# ID: svediakorp-gov432888
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,301
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill först och främst tacka de många parlamentsledamöter som har infunnit sig till detta sammanträde för er uthållighet och ihärdighet.
Jag tackar er.
Jag vill utnyttja den tid jag har fått, utan att överskrida den, för att göra ett kort inlägg och klargöra några frågor.
För det första råder det inget tvivel om att det här är en svår debatt.
Det är en debatt som handlar om själva hjärtat av Europeiska unionens utrikespolitik och det är inte bara fråga om unionens utrikespolitik, det handlar om en ny världssituation som utan tvivel kan få konsekvenser i framtiden som är svåra att förutse i dag.
Jag vill dock säga att vi inte får vara pessimistiska och tro att Europeiska unionen inte är kapabel till att nå gemensamma ståndpunkter.
Vi talar om en mycket allvarlig fråga, om krig och fred.
Vi talar om något så allvarligt som liv och död.
Det är därför naturligt att de många parlamentsledamöter som har talat här har uttryckt mycket olika åsikter och att även regeringarna ibland uttalar sig i mycket olika riktningar.
Där har vi den första konsekvensen; det är mycket svårt att rösta om ett beslut om krig och fred, om liv och död, på en dag.
Krig och fred, liv och död, är frågor som det tillkommer staterna att fatta beslut om och en stat kommer aldrig att låta sig tvingas av en annan stat att gå i krig, eller tvinga någon annan stat att göra det.
Jag talar om Europeiska unionen i det här sammanhanget.
När det gäller den andra frågan: Om vi minns tillbaka och går tillbaka till tiden i slutet av augusti och början av september förra året, tror jag att de flesta parlamentsledamöter då fruktade att en ensidig aktion mot Irak skulle inledas.
Det var många länder, de flesta av Europeiska unionens medlemsstater, som ville pressa fram en sådan aktion.
Det mod som Tony Blair, Förenade kungarikets premiärminister, visade prov på under den tiden måste erkännas.
Tillsammans lyckades vi se till att Förenta nationerna tog över frågan om den aktion som föreföll inledas då.
Och i september förra året tog Förenta nationernas säkerhetsråd över Irakfrågan.
Under sju långa veckor diskuterades resolution 1441.
Arbetet med resolutionen, som fick enhälligt stöd, leddes av europeiska stater.
Det var länge sedan en så viktig resolution antogs och att länder som till exempel Syrien anslöt sig till den.
Som jag sade i början stöddes resolution 1441 några dagar senare enhälligt av Arabförbundet.
De europeiska länderna är naturligtvis inte ensamma ansvariga för resolution 1441, men vi är alltför pessimistiska om vi inte säger att vi har en stor del av ansvaret för att resolution 1441 finns.
Vi måste mogna när det gäller vår pessimism och optimism; vårt agerande har varit betydelsefullt och det är det fortfarande.
Vapeninspektörerna under ledning av Blix och ElBaradei var skyldiga att utarbeta en rapport enligt resolution 1441.
De var generösa nog att samtala med talmannen för Europaparlamentet under en videokonferens i går.
Parlamentsledamöterna är väl informerade om vad Blix anser, om hans djupgående åsikter, inte bara vad han har sagt offentligt, utan vad han sade under den videokonferensen.
Och alla parlamentsledamöter vet att Blix, som för övrigt är en stor europé och som tror på de värderingar Europa står för, var -som han sade själv i går - något pessimistisk.
Han gav uttryck för en viss pessimism, som inte beror på okunnighet, eftersom han är mycket vis man, som har arbetat i många år med inspektioner av massförstörelsevapen.
Han hyste en viss pessimism, eftersom han erkände att vapeninspektörerna inte hade mött det samarbete som han hade förväntat sig.
Med sin positiva inställning, sin erfarenhet och sin generositet hade han förväntat sig ett större samarbete från Iraks sida.
Det första resultatet av vapeninspektörernas arbete, den första rapporten, gör att vi inte känner oss särskilt nöjda hur samarbetet mellan Saddam Husseins regim och inspektörerna har förlöpt.
Men vi måste trots allt fortsätta arbeta och därför har vi bett Europeiska unionens medlemsstater att bistå vapeninspektörerna på alla sätt.
Jag upprepar: vilken typ av hjälp kan medlemsstaterna ge inspektörerna?
Det finns tre sätt.
Man kan hjälpa dem tidsmässigt, genom att ge dem mer tid, det kan röra sig om materiella bidrag, att ge dem mer resurser om de behöver det och man kan bidra med information och underrättelseuppgifter.
I går beslutade man även att de bevis som finns och som inte hade spritts till mer än ett visst antal personer, bland dessa personer som finns runt Blix, kommer att diskuteras i Förenta nationernas säkerhetsråd den 5 februari.
Förenta nationernas säkerhetsråd är alltså fortfarande tyngdpunkten i debatten och de europeiska länderna har bidragit till det beslutet, inte ensamma, men de har haft en mycket viktig del i det.
Därför utövas nu påtryckningar på Irak och det bör fortsätta -vapeninspektörerna själva ber oss att se till att pressen kvarstår - och det finns samtidigt en politisk dynamik i debatterna i Förenta nationernas säkerhetsråd, som kommer att hålla i sig.
Vi kommer att hålla fler möten och parlamentet kommer säkerligen i sinom tid att analysera de kommande rapporterna från Förenta nationernas säkerhetsråd.
Den 14 februari kommer en andra rapport från vapeninspektörerna och vi får se hur situationen utvecklas.
Som ni säkert kan tänka er, ärade ledamöter, har jag ständig kontakt med många personer, med många länder i säkerhetsrådet och även med länder utanför Europa och med länder som inte är medlemmar av säkerhetsrådet.
Eftersom ni följer den här frågan lika uppmärksamt som jag gör kommer ni säkert ihåg att de mest tongivande arabiska länderna samlades till ett möte i Ankara för bara några dagar sedan.
Jag ber er att läsa den förklaring som blev resultatet av detta möte.
Det är en förklaring som inte skiljer sig så mycket, tvärtom, från Europeiska unionens förklaring från i måndags, även om den kanske är mindre skarp.
Jag anser följaktligen att vi arbetar i rätt riktning.
Kommer vi att lyckas?
Det får vi se, men vi upplever en politisk dynamik som ingen väntade sig för några månader sedan.
Därför måste vi fortsätta arbeta, fortsätta vårt samarbete med de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet, med andra länder och även inom unionen för att vi i slutet av denna etapp, denna resa, skall kunna - som jag sade i början - finna en lösning på den här allvarliga konflikten.
Spridningen av massförstörelsevapen kommer utan tvivel att bli den stora frågan som vi européer måste ta itu med under de kommande åren och vi måste verkligen bli medvetna om hur viktig den här frågan är.
Och jag tror att vi ibland inte är tillräckligt medvetna om de konsekvenser som den här frågan kan medföra, men jag hoppas att problemet löser sig den här gången, och att det blir en positiv lösning.
Under alla omständigheter kommer jag alltid att vara beredd att infinna mig här i parlamentet för att tala inför er, ärade ledamöter, vare sig ni är många eller få, för att försöka finna lösningar för att vi tillsammans skall kunna komma framåt och övervinna de nuvarande svårigheter som detta historiska ögonblick innebär för oss alla, på gott eller ont.
Vi får hoppas att den här frågan får en positiv lösning.
(Applåder)
