# ID: svediakorp-gov433139
# author: Zrihen (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 419
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger!
Jag vill betona att jag är mycket glad över att vi har denna debatt om WTO och om vissa pågående förhandlingar, så här strax före ett nytt ministermöte då ett antal politiska riktlinjer kan komma att slås fast.
Dagens uttalande från TRIPS-rådet oroar mig dock.
Det skulle innebära ett tydligt steg tillbaka från våra åtaganden i Doha.
Utvecklingsländernas tillgång till generiska läkemedel är inte bara en handelsfråga, utan en central fråga för världens utveckling.
Om vi inte gör framsteg på detta område kommer alla våra andra åtgärder att bli fruktlösa och fåfänga.
I november 2001 uppnåddes Dohaförklaringen om folkhälsa under svåra förhållanden.
Den innebar ett första och viktigt steg som gynnade befolkningarna i utvecklingsländerna och kampen för deras intressen.
Vi väntade på att äntligen få ett hoppfullt budskap till dessa befolkningar.
I december 2002 visade dock motståndet mot avtalet, som helt var Förenta staternas verk, mycket tydligt att läkemedelsindustrins intressen var viktigare än miljoner människors hälsa.
Denna ståndpunkt är inte bara beklaglig, den är så mycket mer oacceptabel och otillåtlig som Förenta-staterna i oktober 2001 var nära att bryta Bayers patent för att de var utsatta för en biologisk mjältbrandsattack, vilket uppenbarligen berörde dem mer direkt.
Detta påpekade också min kollega Désir.
Kommissionens ansträngningar för att nå en överenskommelse om tillgång till läkemedel måste berömmas, men fortfarande görs lite för lite för att tillmötesgå de fattiga ländernas legitima krav, detta trots att man är i färd med att upprätthålla en uppdelning i en första och andra klassens länder, som om dödsfallen inte hade samma betydelse beroende på i vilket land de inträffar.
Att förhandlingarna om att uppnå ett avtal snabbt återupptas är av avgörande betydelse för miljoner människors tillvaro i utvecklingsländerna.
Jag är övertygad om att ett sådant avtal är möjligt, med utgångspunkt i Doha-deklarationen och artikel 30 i TRIPS-avtalet, och enbart på denna grund.
Alla andra avtal, som inte utgår från denna artikel, skulle vara en vägran att ta emot budskapet från utvecklingsländerna och den förhoppning deras befolkningar har om att ta sig ur fattigdomen och förändra sina levnadsvillkor, som fortfarande är beklagansvärda och oacceptabla.
Detta avtal skulle också vara ett politiskt budskap till våra medborgare om att hävda vår europeiska modell och vår respekt för övriga delar av världen.
Kommissionsledamot!
Det är vårt samvete ni bär på.
