# ID: svediakorp-gov432970
# author: Rod (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 527
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Hungersnöden i Afrika breder ut sig.
Man förfärar sig över barnen som dör av svält, men angriper inte orsakerna.
Bortsett från de klimatrelaterade riskerna har hungersnöden orsakats av strukturpolitiska åtgärder, framför allt inom jordbruk och handel, som har gjort att jordbrukarna i de fattiga länderna producerar för exporten snarare än för den lokala konsumtionen.
Att tillgripa livsmedelshjälp är ingen långsiktig lösning.
I det goda samvetets namn har detta ofta varit ett sätt för de rika länderna att göra sig av med sitt jordbruksöverskott och därmed legitimera sin förödande politik som bygger på överproduktion.
Förenta staterna har således bråttom att prångla ut genmodifierade organismer som bojkottas på den europeiska marknaden till Afrika, både i form av livsmedel och utsäde.
Höjden av cynism är att regeringar som nekar denna hjälp anklagas för att låta sina befolkningar dö.
Denna utpressning mot utsatta befolkningsgrupper är oanständig.
Det strider mot den grundläggande rätten till föda som tillerkänner varje människa rätten att fritt välja vad hon skall äta.
Vem bär den största skulden?
De svältdrabbade länderna, som vägrar att föda sin befolkning med delvis giftiga produkter, eller de som erbjuder fattiga folk att som enda hjälp få genetiskt modifierade fröer som kommer att visa sig få katastrofala konsekvenser för miljön och den biologiska mångfalden?
I vissa av dessa länder och regioner råder ingen allmän livsmedelskris.
Problemet är inte nödvändigtvis livsmedelsbrist, utan bristen på rättvis fördelning av livsmedel i världen.
Det enda hållbara alternativet är lokal produktion och handel inom regionerna.
Härigenom kan alla garanteras tillgång till livsmedel.
I strid med detta förordar Europeiska unionen frihandel på internationell nivå och tvingar utvecklingsländerna att öppna sina marknader.
I utbyte lovar man att öppna sin marknad för alla produkter från de minst utvecklade länderna - med undantag av vapen, men givetvis också med undantag av bananer, socker, och så vidare.
Inte nog med att denna åtgärd har skapat konkurrens mellan utvecklingsländerna, i stället för att öka deras andel av marknaden.
Därtill gynnar den exportgrödor på bekostnad av livsmedelsgrödor som möjliggör självförsörjning.
Kaffeproducenternas nuvarande kris följer samma mönster och påminner oss om att frihandeln leder till att småbrukare ruineras och de stora multinationella företagen blomstrar.
Free trade är inte detsamma som fair trade.
För övrigt nämns inte rättvis handel någonstans i kommissionens nya meddelande, som heter Handel och utveckling, och som vi snart kommer att få tillfälle att behandla i denna kammare.
President Lula har gjort kampen mot svälten till sin huvudfråga.
Han föreslår att en global fond skall inrättas för detta ändamål.
Detta är även FAO: s mål.
Organisationens senaste toppmöte verkar dock inte ha haft något avgörande inflytande.
För de gröna kan världssvälten endast utrotas genom att man varaktigt bygger upp en livsmedelsproduktion som utgår från lokalbefolkningens behov och en rättvis handel mellan nord och syd, det vill säga en handel som ger rättvis ersättning för de fattiga ländernas naturtillgångar och arbetskraft och som avspeglar de sociala och miljömässiga produktionskostnaderna.
