# ID: svediakorp-gov433449
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,898
# sentences: 77
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr Yannitsis, ärade ledamöter!
För en månad sedan lade jag fram vårrapporten.
Idag är jag här för att lyssna på er och diskutera de viktigaste punkterna i rapporten.
Denna vår strategi gör det redan möjligt att få fram positiva resultat, men vi kan ännu inte utnyttja hela den potential till tillväxt och innovation som finns inom unionen.
Det är sant att - som minister Yannitsis sade - den ekonomiska konjunkturen inte är gynnsam och det är inte heller den internationella politiska situation vi befinner oss i nu.
Till de inre orsakerna till Europas ekonomiska stagnation måste läggas den osäkerhet och rädsla som sammanhänger med risken för en konflikt och svårigheterna att värdera timingen kring och konsekvenserna av den.
Detta har stor påverkan på den allmänna strategin och företagens och investerarnas beslut.
Känslan av osäkerhet är tydlig.
Det är uppenbart att den här situationen kommer att kvarstå tills vi går in i en ny fas, som öppnar positivare horisonter, vilket är nödvändigt för nya företags- och investeringsstrategier.
I dag talar vi om frågor som är extremt viktiga för Europas framtid och för den unionsmodell som vi kommer att lämna i arv till kommande generationer här, men våra tankar går främst till krisen i Irak.
Jag är övertygad om att ett krig går att undvika och jag fortsätter att hoppas att vi kan undvika det
(Applåder)
genom att införa stränga och noggranna kontroller av diktaturen i Irak samtidigt som vi fortsätter att förstärka den internationella alliansen mot terrorismen.
I dagens läge måste vi alla försöka hitta en gemensam väg för diplomatin inom unionen.
Konsekvenserna av en eventuell konflikt kan ju, de facto, inte förutses.
Väpnade insatser, om än under Förenta nationernas ledning - det enda legitima sammanhanget för åtgärder som syftar till att stå emot hoten mot freden och den internationella säkerheten - skall endast vara en sista utväg som vi kan ta till först när vi har konstaterat att alla andra lösningar inte fungerar.
Om kriget kommer betyder det att alla andra politiska instrument har prövats, men inte har fungerat.
I denna kris visar sig den motsatsställning som finns mellan behovet av gemensamma insatser från unionens sida - vilket arbetet inom konventet bygger på - och den fullständiga bristen på en gemensam europeisk politik, och detta är ett problem som direkt berör oss alla.
Likväl är det så att om vi inte har ett gemensamt tillvägagångssätt kommer alla nationalstater att försvinna från den internationella scenen.
Om Europa inte talar med en röst är det också omöjligt att nå fram till ett starkt, fortgående och värdigt samarbete med Förenta staterna.
Utan samarbete mellan EU och Förenta staterna är det omöjligt att garantera fred och stabilitet i världen.
Det är vårt uppförande i krissituationer som sedan blir exempel för vårt agerande i framtiden.
Och det är vid dessa tillfällen som vi erövrar eller förlorar förtroende.
Det som står på spel är viljan att tillåta unionen att träda fram och spela en huvudroll på den internationella scenen, som stämmer med våra egna värderingar, traditioner, intressen och med vår egen världsbild.
I dag måste vi visa och tillämpa denna vilja.
Detta gäller både för gamla och nya medlemmar i unionen.
Vi måste agera med hängivenhet inför det gemensamma arbetet, med en känsla av att vi bidrar till uppbyggnaden av en politisk identitet som är trogen våra allianser och tar hänsyn till vårt eget ansvar och vår egen roll.
I detta internationella sammanhang, som förvisso inte främjar ekonomisk återhämtning, måste vi förstärka den politiska viljan och samstämmigheten för att konkretisera Lissabonkriterierna och de åtaganden som har gjorts vid Europeiska rådets möten.
Jag är nämligen övertygad om att Lissabonstrategin är den bästa vägen för att ge våra medborgare ökad välfärd och social sammanhållning, även under rådande ekonomiska förhållanden.
Detta är också det enda sättet att se till att återhämtningen blir stark och att det vi uppnår kommer att vara hållbart för framtida generationer.
Det är min uppgift - och kommissionens grundläggande uppgift - att konstant och ihärdigt fortsätta att driva på för att vår strategi skall genomföras.
I detta sammanhang skrev jag för tre månader sedan till stats- och regeringscheferna och räknade upp några punkter som jag anser är nödvändiga för att det kommande vårmötet med Europeiska rådet skall bli framgångsrikt.
Jag vet att jag kan räkna med stöd från det grekiska ordförandeskapet vad detta anbelangar, och det hörde jag er också säga nyss, herr minister.
Skillnaden mellan politiska målsättningar och lagstiftningstexter har - som jag framhöll för ett år sedan - i dag minskat något, men bara något.
Vi har gjort framsteg vad gäller energi, finansiella tjänster, det gemensamma luftrummet och forskning.
Det behövs dock en ännu starkare och fastare politisk vilja för att få fram en lösning när det gäller det europeiska patentet, som har kommit att bli en symbol för unionens förmåga, eller snarare oförmåga, att uppnå uppsatta mål.
Dessutom måste vi komma fram till tillfredsställande överenskommelser om direktivet om övertagandebud, prospektdirektivet och pensionsdirektivet.
Vi måste också se över den europeiska sysselsättningsstrategin.
Inom detta område anser kommissionen att det förslag som några länder har framlagt om en arbetsgrupp med experter på hög nivå som skall hjälpa till med arbetet är mycket bra.
Denna arbetsgrupp kommer att inrättas så fort som möjligt, på initiativ av kommissionsledamot Diamantopoulou, som jag tackar så hjärtligt för att hon tog på sig detta.
