# ID: svediakorp-gov432839
# author: Barón Crespo (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 923
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr hög representant, herr vice ordförande för kommissionen, kära kolleger!
Å den socialistiska gruppens vägnar vill jag först och främst säga att vi är mot kriget: vi säger nej till kriget och nej till diktatorerna, och detta innebär att vi måste arbeta aktivt inom en multilateral ram för att undanröja massförstörelsevapnen.
För närvarande handlar vår debatt med vår största allierade, Förenta staterna, snarare om metoder som ger motsatt verkan och -som expresident Clinton mycket riktigt har sagt - om besynnerliga metoder för att skjuta upp problemet än om själva kärnfrågan.
Varför?
Därför att president Bush den äldre för tio år sedan när vi slöt oss samman med Förenta staterna i Kuwaitkriget sade att det irakiska folket förr eller senare skulle störta diktatorn.
Nu, tio år senare, måste man erkänna att sanktionerna inte har försvagat Saddam Hussein och att vi fortfarande ställer samma frågor när det gäller massförstörelsevapnen.
Med tanke på den situationen måste vi säga att vi är för en tydlig politik för att sätta press på Irak på grundval av säkerhetsrådets beslut.
Kriget är inte oundvikligt.
Grundtanken i vårt arbete måste vara att ge freden en chans, men vi får varken förhasta oss eller, naturligtvis inte, skapa situationer som kan ge helt motsatt verkan.
Det är därför vi motsätter oss ett förebyggande angrepp och det är därför vi stöder förhandlingarna inom ramen för lagstiftningen och den internationella rätten.
Herr talman!
Ett ensidigt ingripande, utan stöd från Förenta nationerna, skulle få katastrofala följder i hela Mellanöstern.
Ett sådant ingripande skulle bara orsaka ökat lidande och ökad radikalisering bland de arabiska allmänna opinionerna och andan av sammanslutning mot terrorismen skulle riskeras.
Eftersom Solana kommer att gratulera Sharon till att ha vunnit valet i Israel, vill jag be honom att tillägga något, jag vill be Solana att säga åt Sharon att han slutar att förakta Europa och att han beaktar vår fredsvilja och vår vilja till att samarbeta.
(Applåder)
För det andra måste Irak allvarligt uppfylla kraven för inspektionerna och jag vill tacka talmannen för att han snabbt tog till sig mitt förslag att genomföra videokonferensen.
Den var mycket intressant.
I går talade vi med en europeisk medborgare som är stolt över att vara det, herr Blix, som bad oss att se till att Europa intar en mer aktiv ståndpunkt och dessutom förklarade för oss, även om han inte bad om det, att om inspektionen får fortgå två månader till, som den egyptiske experten - Mohammed ElBaradei - har förslagit, skulle man kunna nå resultat.
Jag anser att detta bör utgöra grundlinjen för det europeiska agerandet.
Den linje som rådsordföranden, minister Papandreu, lyckades föra fram i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i måndags till skillnad från den självömkan som vi alltid skryter med, genom en överenskommelse med de fyra medlemsstater som är medlemmar av säkerhetsrådet och med Bulgarien, om att unionen skall stödja vapeninspektörernas arbete och att detta arbeta skall kunna fortgå är positiv.
Jag vill påminna om att Blix även påpekade för oss att vapeninspektörerna har arbetat under åren 1991-1998.
Varför kan de inte arbeta i två månader till om de ändå redan har arbetat i åtta år?
Det är det ingen som förstår, och det finns ingen som förstår varför president Bush kommer med bevis nu, två månader senare, heller.
Varför har han inte gjort det tidigare?
Nu måste vi alla arbeta som trogna allierade och när det gäller försvarsminister Rumsfelds uttalande, när han talade om det gamla Europa, måste jag säga att vad de i Europa som har talat om det nya Europa har gjort är att orsaka oerhörda katastrofer i vår historia.
Vi är inte för det nya Europa, vi bygger upp ett enat Europa, och det är ledstjärnan i vårt politiska agerande.
Herr talman!
Låt mig även ta upp en viktig aspekt av frågan som jag skulle vilja att den höge representanten för rådet och kommissionens vice ordförande förtydligar sig om.
Det handlar om riskerna för en humanitär katastrof, inte bara i Irak, utan i hela Mellanöstern, med över 100 000 tvångsförflyttade personer: vem kommer att betala för det?
Har vi åtgärder för att bemöta en sådan situation?
Har Förenta nationerna gjort en uppskattning av det?
Det är en viktig fråga och det är också viktigt att tänka på vad som sker med den ekonomiska situationen, inte bara i Europa.
Oljepriserna rusar i höjden, det är oroande att Förenta staternas prioriteringar på världskartan alltid sammanfaller med de länder som har stora oljereserver.
Det är inte rätta sättet att bygga upp mänsklighetens framtid och vi måste agera tydligt för att det inte skall uppstå en ekonomisk katastrof också.
Till sist, herr talman, har vi rätt att få veta om det verkligen finns massförstörelsevapen.
För att vi skall kunna ta reda på det krävs fler bevis och det får vi om arbetet kan fortsätta.
Debatten handlar inte bara om tidsplanen, utan även om hur vi skall agera för att undvika ett krig.
Och för att avsluta, herr talman, låt mig komma med ett citat av en stor amerikan, Madison, som 1792 sade:
