# ID: svediakorp-gov433500
# author: Yannitsis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,873
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja tacka alla talarna för deras påpekanden, ställningstaganden och frågeställningar, som kommer att vara till hjälp både för rådet och för medlemsländerna, som kommer att få information om allt detta, så att vi kan nå betydande framgång vid vårens toppmöte.
Jag skulle vilja påpeka att jag skulle kunna sammanfatta hela debatten i tre centrala ord, tre centrala budskap.
Det första är förtroende, det andra är åtgärder och det tredje är balans - den europeiska modellen.
Och jag skall genast tala om vad jag menar.
Vad den allmänna opinionen, Europeiska unionens medborgare, förväntar sig av ett rådsmöte som detta i vår, som kommer att diskutera så viktiga och omfattande frågor, är att det skall finnas förtroende, och då inte bara som ett abstrakt begrepp, utan genom konstaterandet att Europeiska unionen klarar av att fatta beslut i frågor om tillväxt och sysselsättning i denna besvärliga tid, men också i en rad andra frågor som verkligen berör medborgarna i det dagliga livet, som t.ex. de sociala frågorna, frågor kring pensionerna, men också frågor om hälso- och sjukvård, utbildning och livskvalitet.
Detta är en aspekt som jag skulle säga främst gäller de ekonomiska och sociala frågorna.
Jag skulle emellertid vilja säga att speciellt i dag, i dagens läge, aktualiseras frågorna om förtroende inte bara av de beslut som gäller de speciella Lissabonfrågorna.
Vi lever i en tid som skulle kunna inspirera en ny Tolstoj -? Krig eller fred? - och Europas förtroende för Europeiska unionen kommer att växa fram genom besluten i politiska frågor.
Blickarna är riktade mot oss för att se vilka beslut vi kan fatta som europeisk union.
När det gäller de politiska frågorna, har det grekiska ordförandeskapet i samråd med de andra länderna kallat till ett extra toppmöte nästa måndag, för att vi skall se vad vi kan göra och hur vi kan garantera Europas närvaro i det som sker och hur vi på detta område kan vinna de europeiska medborgarnas förtroende; vi skall visa att Europa kan göra framsteg, att det kan göra framsteg i organiserade former och att det kan fatta beslut.
Ordförande Prodi talade om betydelsen av en sådan uppfattning i dagens situation, och under debatten om Irak vid middagstid får jag möjlighet att återkomma till denna fråga.
Detta förtroende, för att nu återgå till Lissabonfrågorna, gäller en rad frågor, där några talare helt korrekt har påpekat att det i många fall saknas en institutionell grund för att gå vidare med frågorna, så som man kanske skulle önska.
Men det är frågor som man måste arbeta vidare med, och den öppna samordningsmetoden som har lyfts fram under de senaste åren efter Lissabonmötet har gett gemenskapssystemet flexibilitet och möjliggjort vissa framsteg.
Jag skulle tro att den diskussion som i dag förs i konventet kan leda till - och Grekland, inte som ordförandeskap utan som land, hör till dem som vill att vi skall gå vidare åt det hållet - att vi får ett effektivare institutionellt system, som kan leda till beslut som är viktiga för de europeiska medborgarna och innebär att man inte förskansar sig bakom fastställda befogenheter, vilka hindrar Europa från att gå vidare i en rad frågor som berör det dagliga livet.
En andra punkt i debatten, som jag skulle vilja understryka, är att det faktiskt är nödvändigt att uträtta något.
Inte att uppställa nya mål utan att genomföra mycket av det som har beslutats.
Detta har påpekats, men det är också något som vi som ordförandeskap kan konstatera, och jag tror att det är ett mera allmänt konstaterande, även i rådet, och det är i den riktningen vi arbetar.
Jag skulle dock vilja påpeka, även om man kan nämna mycket som Lissabonstrategin hittills har lyckats med, att man heller inte får glömma den positiva utveckling som ägt rum.
Jag skall bara ta upp sysselsättningsfrågorna, för det var en central punkt på Lissabonmötet, och jag vill påminna om att Europa, under dessa svåra år och med lågkonjunktur 2002, lyckats skapa 600 000 nya arbetstillfällen, och från år 1999, då Lissabonmötet ägde rum, fram till 2003, kommer vi enligt tillgängliga uppskattningar att ha skapat 7 000 000 nya arbetstillfällen i Europa.
Å andra sidan har vi naturligtvis också problemen med arbetslösheten.
Utan att underskatta de problem som finns, skall jag ändå inte ta upp dem, jag vill helt enkelt bara visa att man måste se, inte bara var det finns brister i förhållande till målen, utan också vad man har lyckats med i förhållande till de mål som uppställts.
Jag skulle vilja ta upp en annan grundläggande fråga i Lissabonstrategin, som gäller balansen mellan politikområdena.
Jag anser verkligen att Lissabon är ett av många svar, men ett allvarligt svar, som Europa har gett i globaliseringsfrågorna.
Och detta är mycket betydelsefullt.
Hela den centrala idén i Lissabonstrategin bygger på nyckelordet? balans?, balans mellan politikområdena.
Vi måste naturligtvis ge akt på hur vi skapar balans mellan politik som stärker konkurrensförmågan och politik som stärker den sociala dimensionen.
Jag skulle vilja säga att man måste finna vilket svar man skall ge på detta.