Framför allt måste vi dock överbrygga gapet mellan antagandet av en rättsakt på gemenskapsnivån och införlivandet på nationell nivå.
Gapet mellan fattade beslut och införlivandet av dessa i medlemsstaterna är fortfarande för stort - och växer till och med, ärligt talat - när det gäller reformer som har med den inre marknaden, sysselsättningen och den sociala tryggheten att göra.
Ärade ledamöter!
Mot bakgrund av dessa konstateranden är det budskap jag vill ge er, och som jag efter dagens debatt tänker framföra till rådets vårmöte, att? Europa fortfarande kan segra?.
Vi kan klara utmaningen att modernisera och nydana och vi kan visa att den europeiska ekonomiska och sociala modellen är en förebild för hela världen.
Dessa mål kan dock inte uppnås utan djupgående förändringar av våra samhällen: förändringar som kräver politiska beslut, gemensamma planer och regler.
Vi får inte inbilla oss att enbart marknadsstimulans eller stolthet över våra forskare och vetenskapsmän räcker för att klara utmaningen att modernisera oss: det krävs samordnade beslut och en gemensam vilja.
Vid rådets vårmöten granskas också varje år den ekonomiska strategin, det vi kallar styrningen av den ekonomiska och monetära unionen.
Det är viktigt att medborgarna förstår vad våra planer är och hur vårt övervaknings- och beslutssystem fungerar med alla de instrument vi i dag har tillgång till, särskilt de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, sysselsättningsstrategin och strategin för den inre marknaden.
Det är viktigt att förklara att dessa instrument tillsammans med tillväxt- och stabilitetspakten utgör en effektiv och sammanhängande enhet.
Det är detta som är målet med våra senaste förslag till en ny tolkning av kriterierna för tillämpning av stabilitetspakten, en tolkning som i högre grad tar hänsyn till varje lands ekonomiska särdrag och behovet av att finansiera de reformer som ingår i Lissabonstrategin.
Slutligen anser jag att det är viktigt att i dag också betona våra åtgärder i fråga om utbildning, forskning och nyskapande.
Dessa innebär att regeringarna måste se över regelverken och de skattemässiga ramarna för att undanröja hindren för att starta och utveckla företag.
Kommissionen kommer att göra sin del: vi har just antagit en handlingsplan för att förenkla gemenskapens regelverk, dvs. göra det mer exakt, klart och modernt.
Att verka för en förändrad och öppnare forskningsorganisation är det viktigaste målet för det europeiska området för forskningsverksamhet.
Därför är det väsentligt att utnyttja de fördelar som en gemensam vision - en genuin gemensam forskningskultur - vid universiteten och inom företagen kan ge.
Utöver de ekonomiska aspekterna måste vi ju också beakta de sociala, framför allt när det gäller de nya arbetstillfällen, det deltagande och den sammanhållning som en konsekvent strategi för utbildning och forskning medför.
Även om det finns stora skillnader mellan de nationella utbildningssystemen står det klart vilka de gemensamma utmaningarna är, och det är bara tillsammans som vi kan klara dem.
Därför är det av grundläggande betydelse att snabbt och konsekvent genomföra det arbetsprogram för tiden fram till och med 2010 som har utarbetats för att göra våra utbildningssystem effektivare och mer samordnade.
Vi måste alltså förbättra och öka våra investeringar i forskning och utbildning.
Jag anser att det nödvändigt att inrätta några stora framstående vetenskapliga forskningscentra på EU-nivå för att den europeiska forskningen skall bli klart världsledande.
Det är en fråga som vi har fördjupat oss i under många månader och jag tror att det nu är dags att gå vidare och lägga ett förslag.
Om vi inte kan dra till oss de mest framstående hjärnorna i världen kommer vi verkligen inte att kunna genomföra Lissabonstrategin.
Enligt Lissabonstrategin skall vi vara världsledande: för att vara världsledande behöver vi världens bästa hjärnor, och vi kan bara locka till oss världens bästa hjärnor om vi har ett antal forskningscentra som är de främsta i världen.
Det är en enkel och ambitiös strategi som kommissionen kommer att lägga fram för er, för jag tror inte att vi har någon möjlighet att nå de mål som vi själva har satt upp utan den.
Om vi verkligen på allvar vill lägga grunden till ett kunskapssamhälle måste vi slutligen - och det blir mitt sista påpekande - redan nu tolka målet om att 3 procent av BNP skall gå till forskning bokstavligen.
Också detta är ett mål som vi själva har satt upp.
Trots detta kan vi, om vi granskar medlemsländernas räkenskaper, konstatera att man i år snarare har fjärmat sig från 3-procentsmålet än närmat sig det.
Då får vi antingen ändra målen eller konsekvent försöka uppnå dem.
Detta är en målsättning vi inte kan komma ifrån: vi har sagt 3 procent, och 3 procent innebär 3 procent.
Det är ingenting man på något sätt kan tänja på.
Slutligen gäller det inte bara att spendera mer, utan också att spendera pengarna bättre, såväl inom forskning som inom utbildning.
Jag vill påminna er om att vi inte kan acceptera att en student av fem hoppar av studierna utan att ha tagit examen: dessa mänskliga resurser blir en börda för vårt samhälle.
Därför måste vi se över vårt sätt att förbereda våra ungdomar för mötet med en arbetsmarknad och ett näringsliv som ställer allt högre krav.
Utan dessa konkreta åtgärder kommer vi inte att kunna ta igen de eftersläpningar som vi alla beklagar.
Vi kan nämligen bara uppnå en ledande ställning i världen genom att bygga ett kunskapssamhälle.
(Applåder)
