# ID: svediakorp-gov432881
# author: Souladakis (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 412
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det internationella politiska klimatet är stormigt, för att uttrycka sig milt.
För att felcitera Tolstoj är det ingen överdrift att säga att det vi står inför varken är något mer eller mindre än dilemmat krig eller fred.
Det som vissa personer ser som dilemmat, alltså, skall Saddam Hussein stanna eller inte, har med andra ord inget med saken att göra.
Vi befinner oss i grund och botten i efterdyningarna av en kris som startade 1979 med kriget mellan Iran och Irak, fortsatte med Kuwait och pågår ännu i dag.
Tidigare allierade är nu fiender och tidigare fiender är nu allierade.
Och vad gör vi åt det?
Vi måste som Europeiska unionen agera enligt en enda princip och ett enda politiskt åtagande.
Enligt principen att alla beslut måste godkännas av FN: s säkerhetsråd och med det politiska åtagandet att vi alla måste stå på samma sida i FN.
I måndags inledde rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) med att ange Europeiska unionens möjligheter.
Låt oss hoppas att dessa möjligheter i slutändan omsätts i politik.
När vi diskuterar angelägenheter som är gemensamma för Europa och Förenta staterna säger vi ofta att amerikanerna är våra allierade.
Ja, det är de, och därför stödde och hjälpte vi dem i Afghanistan.
Men all amerikansk politik behöver inte automatiskt bli europeisk politik.
Låt mig ställa en enkel fråga.
Såg Clintons politik i fråga om Mellanöstern, i fråga om Irak och andra länder, likadan ut som Bushs politik?
Nej.
Därför måste Europeiska unionens politiska självstyre och de principer som ligger till grund för detta alltid vara hörnstenen för ömsesidig respekt mellan Förenta staterna och Europa.
Vi måste besvara ett antal frågor om krishantering.
Ni kommer väl ihåg vad vi sade om krisen i Mellanöstern?
Och ingen lyssnade på oss.
Det gäller också frågan om demokrati i Gulfstaterna, i Irak och på andra platser, men detta är inte rätt tidpunkt att gå in på det.
Det jag skulle vilja säga är emellertid att de demokratiska förändringarna i Central- och Östeuropa, där vi har funnit nya partner, inte kommit till genom att välja sida och starta konflikter.
De kom till genom avvaktande och förbättring av förbindelser och genom att man banade väg för dessa länder och nationer mot demokrati.