Vilket svar ger man, när det gäller avvägningen mellan behovet att ge marknadssystemet ett obegränsat stöd och behovet att samtidigt satsa på frågor som gäller sysselsättning, den sociala modellen eller begreppet tillväxt och begreppet hållbar utveckling.
Framgången för efterkrigstidens Europa berodde helt och hållet på att man lyckades ge ett tillfredsställande svar på denna fråga om balans mellan olika politikområden.
Vi får inte jämföra Europa med andra modeller utan att se begränsningar och problem.
Benchmarking kan vi göra i vart och ett av våra länder och jämföra vår situation i dag med vår situation tidigare.
Vi kan också göra det mellan Europeiska unionens medlemsländer, men mellan Europeiska unionen och andra länder är benchmarking mycket svårt, för inget enda land någonstans i världen har utvecklat just de drag som är utmärkande för den europeiska utvecklingen och den europeiska sociala modellen under efterkrigstiden.
Inget land har samtidigt haft hög tillväxttakt i kombination med social trygghet, hållbar utveckling och miljöskydd.
Den benchmarking som görs är alltså bristfällig.
Den är värdefull, men vi skall veta att den har väldigt snäva gränser.
Vi vet vilket pris vi kan få betala, om vi bortser från behovet av konkurrensförmåga.
Vi måste alltså arbeta vidare med inriktning på de nyckelfaktorer som i dag stärker vår ekonomis konkurrenskraft.
Annars kan vi inte uppnå någonting.
Men vi vet också vilka följder det kan bli, om vi bara tillämpar kriteriet konkurrenskraft eller om vi bara tillämpar andra kriterier, såsom sysselsättning, social trygghet eller miljöskydd.
Jag tror att vi alla är angelägna om att finna hur vi skall skapa det Europa som vi kände till tidigare, genom att bevara, inte de stela strukturer vi hade, utan de värderingar och framgångar vi hade.
Vi måste även ta hänsyn till att vi rör oss i ett nytt landskap, att det krävs förändringar, just för att vi skall nå samma framgångar som vi hade i det förflutna.
Många talare har, med rätta anser jag, tagit upp frågor som gäller sysselsättningen och åtgärder inom detta område.
Ett av de svåraste problemen är hur vi skall göra en avvägning mellan behovet av flexibilitet och ökad konkurrensförmåga och arbetets kvalitet, så att vi kan garantera skydd av arbetstagarna.
Det är ju dessa värden vi hittills har känt till i Europa, och dessa värden vill vi behålla.
Det ena målet är inte överordnat det andra.
Det råder en mycket subtil balans mellan alla dessa mål, och det är här problemen och oron finns, och Europa har i flera decennier arbetat med dessa problem och lyckats ge sitt eget svar.
Vi tror att Europa också i den nya svåra situationen skall kunna ge ett nytt svar på dessa frågor.
En ledamot påpekade, eller kritiserade om ni så vill, att man inte fäster tillräckligt stor vikt vid frågor som gäller miljö och hållbar utveckling.
Först skulle jag vilja påminna om att det är just i Europa som man har fäst stor vikt vid miljöfrågorna.
Det har vi här i Europa gjort, och därför kritiserar vi nu andra länder för att de inte har undertecknat Kyotoprotokollet osv.
Vi har förvisso mycket kvar att göra i den riktningen.
Under de få månader som följer kommer vi som ordförandeskap att satsa på att försöka undanröja hindren för den miljövänliga tekniken, vi skall stödja arbetet med att främja förnybara energikällor, arbetet på att få fram en korrekt kostnadsberäkning för infrastrukturen inom transportsektorn, beskattningen av energi som förorenar miljön, och vi skall också granska den miljörapport som kommer att presenteras vid vårens toppmöte.
Vi håller också med om att frågorna om investeringar och om de transeuropeiska näten är viktiga frågor i dag i ett skede med låg produktivitet i Europa, och det är viktigt att vi finner nya innovativa metoder för att finansiera och främja investeringarna såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn.
Genom utvidgningen aktualiseras viktiga frågor som rör Lissabonstrategin.
Lissabonstrategin är i själva verket en sammanfattning av den sociala europeiska utvecklingsmodellen, och om vi vill att utvidgningen verkligen skall bli framgångsrik och inte bara ett beslut om utvidgning av Europeiska unionen, måste vi se efter hur vi kan sprida det som kännetecknar denna modell också till de nya länderna, hur vi skall lyckas skapa sociala, ekonomiska och politiska strukturer i de flesta av ansökarländerna, som ligger ganska långt efter dagens europeiska modell, och hur dessa strukturer skall kunna överföras till de nya medlemsländerna och införlivas med deras samhällssystem.
Detta är en ny utmaning för alla, och naturligtvis för många ordförandeskap och inte bara för det grekiska, och för vårens toppmöte.
Avslutningsvis skall jag tala om det brev som ordförandeskapet har fått från de tre premiärministrarna, vilket har nämnts i debatten.
Det är ett bidrag, som vi vill granska.
Vi har även fått bidrag från andra medlemsländer, som kanske inte har fått sådan publicitet.
De tar upp en rad frågor, som är just sådana som vårens toppmöte måste behandla, och jag instämmer i vad som sagts, att vi som europeisk union måste visa - ordförandeskapet besitter inga magiska krafter och kan inte fatta beslut för alla femtons räkning, men de femton måste visa - att i det samarbetsklimat som vi skapar, klarar vi av att fatta beslut som öppnar framtidsperspektiv, skapar förtroende och fungerar positivt för Europeiska unionens framtid.
(Applåder)
