# ID: svediakorp-gov432980
# author: Souchet (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 591
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Av världens sex miljarder invånare lider i dag mer än 800 miljoner av undernäring.
Tre fjärdedelar tillhör landsbygdsbefolkningen och är med andra ord människor som har till uppgift att sörja för sin egen livsmedelsförsörjning, och dessutom förse samhällets övriga medborgare med livsmedel.
Dessa 600 miljoner fattiga bönder är inte i stånd att föda sig själva och inte heller sina systrar och bröder, på grund av att de direkt har drabbats av de sänkta jordbrukspriser som dikteras av handelns avreglering, och det enda de kan göra är att hela tiden tära på sina lager för egen konsumtion, för att försöka bevara sin produktionskapacitet, oftast utan framgång.
Hur skall man hjälpa dem att bryta denna onda cirkel?
Genom att anta en ny strategi för globaliseringen av handeln med jordbruksvaror och livsmedel, där kärnpunkten måste vara erkännandet av principen om livsmedelssuveränitet.
Enligt denna princip skall varje land eller grupp av länder fritt få bestämma hur livsmedelsförsörjningen skall utformas.
Livsmedelssuveränitet innebär man erkänner folkens rätt att livnära sig själva och folkens rätt att livnära sig på det sätt de själva vill.
Det är en möjlighet för utvecklingsländerna att bli oberoende på livsmedelsområdet genom att utveckla sitt jordbruk.
Det räcker inte att förklara att utvecklingsländerna har rätt att utveckla sina jordbruksgrödor, det krävs också att de internationella handelsbestämmelserna för jordbruksprodukter inte i praktiken förbjuder dem att göra detta.
Dessa länder måste därför på ett entydigt sätt tillerkännas rätten att skydda sitt jordbruk och endast öppna sina marknader selektivt, precis som Europa själv har gjort för att komma till rätta med sitt livsmedelsberoende.
De länder som bäst har lyckats bekämpa svälten är de länder där ansvarsfulla regeringar har förstått att låta jordbrukarna få tillgång till sina egna inre marknader för att på detta sätt öka deras köpkraft och produktivitet och därmed produktionen, med hjälp av en politik där man håller uppe jordbrukspriserna och subventionerar produktionselement och infrastruktur.
Om man på allvar vill angripa problemet med svälten är det därför av största vikt att sätta stopp för de sjunkande jordbrukspriserna.
Att bönderna får tillgång till en lönsam lokal marknad är den första förutsättningen för att jordbruksproduktionen skall öka, vilket i sig är nyckeln till att bekämpa svälten.
Den fullständiga och okontrollerade avregleringen av jordbrukshandeln gynnar inte de svältdrabbade ländernas intressen.
Den gynnar intressena hos länder som bedriver strukturell export på jordbruksprodukter, men ruinerar de fattiga bönderna i utvecklingsländerna.
Det finns ingen rim och reson i att låta bonden från Tchad konkurrera direkt med storbonden från Minnesota, och herden från Anderna med storgodsägaren från Nya Zeeland.
Om Europeiska unionen på ett effektivt sätt vill bidra till att minska svälten i världen måste man vara särskilt uppmärksam på tre avgörande punkter.
För det första måste de projekt för jordbruksutveckling som unionen finansierar i utvecklingsländerna alla innehålla en form av stöd till saluföring av jordbruksprodukter.
För det andra måste Europeiska unionen hjälpa de utvecklingsländer och grupper av länder som har likvärdiga produktionskostnader att skydda sin inre marknad mot dumpningen av priser på världsmarknaden, med hjälp av instrument som är en förutsättning om inte deras producenter skall ruineras.
För det tredje måste Europeiska unionen äntligen använda allt sitt inflytande i de internationella handelsförhandlingarna för att rätten till jordbruksundantag skall erkännas, det vill säga nationernas rätt att skydda sina jordbrukare, som förser dem med livsmedel och vars välmåga är en förutsättning för deras ekonomiska uppsving.
