# ID: svediakorp-gov433141
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,090
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I denna komplicerade och ibland mycket laddade fråga vill jag först tacka företrädarna för alla grupper som har uttryckt sitt stöd för de ställningstaganden jag har gjort å kommissionens vägnar.
Jag har noga noterat vad som sagts av Wijkman, McNally, Clegg, Marset Campos och Maes, med flera.
Det är mycket viktigt för oss i kommissionen, och därtill mycket viktigt för mig själv och viktigt för omvärlden att det i denna fråga råder en så stor enighet i Europaparlamentet.
Jag vill påminna om att man i Doha löste frågan om användningen av tvingande licenser, i syfte att uppnå differentierade priser, med lägre priser för länder som har en läkemedelsindustri.
Däremot kunde vi i Doha inte lösa fallet med de länder som i detta syfte måste tillgripa import, vilket i någon mån förutsätter att mekanismen med tvingande licenser kan tillämpas utanför det egna territoriet, något som leder till komplicerade juridiska problem.
I dag har detta problem fått en provisorisk lösning.
Alla utvecklingsländer - oavsett vilket land det gäller - kan när det gäller sjukdomar som aids, malaria, tuberkulos och ett antal andra sjukdomar tillgripa systemet med tvingande licenser för att erhålla differentierade priser.
Detta är möjligt, tack vare det? provisorium? som Förenta staterna och även vi själva inrättade i december.
Det är bara det att vi inte nöjer oss med detta provisorium.
Vi anser inte att det är av det slag att det möjliggör någon verklig mobilisering av aktörerna.
Detta gäller i lika hög grad de berörda regeringarna och deras hälsovårdssystem, liksom läkemedelsindustrin.
Vi vill följaktligen nå en varaktig lösning.
Detta har för närvarande inte varit möjligt i de pågående diskussionerna i Genève, på grund av den amerikanska hållningen.
Vi kunde återigen konstatera detta i TRIPS-rådet under förmiddagen.
Jag vill lugna Kinnock på en punkt.
Tillgång till läkemedel ingår inte i det förhandlingsprogram som antogs i Doha och som måste vara klart i slutet av 2004.
Det finns inte med i förhandlingspaketet, där vi har lagt in ett femtontal frågor.
Denna fråga omfattas inte av förhandlingarna och kommer därför inte att bli föremål för någon form av så kallad trade-off med någon annan fråga.
Den är fristående och utgör en särskild fråga på Världshandelsorganisationens bord.
Den hänger alltså inte samman med de övriga förhandlingarna i det att den ingår i förhandlingsprogrammet.
Den gör det i det att den är ett tecken på Världshandelsorganisationens kapacitet att upprätta ett tillräckligt starkt förtroende mellan medlemmarna för att förhandlingarna inte skall urarta till rättsliga strider när det är fråga om att utreda om mekanismen med tvingande licenser kan användas för Viagra eller tandvärk - och jag använder bara detta exempel för att jag läst det i pressen.
Detta är ett allvarligt problem för Världshandelsorganisationen.
Varför har den amerikanska läkemedelsindustrin intagit den ståndpunkt man har gjort och som resulterat i att Förenta staterna förkastat den kompromisslösning som låg på förhandlingsbordet i december?
Jag måste erkänna att jag är helt ställd.
Jag förstår inte den amerikanska läkemedelsindustrins ståndpunkt, och för övrigt förstod jag heller aldrig den ståndpunkt man intog i Sydafrika, eller den ståndpunkt man intog i ett fall som var nära att ställa Förenta staterna mot Brasilien, innan den amerikanska regeringen vid det tillfället kunde se klart på saken.
Jag förstår inte denna hållning, för i praktiken skärper den bara motståndet mot principen om immateriell äganderätt inom ett stort antal områden, där det förvisso är lätt att presentera detta dilemma mellan hälsa och vinning på ett sådant sätt att det så småningom kommer att finnas goda politiska skäl att angripa avtalen om immateriell äganderätt - denna gång på allvar - om den amerikanska industrin fortsätter på samma sätt.
Till dem av er som har ett visst inflytande inom detta område vill jag säga att detta är det huvudargument som måste användas för att försöka övertyga dem om att deras attityd inte leder dem dit de skulle vilja, utan åt rakt motsatt håll.
Om amerikanerna vill ha ett exempel på hur man kan uppnå samförstånd när detta är absolut nödvändigt, kan de studera vad Europeiska unionen nyligen gjorde i ett mindre uppmärksammat men alls inte betydelselöst fall, framför allt för ett antal utvecklingsländer.
Det gäller den hållning vi intog i Kimberleyprocessen som gällde? blodsbesudlade diamanter?.
Vi européer var tveksamma till att hos WTO begära ett undantag för genomförandet av Kimberleyavtalen, och det var vi ensamma om i Världshandelsorganisationen.
Vi var ensamma om det och i slutänden anslöt vi oss till samförståndet för att vi inte ville vara den part som stod i vägen för denna lösning.
Vi kommer att göra detta genom att tolka WTO: s artiklar på vårt sätt.
Amerikanerna skulle mycket väl kunna inta samma hållning i denna fråga.
När det gäller frågan om parallellimport, som har tagits upp av flera talare, vet ni förmodligen att kommissionen har lagt ett förslag för Europeiska unionens räkning.
Förslaget behandlas för närvarande av rådet, och de av er som är intresserade kan göra som jag och uppmana rådet att uttala sig om denna fråga en aning snabbare än vad som nu verkar vara fallet.
Till sist delar jag uppfattningen hos dem av er som har påpekat att prisfrågan och frågan om hur patenträtten skall vägas in i dessa priser förvisso är en viktig fråga, men att det bara är en av de frågor som kommer att göra det möjligt att ge befolkningarna i tredje världen ökad tillgång till läkemedel, om vi löser dem.
Det är många andra krav som måste uppfyllas.
Det gäller kvaliteten på hälsovårdssystemen, att inrätta offentlig forskning om sjukdomar som utrotats i industriländerna och som följaktligen inte längre intresserar läkemedelsindustrin, att lösa distributionsproblemen och problemen med sjukvårdskulturen.
Den dag vi kommer att ha hittat lösningar på problemen med patenträtten, en dag som jag hoppas inte är så avlägsen, kommer det fortfarande att återstå mycket arbete, men det är inget skäl för att sluta att kämpa med näbbar och klor för att detta första viktiga och symbolmättade steg skall tas med Europeiska unionens hjälp.
Kommissionen kommer inte heller att sluta kämpa, med tanke på vad ni har sagt under denna debatt.
(Applåder)
