# ID: svediakorp-gov433131
# author: Grossetête (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 500
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kommissionsledamot!
Denna debatt påminner oss om de freds- och solidaritetsideal Europeiska unionen grundar sig på, solidaritet inom unionens territorium, men även gentemot de folk som lever i de minst utvecklade länderna.
Det är mot den bakgrunden unionen har återtagit initiativet till svar på den amerikanska blockeringen, för att tillåta import och användning av generiska läkemedel och billiga läkemedel avsedda för missgynnade befolkningsgrupper.
Jag är själv föredragande om läkemedelsdirektiven i parlamentet - direktiv som bland annat hänger samman med tillstånd för saluföring utsläppande på marknaden av läkemedel inom gemenskapens område - och jag vet att det är viktigt att hitta en lämplig balans mellan forskning och generiska läkemedel, mellan uppgiftsskydd och läkemedelspriser, mellan innovation och godkända kopior.
Ändå vill jag inte i denna debatt återkomma till dessa frågor och filosofera kring den fråga som vissa länder tar upp, nämligen om rätten till hälsa är överordnad patenträtten.
Under vissa förhållanden är svaret på denna fråga enkelt.
Har vi rätt att låta människor tyna bort?
Har vi rätt att låta en befolkning dö när den skulle kunna få vård?
Det vore liktydigt med att inte bistå en människa i nöd.
Enligt principen om allas lika rätt till läkemedel och därmed till hälsa, uppmuntrar jag unionen att utöva allt sitt inflytande till förmån för dessa tillstånd och samtidigt se till att de inte beviljas utan särskilda regler och utan en total öppenhet.
Att tilldela Världshälsoorganisationen rollen som skiljedomare verkar vara ett steg i rätt riktning.
Det finns tre huvudsakliga skäl till detta, som jag skulle vilja utveckla.
För det första måste effektiva åtgärder vidtas för att undvika all form av parallellimport inom Europeiska unionen av generiska läkemedel avsedda för utvecklingsländerna.
Utan kontroller skulle de befolkningar som vi vill hjälpa bli berövade de produkter som är ämnade för dem.
Dessutom skulle denna parallellimport fullständigt destabilisera det hälsosystem av hög kvalitet som vi vill utveckla inom Europeiska unionen.
För att garantera dessa kontroller måste den behöriga myndigheten upprätta ett permanent register över generiska läkemedel avsedda för utvecklingsländerna.
Jag hoppas att denna lista skall utvecklas i takt med att nya sjukdomar uppträder, för att möjliggöra ökad effektivitet i systemen för distribution och kvalitetskontroll av dessa produkter.
När det sedan gäller kvaliteten på dessa produkter vet vi att generiska läkemedel inte är några sekunda produkter.
Tvärtom.
Vi vet att de är lika effektiva som andra läkemedel, men vi vet också att tillgången till dem endast utgör en del av botemedlet eller av kampen mot de epidemier som vi vill utrota genom att erbjuda tillgång till dessa läkemedel.
Kommissionsledamot!
Vid sidan av tillgången till dessa produkter är slutligen den lokala infrastrukturen, kontrollaboratorier och utbildning av yrkesfolk lika betydelsefulla faktorer.
Och av alla dessa skäl anser jag att WHO skulle kunna vara den nödvändiga garanten för strävandena att främja allas tillgång till läkemedel.
