# ID: svediakorp-gov432810
# author: Posselt (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 503
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Ekvatorialguinea är sedan årtionden tyvärr ett negativt exempel på ett afrikanskt land, men det är tyvärr inget unikt fall.
Vi måste ha helt klart för oss att vi här har ett mycket stort ansvar.
Naturligtvis finns det maktmissbruk, korruption och diktatoriska brott mot alla ansatser till rättssäkerhet där.
Det är absolut sant och det måste vi fördöma kraftfullt.
Men å andra sidan har vi ett medansvar, eftersom detta land i likhet med många andra afrikanska länder har blivit ett verktyg för internationella råvaruintressen - och tyvärr även europeiska råvaruintressen.
Den stora roll som oljebolagen spelar i detta land, men även diamanthandeln - även brottsliga affärer som människohandel spelar där en roll - leder tyvärr också till en destabilisering av landet.
Här utnyttjas etniska och politiska konflikter, som emellertid för det mesta har sina rötter i etniska konflikter, för att iskallt bedriva en politik för råvaruförsörjning.
Därför betraktar jag punkt 7 i resolutionen som synnerligen viktig, för här har vi ansvar och här har vi också möjligheter till inflytande.
Ett sådant betänkande om oljebolagens roll behöver vi verkligen.
Jag stöder inte kravet på en absolut bojkott, på att all ekonomisk hjälp helt och hållet skall ställas in.
Detta drabbar i regel inte diktatorerna, det drabbar - om det över huvud taget drabbar någon - befolkningen i detta under alla förhållanden plågade land.
Jag kan bara ge min spanske kollega rätt.
Jag är av den uppfattningen att vi energiskt måste fördöma maktmissbruket.
Men vi måste också försöka att upprätta en dialog med president Obiang för att se till att oppositionen åter långsamt kan börja arbeta och exilpolitikerna kan återvända, och vi måste även verka för att den planerade konferensen om rättssystemet i landet kan komma till stånd.
Om vi inte i detta land börjar med en mycket grundläggande institutionell uppbyggnad, vilket vi ju redan har försökt med i europeiska länder som Kosovo eller Bosnien-Hercegovina, där förhållandena är mycket, mycket enklare och stabilare, kommer vi aldrig att få någon framgång!
Vi kan där inte från den ena dagen till den andra införa en europeisk måttstock, utan detta kommer att kräva en utveckling som spänner över decennier och som först måste inledas.
Därför önskar vi också - som sagt - följande: en dialog med president Obiang, stöd för konferensen om rättssystemet, frigivande av oppositionen, legalisering av oppositionspartierna, och nyval under internationell övervakning.
Detta är de närmast följande steg som vi måste ta, men det vore ödesdigert om man nu ville ta det andra steget före det första.
Därför råder jag nu till måttfulla åtgärder.
Att enbart utfärda sanktioner är ingen lösning.
Vi bör framför allt inte peka finger åt andra, utan först rannsaka oss själva, det vill säga undersöka vilken roll våra oljebolag spelar i detta tyvärr mycket smutsiga spel.
