# ID: svediakorp-gov433133
# author: Plooij-van Gorsel (ELDR). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 314
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


De avtal som träffats i Doha är avgörande för att ge utvecklingsländernas befolkning bättre tillgång till mediciner, särskilt sådana för behandling av fattigdomsrelaterade sjukdomar.
Min grupp anser att kommissionsledamot Lamy har kommit med utmärkta initiativ för att göra hälso- och sjukvården mer tillgänglig även för de fattigaste länderna, i synnerhet de som inte förfogar över egen produktionskapacitet.
Men, kolleger, jag vill också yttra ett kritikens ord även om jag håller med om allt som just sagts.
Tillgång till läkemedel är inte bara en fråga om pengar.
Det finns två andra aspekter jag gärna vill ta upp.
För det första handlar det om infrastrukturen i de berörda länderna.
Jag avser då distributionen och vilka människor som då skall få tillgång till medicinerna i dessa länder.
Distribution innebär också att det måste finnas en infrastruktur men den saknas helt och hållet i många fattiga länder.
Vad värre är: det är ingen prioritet för de regimer som styr.
Om man exempelvis tar aidsmedicin måste den i vissa fall tas tre gånger dagligen.
Det ställer höga krav på att behandlingen följs och att distributionskanaler finns för att patienterna också skall få sin medicin kontinuerligt.
Om så inte sker blir effekterna värre än själva lidandet, eftersom det kommer att utvecklas resistens mot medicinerna.
Det drabbar även västvärlden och nya läkemedel kommer att krävas.
Det var det ena.
För det andra handlar det om att dessa regimer ofta är korrupta.
I sådana fall blir endast de mediciner tillgängliga som vi exporterar till låga avgifter eller som får tillverkas på plats utan patent.
Dessutom går medicinerna bara till de bättre bemedlade och inte till de fattigaste befolkningsskikt som medicinerna var avsedda för från början.
Därutöver exporteras de ibland tillbaka eller helt enkelt vidare till länder i väst.
