# ID: svediakorp-gov432837
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,855
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Eftersom jag vid parlamentets föregående session i Strasbourg fick möjlighet att tillbringa en timme tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik då vi diskuterade Nordkorea under välvillig ledning av min ärade vän, ledamoten för Westfalen, och eftersom vi förra veckan hade möjlighet att tillbringa två timmar tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik här då vi diskuterade många olika ämnen, kanske jag nu kan koncentrera mig på Irak, med tanke på de begränsningar i fråga om behörighet som kommissionen har ålagts.
Jag skulle vilja påpeka en sak från början: Jag anser att man kan säga att vi sedan andra världskriget på det hela taget har lyckats skapa globala institutioner och internationella överenskommelser som har bidragit till att göra världen till en mycket mer välmående och fridfull plats.
Jag minns att president Clinton, vid sitt andra öppningsanförande, kunde skryta med att det i dag är fler människor som lever i demokrati än i tyranni; vi avslutade det förra seklet med en värld som på två eller tre år producerade lika mycket som vi hade producerat under hela 1800-talet, vilket har varit av enorm betydelse för de flesta människors levnadsstandard.
Detta är inte ett dåligt resultat efter ett sekel som började så dåligt.
Uppriktigt sagt har inte allt gått så bra.
Kanske det största misslyckandet i försöket att skapa en global regelbok har varit vårt kollektiva misslyckande med att upprätta ett tillfredsställande system för kontroll och förebyggande av spridning av kärnvapen samt kemiska och biologiska vapen, denna fruktansvärda arsenal av ofattbar ohygglighet.
I dag står vi inför några av konsekvenserna i tre av världens mest oroande problemområden: i Kashmir, på Koreahalvön och i Gulfstaterna.
Hur skall vi ta itu med dessa problem?
Detta var en punkt som diskuterades ingående i utrikesutskottet i förra veckan.
Vi måste helt klart mobilisera störst tänkbara internationella förpliktelse och bredast tänkbara auktoritet för det vi vill göra.
Det är anledningen till att det bör vara förnuftigt att basera våra åtgärder mot dessa problem på Förenta nationernas lagar och moral.
Jag tror att hela Europaparlamentet anser att det skulle vara rätt att försöka att göra det på det sättet.
Alla vet att Saddam Hussein i åratal har trotsat Förenta nationernas bestämmelser om framställning, innehav och användande av massförstörelsevapen.
Han har dessutom en skrämmande meritlista i fråga om brott mot mänskliga rättigheter.
I maj förra året antog detta parlament en resolution som grundades på ett betänkande av baronessan Nicholson of Winterbourne med klara bevis för den brutalitet och det förtryck som kännetecknar hans regim.
Betänkandet illustrerade tydligt hur Saddam vanligtvis hanterar Iraks medborgare, sina grannar och det internationella samfundet.
Vi vet, till exempel, att han har använt kemiska vapen mot sitt eget folk.
Efter att i åratal ha trotsat FN: s bestämmelser, medfört ett hot mot regionen och mot hela världen, gavs han en sista chans att samarbeta i fråga om nedrustningen av sitt land genom Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1441.
En grupp bestående av 260 tjänstemän från 60 länder, av vilka 100 är Unmovic-inspektörer, har arbetat i Irak sedan den 27 november 2002 under ledning av dr Blix.
Förutom Unmovic finns också Internationella atomenergiorganets (IAEA) grupp under ledning av dr ElBaradei.
Sedan återupptagandet av IAEA: s inspektioner har 139 inspektioner utförts i 106 anläggningar, inklusive två presidentanläggningar.
Jag vill bara nämna i förbigående att alla som har mött inspektörerna - alla som har mött exempelvis dr Blix - skall ha blivit mycket imponerade av integriteten och professionalismen hos dem som leder denna FN-verksamhet.
Jag vill inte uttala mig om den debatt som hålls i dag i säkerhetsrådet.
Kommissionen är inte en medlemsstat, vilket jag ofta påminns om.
Vi bidrar, naturligtvis, till utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi utnyttjar instrumenten inom vårt behörighetsområde för att göra det mer effektivt.
Många av de frågor vi diskuterar ansluter till kärnan i debatten om nationell suveränitet, som vissa verkar anse ha fått en lösning genom förslaget att utnämna en rådsordförande på heltid.
Samtidigt som vi är medvetna om vår rolls begränsningar vill jag ändå ta upp ett antal punkter.
Först och främst måste alla vara klara över att FN: s bestämmelser bör vara av största betydelse.
Tidigare har vi tyvärr alltför ofta stått bredvid medan FN trotsats, och därigenom utsatt oss själva för förståeliga anklagelser om dubbelmoral.
(Applåder)
För det andra måste Saddam Hussein samarbeta med FN-inspektörerna under ledning av dr Blix för att göra sig av med de massförstörelsevapen som han ännu inte har redogjort för.
Vi bör inte glömma att frågan som är kärnan i denna kris är hur Saddam Hussein behandlar resten av världen, inte hur resten av världen behandlar Saddam Hussein.
(Applåder)
Vi bör inte glömma den allvarsamma kommentar som dr Blix framförde den här veckan.
Jag citerar:? Irak verkar inte ens i dag helt ha accepterat den nedrustning som krävts av dem och som man måste genomföra för att vinna världens förtroende och leva i fred?.
För det tredje: om inspektörer kan avväpna Saddam Hussein är detta i hög grad att föredra framför alla andra tänkbara lösningar.
