# ID: svediakorp-gov432893
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,267
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För endast tre år sedan hade vi alla hopp om att Koreahalvön kunde se fram emot en mycket bättre framtid.
Nordkorea, traditionellt isolerat från så gott som alla andra länder och genomgående fientligt inställt mot Sydkorea, hade under några år varit i mycket allvarliga ekonomiska svårigheter, och till sist tvingades Pyongyang att vända sig till det internationella samfundet för att få hjälp med livsmedel och medicinska förnödenheter och i att hantera följderna av en rad katastrofala översvämningar.
Det internationella samfundet gav respons och detta förde med sig att sinnesstämningen hos regimen i Pyongyang verkade mildras, att möjligheten till en viss förändring, om än långsam, ökade.
Valet av Kim Dae Jung som president i Sydkorea i slutet av 1990-talet innebar att man på ett effektivt sätt tog itu med den ekonomiska krisen där, och det ledde också till strävan efter att genomföra solskenspolitiken, genom att försöka att uppnå normalisering i förbindelserna med Nordkorea.
Toppmötet i Pyongyang år 2000 mellan president Kim Dae Jung och Nordkoreas ordförande Kim Jong Il gav förhoppningar om vidare konstruktiv utveckling.
Mot bakgrund av detta upprättade eller återställde majoriteten av de medlemsstater som inte redan hade gjort det diplomatiska förbindelser med Nordkorea och instämde i att öka biståndet, med ett löfte om mer, om Nordkorea fortsatte sitt försiktiga öppnande mot resten av världen.
Det besök i Pyongyang som EU: s högnivågrupp gjorde i maj 2001, vilket leddes av statsminister Göran Persson, sågs som ytterligare ett viktigt steg som förstärkte vår begynnande dialog beträffande, bland annat, mänskliga rättigheter och medförde ett löfte från Nordkorea om fortsatt moratorium för provsprängningar av robotar.
Sedan dess har framstegen dock inte varit så synbara.
Politisk kontakt mellan Nordkorea och Sydkorea fortsatte, likaså återföreningar av familjer och återupptagande av affärskontakter, men det utlovade andra toppmötet ägde inte rum.
Förhoppningar om försoning hålls fortfarande vid liv, men förra sommarens konflikt om patrullbåtar visar hur sköra dessa förhoppningar är.
I och med premiärminister Koizumis besök i Pyongyang i augusti tog också Japan ett betydande steg mot att öppna en dialog om att normalisera förbindelserna, nästan 60 år efter Japans avslutade ockupation av Korea.
Men medgivandet av ordförande Kim Jong Il att japanska medborgare hade kidnappats under åren och att, sorgligt nog, några av de bortförda människorna hade dött i Nordkorea väckte, förståeligt nog, starka känslor i Japan.
Allt detta har orsakat berättigad oro, men det är försämringen i förbindelserna med Förenta staterna som har orsakat störst oro.
Det ursprungliga beslutet av Bushs ministär att inte följa president Clintons politik i fråga om Nordkorea spädde på Pyongyangs misstankar om att Förenta staterna var obevekligt fientligt inställda.
Motsättningen har naturligtvis blivit starkare genom upptäckten i november att Nordkorea har utfört ett hemligt program för anrikning av uran i strid mot den överenskommelse man ingick 1994 inom den avtalade ramen, då Organisationen för energiutveckling på Koreahalvön (KEDO) upprättades för att se till att tillförsel av kärnenergi till Nordkorea under internationell övervakning minskade risken för krig.
Jag är övertygad om att vi alla är bekymrade över de två senaste månadernas utveckling.
Nordkorea är nu det enda landet som någonsin har dragit sig ur icke-spridningsavtalet.
Man drev ut IAEA: s inspektörer och sade att man höll på att återuppta tillverkningen av plutonium vid Yongbyong.
Om Nordkorea börjar framkalla en betydande mängd plutonium för militärt användande skulle situationen helt klart förvärras, snabbt och allvarligt.
Det är alla våra partner införstådda med, inte minst, naturligtvis, Förenta staterna.
Detta är dock inte enbart en tvistefråga mellan Nordkorea och Förenta staterna.
