# ID: svediakorp-gov433104
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,178
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den debatt om Världsekonomiskt forum och Världssocialt forum som ni har fört upp på dagens föredragningslista ger mig tillfälle att å kommissionens vägnar delge er några tankar om dessa båda evenemang som nyligen hållits i Davos respektive i Porto Alegre.
Jag säger tankar snarare än synpunkter, eftersom jag personligen inte har deltagit i något av dessa evenemang, på grund av en inplanerad resa - för övrigt till Brasilien - i syfte att träffa Brasiliens nye president och hans regering.
Det har talats mycket om två rivaliserande visioner av globaliseringen, vilka har sagts känneteckna dessa båda forum.
Dessa båda evenemang har dock mycket gemensamt.
Först och främst har de det gemensamt att båda har inrättats för att vara såväl tankeforum som forum för att utöva inflytande.
Vidare har de det gemensamt att båda gradvis har inrättats i syfte att påverka den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen.
Slutligen har de det gemensamt att båda är resultatet av en globalisering som de också ger näring åt, även om visionerna av vad denna globalisering är, och bör vara, skiljer sig åt.
För övrigt löper dessa skiljelinjer inte bara mellan dessa båda forum, utan även inom varje forum.
I kommissionen menar vi därför att det vore ett misstag att analysera dessa båda händelser enbart utifrån skiljelinjerna, motsättningarna och konfrontationerna dem emellan.
Vidare är det intressant att se att det även finns något gemensamt mellan de huvudteman som togs upp vid båda dessa manifestationer.
Vid Världssocialt forum handlade diskussionerna exempelvis om en demokratisk världsordning, antimilitarism och främjande av fred.
I Davos tog man upp temat? säkerhet och geopolitik?.
Den debatt som fördes i Porto Alegre om vad man där kallade mänskliga principer, värderingar och rättigheter, mångfald och jämlikhet saknar inte helt kopplingar till vad man i Davos kallar en debatt om förtroende och värderingar.
Så även om man använder sig av olika termer finns det mellan dessa båda konferenser en viss samsyn kring hur många av de problem som påverkar vår värld är beskaffade.
Jag vill tillägga att vissa personer i år till och med har fått ett varmt mottagande vid båda dessa forum.
Jag tänker i synnerhet på Brasiliens nye president Lula da Silva.
Det är uppenbart att Världsekonomiskt forum i Davos fortsätter att locka till sig en internationell elit som huvudsakligen hör hemma i affärsvärlden, men även i den politiska världen och bland massmedia, och hädanefter bland frivilligorganisationer, universitet och religiösa grupper.
I siffror rör det sig om 2 000 deltagare och det är klart att det finns en obalans i förhållande till de 100 000 personer som deltar i Porto Alegre, en siffra som i sin tur är fem gånger högre än vid den första upplagan av forumet som hölls 2001.
Som ansvariga politiker kan vi inte undgå att se allvarligt på ett folkligt uttryck av en sådan omfattning.
Som jag ser det avspeglar detta en djup känsla av maktlöshet som ett stort antal medborgare i världens alla länder upplever inför globaliseringsprocessen.
Det finns ett tydligt budskap bakom alla dessa manifestationer.
Medborgarna säger oss att de inte vill underkastas globaliseringen.
De vill att den skall regleras, de vill att den skall kontrolleras, de vill att den skall organiseras, de vill att den skall styras.
De vill att globaliseringen skall vara ett projekt som inte söndrar utan förenar hela jordklotet.
Vad är då denna globalisering, som det även i år har talats om så mycket i Porto Alegre och i Davos?
Från början är denna globalisering inte ett projekt, utan en rörelse, den är resultatet av ett antal sammanstrålande tekniska, ekonomiska och politiska processer, som bildar ett mönster vi nu ser framträda allt tydligare.
Jag tror inte att det finns någon komplott bakom globaliseringen.
Där finns en logik som är den i vår värld förhärskande, nämligen marknadskapitalismens logik.
Den instabilitet och orättvisa som har beklagats, för övrigt lika mycket i Davos som i Porto Alegre, är en av konsekvenserna av effektiviteten hos denna marknadskapitalism.
I brist på internationell reglering och lämpliga inrikespolitiska åtgärder, kommer dessa orättvisor, denna instabilitet och flyktighet idag åter upp till ytan, ökar orättvisorna och fördjupar i många fall klyftan mellan nord och syd, samtidigt som hotet mot miljön består.
Kommissionens ståndpunkt är tydlig i denna fråga.
Till dem som vill att vi skall välja mellan tillväxt och rättvisa, oavsett på vilken sida de befinner sig, svarar vi att vi vägrar att välja mellan tillväxt och rättvisa, eller rättvisa och tillväxt.
Vi behöver båda.
Vi måste axla uppgiften att globalisera marknaderna, eftersom denna globalisering frigör en enorm utvecklingspotential.
Vi måste emellertid förse den med ett internationellt regelverk för att garantera att utvecklingen blir mer rättvis och hållbar än vad vi hittills har sett.
Ur den synvinkeln inordnar sig de multilaterala WTO-förhandlingar som inleddes i Doha i november 2001 i detta dubbla perspektiv, som dels omfattar ett öppnande av marknaderna, och dels regler och ett införlivande av sydländerna.
Samtidigt måste dessa länder garanteras ett reellt ökat tillträde till länderna i nord, beroende på graden av preferensbehandling.
Denna internationella reglering är i viss mån den syntes som vi försöker få till stånd mellan Porto Alegre och Davos.
Denna syntes är komplicerad och svår.
Det finns åtminstone två skäl till att den dröjer.
För det första möter den motstånd från mäktiga intressen, vilket illustreras av den pågående striden i Genève om utvecklingsländernas tillgång till viktiga läkemedel.
Vi skall tala mer om detta strax.
För det andra förutsätter regleringen, om man är seriös, en samsyn kring gemensamma prioriteringar i frågor som miljö, hälsa, arbetstagarnas rättigheter, de allmännyttiga tjänsternas betydelse och kulturell mångfald.
Vi vet att diskussionerna i denna fråga ibland hettar till även här i parlamentet.
Det är därför lätt att föreställa sig att diskussioner kring dessa frågor i syfte att nå samförstånd på internationell nivå med nödvändighet är ett långsiktigt arbete.
Att förena frihandeln med uppfyllandet av minimikrav är en uppgift för organisationer som Internationella arbetsorganisationen, FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation, Världshandelsorganisationen, och för olika normgivande organ inom området för miljö, hälsa och kulturell mångfald.
Vi måste alltså se till att det multilaterala systemet utvecklas, förstärks och organiseras mer hållbart, för att göra det möjligt att anpassa marknadskapitalismen till olika kulturer.
Utvecklingsländerna skulle exempelvis i många fall kunna ha effektiva och okonventionella strategier för att inhämta vårt försprång, medan vi mer utvecklade ekonomier skulle kunna gå fortare fram när det gäller social rättvisa och miljöskydd.
Jag tror att detta var det budskap vi européer nåddes av i år, både i Porto Alegre och i Davos.
