# ID: svediakorp-gov433163
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,302
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tror att en av slutsatserna efter kvällen debatt är att det blir mer diskussioner i denna kammare när man talar om jordbruk än när man talar om tillgång till läkemedel eller om Davos och Porto Alegre.
Jag är inte säker på att det är någon större nyhet, men hur som helst är det ett faktum.
Hur förhåller det sig då med denna fråga om multilaterala handels- och jordbruksförhandlingar?
Frågan är om unionen kan och bör samtycka till att iaktta återhållsamhet, införa tak och regler som i framtiden begränsar det stöd och det skydd vi ger våra jordbrukare och som vi vill fortsätta att ge dem.
Innan jag återkommer till ett par tre mer konkreta frågor vill jag påminna om några av de principer som varit vägledande för den ståndpunkt jag och Franz Fischler företräder.
För det första ingick vi förhandlingsåtaganden i Doha.
Vi åtog oss att gå ett steg längre än förra gången - det vill säga i Marrakech 1995 - i fråga om att öka vårt tillträde till marknaden, minska vårt inre stöd och minska vårt exportstöd.
Dessa aspekter ingår i vårt förhandlingsmandat.
Vi kommer att gå i den riktningen, precis som vi gemensamt har beslutat.
Den andra principen är att vi med denna inriktning måste prioritera utvecklingsländerna i våra eftergifter och slå vakt om att dessa eftergifter och därmed även uppoffringarna fördelas rättvist.
Det är inte tal om att unionen i egenskap av utvecklade länder skall acceptera uppoffringar som andra utvecklade länder vägrar att underkasta sig.
Den tredje och sista generella principen är att denna debatt inte är densamma som den vi hade om reformen om den gemensamma jordbrukspolitiken.
Det pågår en debatt om våra ställningstaganden i Världshandelsorganisationen och vi för en intern debatt om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Vi diskuterar inte någon gemensam jordbruksreform för Genève, Tokyo, Washington, Sydney eller Cancun.
Vi diskuterar den reformen internt, av skäl som är våra egna.
Ja, vi diskuterar de ståndpunkter vi intar i Världshandelsorganisationen i Bryssel och i Strasbourg, men det är i den här ordningen det hela sker.
Det stämmer att kommissionen har lagt fram ett förslag som om det antas kommer att innebära ytterligare reformer i förvaltningen av vår gemensamma jordbrukspolitik.
Vi får se om det tas några beslut och när det i så fall sker och vi får också se hur många av dessa beslut vi kommer att använda och när vi kommer att använda dem som förhandlingstillgång.
Så är inte fallet för närvarande, och jag säger klart och tydligt till Doyle att vi med rådets godkännande nu klarar de 36 procent, 45 procent och 55 procent som Franz Fischler och jag har föreslagit inom ramen för redan beslutade reformer och utan att det inkräktar på utrymmet för eventuella andra reformer.
Är då de förslag vi har lagt fram alltför ambitiösa eller inte ambitiösa nog?
Jag tror att ni alla var för sig har besvarat denna fråga, genom att somliga ansåg att våra förslag var för försiktiga, och andra att de var för långtgående.
McNally lät förstå att hon för sin del tyckte att vi hade kunnat gå längre.
Jag vill svara att jag inte tror det, i varje fall inte i detta skede.
Om alla fördragsslutande parter i WTO i dag samtyckte till att göra den typ av åtagande som vi har föreslagit, då skulle vi alla ha tagit ett stort steg mot en större återhållsamhet när det gäller jordbruksstöd i hela världen.
Har vi då gått för långt?
Det var vad jag tyckte mig förstå när jag lyssnade till Hylands ståndpunkt.
Det tror jag inte heller, om man inte tycker - vilket kanske är vad han menar - att vi redan har gått för långt i fråga om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken på senare år.
Som ni förstår är kommissionen inte av den uppfattningen.
Van Dam, Graefe zu Baringdorf och Erika Mann tog upp frågan om livsmedelssäkerhet, och det med rätta, med utgångspunkt i det riktiga påståendet att endast 10 procent av handeln med jordbruksprodukter utgörs av internationell handel, vilket faktiskt skiljer sig ganska kraftigt från läget inom andra sektorer.
De har rätt och det är också skälet till att vi har velat föra in en nyordning, som väckt uppmärksamhet på många håll.
Det handlar om begreppen livsmedelssäkerhet, skyddsklausul, och box för livsmedelssäkerhet.
Som jag sade i mitt inledande anförande har vi fått idéer till detta från olika håll, framför allt från europeiska frivilligorganisationer.
Innan jag slutar vill jag också svara Mulder.
Herr Mulder!
Ja, bestämmelserna om initiativet? allt utom vapen? innehåller ytterst stränga föreskrifter i ursprungsfrågor, med följd att produkter och enbart produkter från de minst utvecklade länderna gynnas av denna? nolltull och nollkvot? som vi har beslutat till deras fördel.
Det är mycket bindande bestämmelser och för övrigt anser en del av dessa länder att de är det i alltför hög grad.
Därför är det bra att de är det.
Avslutningsvis vill jag säga att denna debatt har lärt oss två saker.
Det första är att Martinez kan känna existentiell ångest, vilket i sig är en mycket glädjande nyhet.
Det andra är att han för en gångs skull har utmärkta skäl till att känna existentiell ångest.
Saken är den att jag för en gångs skull delar hans resonemang som går ut på att jordbruket inte bara är att ha utan också att vara, en ståndpunkt som min kollega Fischler nog också delar.
Han har rätt på denna punkt: jordbruket är varor i omlopp, som vi producerar, som hamnar i vår tallrik eller i andras tallrik, men det är också en tjänst, som inte är så rörlig.? Varubiten? hittar vi på marknaden, vi hittar den i handelskedjorna, det är något som köps och säljs.
Tjänstebiten, den som består av säkerhet, den som består av miljö, av välmående, den saknar rörlighet och den lönas i allmänhet illa av marknadsmekanismerna.
Det är själva det faktum att denna varubit och denna tjänstebit existerar sida vid sida, det är själva det faktum att denna bit i omlopp och som man när allt kommer omkring kan tänka sig skall omfattas av samma regler som strumpor, bildäck och skor, existerar sida vid sida med en bit som inte kan jämföras med denna handel med bildäck, strumpor och skor, det vill säga tjänstebiten, den som gör att vi har ett särskilt förhållande till det vi äter eller producerar på vår landsbygd, det är detta som gör denna fråga så svår.
Det är av detta skäl och för att detta motsvarar den syn vi här i Europa har av jordbruket, som vi i denna fråga intar en balanserad ståndpunkt som går i ett antal riktningar, men inte så långt att vi förstör det som för oss skapar jordbrukets samlade värde.
Det är denna kombination av två aspekter som vi kommer att fullfölja i diskussionen och för dem av er som är intresserade av eller brinner för dessa frågor vill jag redan nu påpeka att jag bara kan se fördelar i att vi tar upp hela denna diskussion på nytt, om möjligt om hela förhandlingsprogrammet istället för att ta det bit för bit som i kväll, när som helst innan Cancun.
I alla händelser är Franz Fischler och jag själv beredda att göra detta.