Det är en regional fråga som innebär stora risker för såväl Korea som Japan.
Det är också en kris med globala följder i fråga om den oro beträffande icke-spridningen som den väcker.
Om situationen försämras leder detta sannolikt till skadliga effekter på den globala ekonomin, inklusive Europeiska unionen.
Utvecklingskrisen kräver därför gemensamma ansträngningar av de viktigaste partnerna för att finna en diplomatisk lösning som tillfredsställer det internationella samfundets, inklusive Europeiska unionens, krav på att Nordkorea måste återgå till det tillämpliga icke-spridningsavtalet, och som också ger Nordkorea garanti för att de inte kommer att attackeras av Förenta staterna.
Kort sagt, om det internationella samfundet återigen är villigt att bistå Nordkorea i att ta upp landets enorma interna problem i fråga om brist på energi, livsmedel och alla andra elementära behov, skulle detta också kunna bidra till att hjälpa landet ut ur krisen.
Men det är också tydligt att Europeiska unionen inte är någon av huvuddeltagarna i den här regionens affärer.
Vi är naturligtvis en betydelsefull deltagare.
Vi har tillhandahållit nära 300 miljoner euro i olika typer av stöd till Nordkorea sedan mitten av 1990-talet.
Vårt mest betydelsefulla politiska bidrag är vår delaktighet i KEDO, där vi är styrelsemedlem tillsammans med Förenta staterna, Sydkorea och Japan, och bidrar med 20 miljoner euro per år.
Europeiska unionen har också varit genomgående delaktig som humanitär biståndsgivare - en roll som bekräftades på nytt alldeles nyligen genom livsmedelskatastrofhjälpen på 9,5 miljoner ecu till spädbarnsmödrar.
Detta stöds och levereras av Världslivsmedelsprogrammet, liksom en stor del av vårt humanitära livsmedelsbistånd under åren, och redogörelserna för villkoren i denna verksamhet är så detaljerade att de skapar ett mycket snävt övervakningsförfarande.
Av bland annat detta skäl äger Europeiska unionen en viss trovärdighet gentemot Nordkorea.
Följaktligen kan vi ställa frågan om Europeiska unionen kan finna en effektiv roll i fråga om att övertala Nordkorea att ta sitt förnuft till fånga och förändra sin nuvarande hotfulla hållning, och i fråga om att hjälpa till att verka för en diplomatisk lösning, framför allt på ett sätt som hjälper Förenta staterna och Nordkorea att återuppta dialog och förhandlingar.
Detta var ett par av de frågor som diskuterades inom rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndagen, då utrikesministrar beslutade att ge ordförandeskapet behörighet att organisera ett högnivågruppsbesök i Nordkorea.
Tidsplaneringen, sammansättningen av delegationen och bestämmelserna skall man besluta om senare, och förberedelserna för ett sådant besök kan inledas nu.
Ett klart villkor är emellertid att delegationen måste tas emot av ordförande Kim Jong Il.
Vi skall naturligtvis inte i vår kontakt med Nordkorea glömma bort nödvändigheten av att detta land tar upp de överträdelser mot de mänskliga rättigheterna som också bidrar till problemet med en dialog.
Jag kan rapportera att våra sydkoreanska vänner har insisterat kraftigt på ett initiativ från EU, och andra partner har visat allmän uppmuntran.
Tidsplaneringen för ett sådant besök kan emellertid enbart beslutas efter noggrann överläggning med de berörda parterna, och när vi är säkra på att vår delegation kommer att tas emot på den högsta nivån.
Vi måste uppriktigt sagt också förebygga en splittring mellan det internationella samfundets ansträngningar att bemöta de aktuella besluten från Nordkorea.
Därför kan det finnas behov för ytterligare kontakt med våra närmaste allierade, och i detta fall i synnerhet Förenta staterna.
Kommissionen kommer regelbundet att informera parlamentet om situationens utveckling.
Under tiden hoppas vi på parlamentets fortsatta och uppskattade stöd i våra ansträngningar för att skapa en sansad och konstruktiv attityd på alla sidor.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att världen inte är i akut behov av fler konflikter.
