# ID: svediakorp-gov433569
# author: Yannitsis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,654
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kommissionsledamot, värderade parlamentsledamöter!
Jag behöver inte framhålla hur avgörande de närmaste dagarna är för situationen i Irak.
Det är nu en allmän uppfattning att tidsfristen håller på att ta slut och att händelserna och utvecklingen tenderar att komma före alla eventuella politiska beslut.
De tenderar alltså att gå sin egen väg, vilket på sikt kan leda till öppet krig mot Irak.
Jag skulle vilja säga att jag inte delar denna uppfattning.
Jag menar att ingenting, framför allt inte krig, är något fullbordat faktum.
Det finns fortfarande utrymme för att besinningen skall råda och freden bevaras, och det är politikens skyldighet att uttömma alla möjligheter, innan det blir ett krig.
Ni känner alla till utvecklingen i Irakkrisen, och därför är det obehövligt att beskriva den i detalj.
Jag nämner bara några punkter i den senaste utvecklingen.
För det första, mötet med rådet för allmänna angelägenheter den 27 januari, i vars slutsatser man kan skönja vissa principer för de 15 ländernas politik i Irakfrågan.
För det andra, de kontakter vi som ordförandeskap tog med Iraks representanter i Athen, Bryssel och New York, för att tydligt klargöra att Bagdad helt och fullt, omedelbart och villkorslöst måste rätta sig efter säkerhetsrådets resolution 1441.
För det tredje, den amerikanske utrikesministern Powells presentation i säkerhetsrådet den 5 februari av uppgifter om att Irak fortfarande har och döljer massförstörelsevapen.
För det fjärde, president Bushs uppmaning om ett nytt beslut i säkerhetsrådet, som innebär rätt att använda våld.
För det femte, jag vill påpeka Bagdads beslut nyligen om att tillåta att vissa vetenskapsmän förhörs privat av de internationella inspektörerna och att tillåta flygningar i Iraks luftrum och, slutligen, innehållet i de internationella inspektörernas nya rapport om framstegen i deras arbete i landet, vilken kommer att presenteras den 14 februari.
Det urval punkter som jag nu har redogjort för ger inte anledning till någon större optimism.
De senaste uppgifterna som Bagdad lämnat tror jag tillåter slutsatsen, om nu budskapet är entydigt, att det fortfarande är möjligt att Irak helt och fullt kommer att rätta sig efter resolution 1441.
Här skulle jag vilja understryka ordförandeskapets grundläggande prioritet, att vi arbetar för en fredlig lösning av konflikter och att vi önskar att Förenta nationernas ansträngningar skall leda till ett positivt resultat.
Vi menar att Irak är skyldigt att helt och fullt respektera och följa säkerhetsrådets resolutioner, och vi anser att hanteringen av Irakkrisen bör bygga på tre grundläggande parametrar: respekt för den internationella rättsordningen, varje lands territoriella integritet och suveränitet, respekt för de mänskliga rättigheterna och befästandet av fred, stabilitet och säkerhet i området.
Det är just inom ramen för dessa parametrar som vi i egenskap av ordförandeland vill bidra till att skapa en stark, enig ståndpunkt från unionens sida, och vi skall göra alla tänkbara ansträngningar för att främja en nedtrappning och en fredlig lösning av krisen.
Därför ansåg vi det viktigt att rådet för utrikes frågor den 27 januari kom fram till principer som är gemensamma för Europeiska unionen, och i slutsatserna från detta möte betonas det att: för det första, Europeiska unionen vill att Irak fullständigt skall avrustas från massförstörelsevapen; för det andra, Bagdadregeringen måste omedelbart lämna ut alla nödvändiga uppgifter och i detta syfte aktivt samarbeta med de internationella inspektörerna; för det tredje; de internationella inspektörernas arbete åtnjuter vårt fulla förtroende och stöd, och vi välkomnar fortsatta intensifierade inspektioner; för det fjärde, det är den sista möjligheten till en fredlig lösning av krisen, och Irak måste helt och fullt rätta sig efter resolution 1441; för det femte, man måste respektera säkerhetsrådets centrala roll, när det gäller att bevara internationell fred och säkerhet.
Kärnan i dessa slutsatser var också det centrala inslaget i våra ytterligare kontakter med de irakiska beskickningarna i Athen, Bryssel och New York, som jag berättade om.
Därigenom kom vi fram till en gemensam hållning och ett utformande av de viktigaste punkterna i denna hållning, som är att Bagdad förstör alla massförstörelsevapen, att man uttömmer alla möjligheter till en fredlig lösning av konflikten, att Irak helt och fullt efterlever säkerhetsrådets resolutioner, att det samarbetar mera aktivt, att man stöder inspektörerna i deras uppdrag, att man respekterar säkerhetsrådets roll.
Jag behöver naturligtvis inte särskilt betona att varje ytterligare obstruktion från Iraks sida gör landet ansvarigt för följderna och den fortsatta utvecklingen, i synnerhet om man tänker på Bagdads förhalningstaktik och likgiltighet, när det gäller att efterleva säkerhetsrådets beslut.
