlade det tvärtom om den mest oberoende delegationen under hela den senaste perioden.
För närvarande känner man tillräckligt väl till våra förbindelser med de demokratiska opponenterna mot regimen i Bagdad och vårt absoluta avvisande av Saddam för att jag inte skall fördjupa mig i denna lilla avsiktliga och grundlösa process.
Jag hoppas i sammanhanget att Europaparlamentets ad hoc-delegation i Irak inte kommer att stanna i New York, utan fortsätta ända till Bagdad.
Omvänt skall vår delegation snabbt ta sig till New York och Washington, där antikrigsrörelsen utvidgas för varje dag, ända till kongressen.
Vad såg och hörde vi då i Irak, och vilka kollektiva slutsatser har vi dragit av detta?
Vi har till att börja med de intryck och den information som samlats in om livet för befolkningen, från Bagdad och dess mest missgynnade förorter till Basra i söder och Mosul i norr, med sitt enorma flyktingläger av kurder från Turkiet.
Fattigdomen är stor överallt och den sociala tillbakagången iögonfallande enligt dem som kände till Irak före kriget i Persiska viken, med desto större anledning före kriget mot Iran.
Det finns inte längre någon ekonomi förutom oljan, där exporten minskat med hälften i brist på investeringar.
I landsbygdsområdena har verksamheten rasat samman, ödemarken breder ut sig och flykten från landsbygden ökar.
FN: s tjänstemän slår larm: en tredjedel av befolkningen lider av kronisk undernäring, en tredjedel av barnen har allvarlig undervikt.
Barnadödligheten har ökat enormt på tio år.
Över 8 000 skolor är förfallna och skulle behöva en upprustning som i dag är alltför kostsam.
Studenterna har inga böcker.
En lärare tjänar motsvarande några euro per månad.
I dagens Irak lever inte människorna, de försöker överleva med hjälp av det magra stödet från programmet? olja mot mat?, som finansieras med resurserna från råolja och vars förvaltning direkt beror på makten.
Det är resultatet av tolv års embargo.
Det är ett absolut krav att denna ohyggliga kollektiva bestraffning skall upphöra.
Man får för övrigt en uppfattning om de minnen som kriget lämnat i tankarna när man, som vi gjorde, reser till den demilitariserade zonen i landets södra del.
Där finns en ansamling av oräkneliga skelett av stridsvagnar, bilar, jeepar och bussar som erinrar om att, trots att de irakiska trupperna drog sig tillbaka, orsakade under konfliktens sista timmar en sista bomb över 30 000 onödiga offer.
I dag dominerar i sammanhanget fatalism, resignation och tyst trauma.
Ett nytt krig skulle ovillkorligen leda till en dramatisk desorganisation av försörjningen av mat och vatten.
Det skulle vara en humanitär katastrof.
Enbart denna anledning förbjuder radikalt i våra ögon varje nytt tillgripande av krig, oavsett förhållandena.
Det finns ytterligare en anledning, nämligen risken att hela regionen skall destabiliseras, med början i Mellanöstern där det palestinska folket i dag står inför en av de värsta situationerna i sin historia.
Den andra betecknande erfarenheten var i våra ögon mötet med inspektörernas talesman och direktören för FN: s inspektionscentrum i Bagdad.
Det som de sade hör till sunt förnuft.
Så länge inspektörerna är på plats kan Saddam till att börja med knappast tillverka förbjudna vapen.
Vidare är det fullständigt omöjligt att uppfylla en sådan uppgift inom två månader, men med tid, medel och myndigheternas samarbete kan det internationella samfundets målsättning uppnås, nämligen att säkerställa att Irak inte längre utgör något hot för världen.
Det är anledningen till att vi på plats offentligt förklarat att i våra ögon i dag är Iraks enda chans att de fullständigt samarbetar med FN: s inspektörer.
Det är också anledningen till att de fransk-tyska förslagen, som syftar till att förstärka inspektörernas medel, i dag enligt oss utgör den enda acceptabla lösningen på denna kris, med undantag av varje militär operation.
Det är den ståndpunkt som vår grupp förväntar sig av medlemsstaterna, och särskilt från dem som sitter i FN: s säkerhetsråd, med desto större anledning om de förfogar över vetorätt som de i förekommande fall är skyldiga att använda sig av, om det är det enda sättet att vägra ett ovärdigt stöd till en grupp som är berusad av makt och som i dag utsätter världens balans och fred för fara.
Vilket erkännande skulle FN egentligen få om man skulle ge efter för djungelns lag och det skulle leda till att en näve stater så cyniskt bryter mot andan i FN: s stadga?
På lördag kommer i hela världen en våg utan like att uppstå i ett stort antal länder för att säga nej till kriget.
Vi hoppas att så många parlamentsledamöter som möjligt blir synliga under dessa demonstrationer, eftersom EU är skyldigt att säga nej till en kejserlig ond cirkel, vars nya strategiska doktrin, som publicerades av Bushadministrationen den 20 september förra året, ger en bild av arten och omfattningen: tillbedjan av militär makt, viljan att dominera, strävan efter att, jag citerar,? om nödvändigt agera ensam i förebyggande syfte? för att uppnå målsättningar som inte har något att göra med säkerheten i världen.
Allierade men inte anpassade, sade vi direkt efter den 11 september.
Vi måste erinra om denna princip till den handfull ledare bland de femton medlemsländerna som är beredda att dela Europa så snart Vita huset blåser i visselpipan.
När det gäller kandidatländerna är det enligt min uppfattning dags att innan anslutningsfördragen ratificeras helt uppriktigt tillkännage för dem att vi måste vara tydliga när det gäller vår gemensamma ambition: Vi skall inte blanda ihop det nya Europa med en reform av Nato.
Vi måste vara i nivå med en europeisk offentlig opinion som visar sig på hela kontinenten.
För en ökande andel av våra landsmän är det så att det som Förenta staterna vunnit i makt är de på väg att förlora i förtroende på grund av sina ledares messianska och storhetsvansinniga avsteg.
Denna situation ger Europeiska unionen ett historiskt ansvar, inte gentemot Amerika, utan mot den farliga hegemonin bland dem som i sitt namn utger sig för att härska över världen, även om det leder till kaos.
Vi står, som jag sade, inför ett sanningstest.
Historien är inte skriven.
Måtte de som sitter med korten på hand inse hur stort ansvar de har.
(Applåder)