(Applåder)
Varje förnuftig människa borde vilja se en fredlig avslutning på denna kris, om det står i mänsklig makt att få till stånd en sådan.
Det skulle vara bra för Förenta nationerna om vi kunde fullfölja den här uppgiften utan offer, oavsiktlig skada och de skrämmande konsekvenserna av militärt ingripande.
Det skulle också vara bra för Irak, för regionen och, vill jag hävda, mycket bra för världen.
Men det förutsätter att Saddam Hussein börjar samarbeta med inspektörerna nu.
Tyvärr har vi inte ens nu fått många bevis på att han har lärt sig att han inte kan fortsätta trotsa världsopinionen för alltid.
Jag har alltid ansett att villkoren i FN-resolutionen har tvingat oss till konfrontation med två realiteter: först och främst måste vi göra en ordentlig ansträngning för att nedrusta genom inspektion.
För det andra: om inspektörerna klargör att detta är ett fall av? mission impossible? kan vi inte undvika konsekvenserna.
Alternativet skulle vara den sortens förödmjukelse som skulle göra det svårare att hävda Förenta nationernas auktoritet i framtiden.
Jag uppfattar detta som en exceptionellt allvarlig debatt som kommer att få effekt, inte bara i denna kammare utan över hela Europa och hela världen.
Den kommer att skapa den sorts värld vi lever i och gå vidare till våra barn, och jag tror inte att detta kommer att underlättas av vältalighet.
För att säga som min ungdomliga partner och vän, den höge representanten, har vi båda blivit yngre i och med dessa jobb.
För att tala som honom, som en stolt medborgare av det gamla Europa - en del av det gamla Europa som en gång utgjorde ett orosmoment i en av våra kolonier på andra sidan Atlanten - har jag ibland tänkt att om kung George inte hade handlat så klumpigt, om han inte hade trasslat till allt, hade jag kanske i stället för att hamna som Hongkongs sista guvernör slutat som guvernör i Arkansas eller i Texas, och vem vet vad som hade kunnat ske då!
(Skratt och applåder)
Som en medborgare av det gamla Europa skulle jag säga att vi bör komma ihåg att det ofta är klokare att höja frågande på ögonbrynen än att återgälda en förolämpning.
Vi måste inse att konsekvenserna av missförstånd och dålig hantering av denna kris från vår sida skulle kunna bli ytterst allvarliga och långvariga: å ena sidan skulle vi kunna skada institutionerna för globalt samarbete och global förvaltning på ett ödesdigert sätt, å andra sidan skulle vi kunna göra världen till en mycket farligare plats.
Vi skulle kunna försvaga partnerskap mellan vänner, förvärra förbindelserna med den islamiska världen och försämra möjligheterna till att lösa kriser på annat håll, exempelvis i Mellanöstern.
Vår förmåga att arbeta tillsammans i Europa ligger också tydligt i riskzonen.
Kommissionen kommer självfallet att fullgöra sitt ansvar så gott man kan.
Jag tror inte att det är till stor hjälp att gå in i detalj på vår planering för att tillgodose behoven vid en allvarlig humanitär kris, jag kan till exempel - jag diskuterade detta förra hösten i Jordanien - försäkra ärade medlemmar att vi kommer att reagera med den generositet för vilken parlamentet bär det fulla ansvaret och med det engagemang och den professionalism som parlamentet förväntar sig av oss.
Jag påpekar detta mycket, mycket tydligt: det kommer att vara lättare för oss att agera, om vi skulle behöva agera, om vi kan göra detta med stöd av Förenta nationerna.
Jag anser att jag är skyldig alla dem detta, som arbetar inom Europeiska kommissionen på frontlinjen för att sörja för humanitärt bistånd och till dem som arbetar för icke statliga organisationer, väldigt ofta under farliga förhållanden.
Om vi i framtiden måste tala om humanitära åtgärder och om vad som beskrivs på jargongen som? det humanitära utrymmet?, säger jag bestämt till detta parlament att det är mycket lättare och mycket bättre att FN: s bestämmelser täcker detta humanitära utrymme än att ge klartecken utan.
(Applåder)
Jag nämnde tidigare att jag talat om Nordkorea vid parlamentets föregående sammanträde, och jag skall inte upprepa allt som jag sade till utrikesutskottet vid det tillfället, men jag inser allvaret i situationen i Nordkorea.
Jag var i Pyongyang med den höge representanten och den svenske statsministern för nästan två år sedan.
Jag tror att vi spelade en viktig roll, utan att överdriva våra möjligheter till agerande.
Enligt min bedömning kan den här krisen enbart lösas genom diplomati, genom större förväntningar på Nordkorea, här i samband med löften avseende kärnvapen som svar på ett större engagemang från det internationella samfundet för att välkomna Nordkorea in i den riktiga världen.
Eftersom diplomati enligt min uppfattning är den enda möjligheten att verkligen kunna lösa den krisen tror jag att Europeiska unionen kan få en roll i detta under de kommande veckorna.
Det gläder mig att säga att detta var det beslut som fattades av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndagen och tisdagen.
Jag är övertygad om att detta inte kommer att vara den sista gången som vi allvarsamt diskuterar dessa svåra frågor.
Allvarsamt, men med en passion som jag hoppas ibland kommer att hållas tillbaka i dess retoriska uttryck av de svåra och allvarliga frågor som vi diskuterar.
(Applåder)
