# ID: svediakorp-gov432903
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,180
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag välkomnar tillfället att ge respons på parlamentets resolutioner om den kommande sessionen för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter, och det tydliga tillkännagivandet av vilka länder och teman som parlamentet prioriterar inför denna session.
Eleanor Roosevelt valdes enhälligt till den första ordföranden för FN: s kommission för mänskliga rättigheter 1946, som fick i uppdrag att utarbeta den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Hon kan mycket väl ha vänt sig i sin grav med anledning av de aktuella händelserna i Genève.
Valet av ett libanesiskt ordförandeskap för det FN-organ som har det huvudsakliga ansvaret för mänskliga rättigheter har med rätta väckt förundran.
Resultatet kan helt enkelt bero på att valet av enskilda personer till kommissionen för mänskliga rättigheter baseras på nominering av regionala grupper: det var Afrikas tur att nominera, och de valde en person från Libyen.
Den slutna omröstning som utlystes på begäran av Förenta staterna ledde till att sju av EU: s medlemsstater gemensamt lade ned sina röster i kommissionen för mänskliga rättigheter.
Den starka oron hos många i det internationella samfundet, inklusive EU, har med rätta uttryckts i vad som är ett kraftigt slag mot trovärdigheten hos kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Resultatet av det nya ordförandeskapet kommer otvivelaktigt att granskas noggrant.
Tiden är inne för EU att fokusera på de initiativ som man skall ta vid den 59: e sessionen.
De utmaningar som EU står inför utgör bestämt en tung uppgift.
Vid den 58: e sessionen förra året såg vi kommissionen för mänskliga rättigheter rösta ned EU: s initiativ i fråga om Zimbabwe, Tjetjenien och Iran.
Dessa resultat ledde till en våg av självrannsakan hos EU angående hur man skulle kunna förbättra möjligheterna för sina landsresolutioner och tematiska resolutioner.
Vid FN: s generalförsamling - en tredje kommitté i New York - genomfördes flera förnyelser av ordförandeskapet: tidigare förberedelse av förslag, mer kortfattade resolutioner och förbättrad arbetsfördelning mellan EU-partner.
Dessa är viktiga åtgärder, eftersom de frigör för lobbyverksamhet - ett diplomatiskt grundläggande arbete kan, naturligtvis, göra hela skillnaden mellan misslyckande och framgång.
Det är sant att EU kommer att behöva all diplomatisk finess man kan uppbåda i Genève, när man konfronteras med en samling av medlemmar från Centrum för de mänskliga rättigheterna med dåliga resultat i fråga om mänskliga rättigheter, av vilka många motsätter sig den lagliga rätten att lägga fram landsresolutioner.
EU har med rätta försvarat behovet av landsresolutioner vid sidan av tematiska resolutioner.
I många fall utgör dessa resolutioner grunden för mandaten för särskilda företrädare och föredraganden som, med tillstånd från landet i fråga, vill belysa de svårigheter i fråga om de mänskliga rättigheterna som kräver uppmärksamhet.
Detta konstruktiva system hyllas inte av den stora majoriteten av det internationella samfundet.
Mer än 150 stater vägrar att utfärda en stående invitation till FN: s särskilda mekanismer.
Jag vill tillägga att det mot bakgrund av detta är intressant att notera att de afrikanska nationerna har gått med på att Afrikanska unionen skall organisera ett granskningsarbete som, trots att den är mer bristfällig och annorlunda än den här, ändå utgör ett steg mot en situation där någon sorts kollektiv mätning av verkställande på dessa områden verkligen utförs.
Att bestämma vilka länder som skall bli föremål för EU: s åtgärder inom kommissionen för mänskliga rättigheter är otvivelaktigt en svår process.
EU har försökt att utveckla strategin under detta år, genom att rådets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter har sonderat terrängen bland alla relevanta geografiska arbetsgrupper inom rådet i fråga om vilka länder som i högst grad bör uppmärksammas.
Man har beslutat att diskussionerna skall återupptas vid COHOM: s sammanträde den 5 februari 2003.
Det bör understrykas att EU inte har tagit några slutgiltiga beslut, men man har nått en preliminär överenskommelse om initiativ i fråga om Demokratiska republiken Kongo, Sudan, de israeliska bosättningarna, Myanmar och Irak, och andra länder förblir under övervägande.
Europaparlamentets resolution om prioriteter för kommissionen för mänskliga rättigheter kommer att utgöra ett viktigt bidrag till denna debatt, liksom de icke-statliga organisationernas presentation av prioriteter vid kommande session för kontaktgruppen? Mänskliga rättigheter?.
EU: s inställning till Iran och Kina vid kommissionen för mänskliga rättigheter kommer helt klart att väcka stort intresse.
EU för dialoger om mänskliga rättigheter med båda dessa länder, med som huvudsakligt mål att uppnå konkreta framsteg i praktiken.
Det är anledningen till att vi har utformat en uppsättning tydliga riktmärken för att kunna mäta resultat.
Som EU: s riktlinjer för dialoger om mänskliga rättigheter klargör, och som vi har gjort helt klart för den iranska regeringen, hindrar sådana dialoger inte på något sätt att resolutioner läggs fram i internationella sammanhang för mänskliga rättigheter.
Det beslutet måste fattas på grundval av vår bedömning av situationen för mänskliga rättigheter i praktiken.
Samtidigt kan EU: s beslut om en resolution dock inte skiljas ifrån en bedömning av möjligheterna till framsteg inom ramen för dialogen.
Inför den första dialogrundan med Iran är bedömningen försiktigt positiv.
Under det att den särskilda rapportören för Iran, Maurice Copithorne, behörighet försvinner med förkastandet av EU: s resolution vid den 58: e kommissionen för mänskliga rättigheter, utfärdade Iran förra året en stående invitation till FN: s särskilda rapportörer, och man har tillkännagivit att man kommer att godta fyra besök av FN: s särskilda rapportörer under det här året.
Det är värt att notera att Copithorne inte tilläts sätta sin fot i landet för att fullgöra sin behörighet, vilket visar att resolutioner, inför ett tredje lands omedgörlighet, inte alltid säkrar de framsteg som de syftat till.
Efter ett års frånvaro återvänder Förenta staterna som medlem till kommissionen för mänskliga rättigheter.
Det är viktigt för EU och Förenta staterna att fortsätta sträva efter sina gemensamma intressen i att främja mänskliga rättigheter i det ofta fientliga klimatet inom kommissionen för mänskliga rättigheter.
Det är sant att det finns flera frågor där Förenta staterna och EU inte är överens, inberäknat sådana grundläggande förslag som det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr och Internationella brottmålsdomstolen.
Dessa oenigheter bör varken skylas på ett konstlat sätt eller tillåtas hindra meningsfullt samarbete.
Det är anledningen till att EU och Förenta staterna har inlett regelbundna informativa samråd om mänskliga rättigheter, vilket kompletterar den befintliga trojkan för mänskliga rättigheter och inkluderar granskning av det språk som används i våra respektive resolutioner och tanken bakom våra strategier.
Nästa samråd har planerats till den 6 februari 2003.
Slutligen välkomnar jag Europaparlamentets avsikt att sända en delegation till den 59: e kommissionen för mänskliga rättigheter efter förra årets framgångsrika besök, som gav tillfälle till produktivt utbyte mellan EU: s delegationschefer och kommissionens delegation i Genève.