Värderade europaparlamentariker, man frågar sig vilken betydelse händelseutvecklingen i Irakfrågan har för Europeiska unionens interna förhållanden.
Jag tänker på den gemensamma utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Under den senaste tiden har det förts många diskussioner om de senaste åren, de senaste månaderna, och många synpunkter har framförts av framstående personer från olika regeringar, från kommissionen, från Europaparlamentet, av oberoende expertgrupper, om betydelsen av att utveckla unionens gemensamma utrikespolitik och försvarspolitik.
Det är nu det kommer att prövas om alla dessa ambitiösa ställningstaganden har någon verklighetsförankring eller om de saknar grund.
Vi vill gärna tro att det inte blir på det andra sättet.
Vi tror också att det är en svår process som förvisso kommer att ta lång tid, men å andra sidan måste Europa fatta vissa beslut.
Europa måste bevara sin enighet och säkerställa sin roll på den internationella scenen, en roll som kanske inte präglas av militär styrka och en ledande ställning, men som under ett halvt sekel fram till i dag har åstadkommit enastående resultat, och dessa måste vi framhålla, om vi inte vill feltolka historien.
Värderade parlamentsledamöter, efter sina senaste kontakter i Bagdad har ledarna för de internationella vapeninspektörerna, Blix och El-Baradei, återvänt och uttryckt en försiktig optimism.
Vi avvaktar med stort intresse deras senaste rapport i säkerhetsrådet den 14 februari, som kommer att vara avgörande för utvecklingen.
I detta sammanhang har rådets ordförandeskap beslutat att kalla till ett extra möte med Europeiska rådet i början av nästa vecka, den 17 februari, för att göra en utvärdering av situationen och försöka åstadkomma största möjliga samstämmighet i fråga om Irakkrisen.
Mycket kommer att vara beroende av innehållet i inspektörernas rapport.
Om den är någorlunda positiv, kan hela situationen påverkas positivt, men om det kvarstår olösta allvarliga frågor eller frågetecken, då måste man göra en kraftansträngning för att övertyga Bagdad om att det krävs total och slutgiltig efterlevnad av resolution 1441, om freden skall kunna bevaras.
Men under alla omständigheter är det nödvändigt att Europa står enigt inför utvecklingen och dessutom att man formulerar en gemensam ståndpunkt, som stärker unionens trovärdighet och gör det möjligt för den att spela en betydande roll.
I dagens situation är det inte något lätt företag, men det är nödvändigt.
Jag vill gärna tro att de gemensamma värden och principer som förenar oss skall underlätta och möjliggöra det.
Vad väntar vi oss av toppmötet den 17 februari?
Vi väntar oss en saklig utvärdering av alla de bedömningar som har presenterats, vi väntar oss en balanserad syn på följderna av olika beslut om Irak, vi väntar oss en bekräftelse av att man i Europeiska unionen inte överger diplomatin och politiken som instrument för att lösa internationella kriser, förrän alla möjligheter uttömts, vi väntar oss ett stöd för Förenta nationernas roll som det viktigaste organet i fråga om internationella relationer, vi väntar oss en beslutsam hållning i fråga om Iraks efterlevnad av Förenta nationernas beslut, vi väntar oss att Europa som begrepp och vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik inte skall marginaliseras vid det första allvarliga tillfälle då dess trovärdighet sätts på prov.
Vi väntar oss också ett beslut om varje tänkbart initiativ, som kan bidra till fred, som dämpar krisen, som leder till avväpning av Irak och som innebär att man undviker offer.
Över huvud taget räknar vi med och hoppas att Europa skall kunna bilda sig en egen uppfattning, så att det också kan övertyga Amerika, folken i Mellanöstern, den allmänna opinionen över huvud taget, och kunna bryta utvecklingen mot en alltmer spänd situation, som leder till osäkerhet, otrygghet och oro i betydande delar av världen.
Avslutningsvis, mina damer och herrar, måste jag svara på frågan om vi kan uppnå en samsyn oss emellan eller inte.
Mitt svar är att jag inte vet om vi kan det, men att vi är skyldiga att försöka, att vi är skyldiga att klara av det.
Och vi är i varje fall skyldiga att utnyttja varje möjlighet att komma fram till ett sådant resultat.
Irakfrågan aktualiserar inte bara frågor som gäller detta land, risken för användning av massförstörelsevapen eller frågor om balansen i området.
Vad som står på spel är också Europeiska unionens trovärdighet, dess intressen, dess roll och framtidsperspektiv.
Det grekiska ordförandeskapet anser att allt detta är viktiga värden, som vi måste skydda och stärka.
Och det gäller inte bara de 15 nuvarande utan också de 10 nya medlemsstaterna.
I Europeiska unionen behöver vi enighet.
Bakom eller vid sidan av denna enighet finns också solidariteten.
Och solidariteten finns inte bara i strukturfonderna, den är ett horisontellt begrepp.
Om den urholkas, kommer det att få allvarliga följder för alla inom unionen, både för vart och ett av medlemsländerna och för unionen som helhet.
