# ID: svediakorp-gov432500
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 821
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag skall vara mycket kortfattad i mitt svar på en debatt som har varit oerhört vittomfattande.
Andrews bidrag omfattade inte bara Afghanistan utan även Irak.
Om han hade haft möjlighet att stanna till slutet av debatten skulle jag sagt att jag är rädd att vi kommer att få fler tillfällen att diskutera Irak och kanske kommer han att ha möjlighet att delta då.
Jag vill tacka ledamöter som till exempel Fraisse som lovordade det arbete våra tjänstemän i och utanför Kabul uträttar.
De har verkligen en svår uppgift.
Att leda våra program där är inte ett enkelt uppdrag.
Jag kommer förvisso att vidarebefordra ledamöternas lovord.
Jag vill även upprepa att jag instämmer med Van Orden i att detta kommer att ta lång tid.
Det finns inga enkla lösningar i Afghanistan.
Vi måste upprepa det om och om igen.
Vi kan helt enkelt inte säga att vad vi har åstadkommit hittills är en framgång och så gå vidare till nästa misslyckade tillstånd.
Det finns en hel del för oss att göra, inte minst, som Fraisse sade, i att hjälpa till med att skapa offentliga tjänster i Afghanistan som kan tillhandahålla sådana tjänster som vi skulle önska till hela samhället.
En del av medlemmarna av den afghanska diasporan som har återvänt till Afghanistan har kvaliteter som inger en hel del förtröstan om vad som skulle kunna åstadkommas i det landet.
Jag kan nämna Ghani och många andra afghaner som har återvänt till sitt land för att hjälpa till med återuppbyggnaden efter de år av medeltida grymheter som folket i Afghanistan tvingades utstå.
Så jag kan försäkra Fraisse att vi kommer att fortsätta att ge bistånd och utbildning för offentliga tjänster den uppmärksamhet det förtjänar.
Vi har gett mer bistånd till regeringens löpande verksamhet än de flesta andra givare i Afghanistan.
Det är inte något som givare brukar anse särskilt lockande eller sexigt.
Givare vill för det mesta ha projekt och blå plaketter på väggar och flaggor som vajar över byggnader.
Men om det inte finns en god offentlig förvaltning i Afghanistan, om det inte finns sjuksköterskor och lärare och läkare och poliser, män och kvinnor, och om inte dessa människor regelbundet får sin lön så kommer det inte att finnas någon regering som kan utvidga sin makt till hela landet.
Därför fortsätter jag att försvara vår prioritering av detta.
Man måste vara döv för att inte uppfatta de farhågor som kammaren har gett uttryck för när det gäller kvinnors rättigheter som en del av en allmän oro över mänskliga rättigheter.
Jag skulle kunna räkna upp projekten vi stöder, som till exempel kvinnoparken i Kabul, men jag skall bara säga att jag anser att det bästa sättet att återspegla parlamentets omsorg är att ta upp denna fråga vid mötet i Afghanistan Development Forum i mars, när vi skall granska framstegen.
Då kommer vi att framhålla att detta parlament, som anslår dessa medel med så stor intelligens och generositet, önskar att vi skall se till att frågan om kvinnors rättigheter står i centrum för regeringens utvecklingsstrategi.
Låt mig bara säga ett ord om samordning mellan biståndsgivarna, då många talare har nämnt det och jag bara snuddade vid det i mina inledande anmärkningar.
Jag instämmer till fullo i att utvecklingsbiståndet till Afghanistan måste användas så effektivt som möjligt och att en effektiv samordning är avgörande.
Den afghanska regeringen har nu inrättat de strukturer som krävs för att samordna givarna.
Vid genomförandegruppens möte i oktober kom man överens om att övergå till en rådgivande grupp vilket är den vanliga organisationsformen i länder som mottar omfattande bistånd från det internationella biståndssamfundet.
Vi stöder detta initiativ med kraft.
Det bör säkerställa en god samordning mellan givare och att medel riktas in på de prioriteringar den rådgivande gruppen har kommit överens om.
Vi har även inrättat ett informellt europeiskt givarforum för att bidra till en samordnad hållning från Europeiska unionen i nyckelfrågor och inför möten.
Det finns även ett informellt nätverk av givare mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, Förenta staterna och Japan.
Genom ECHO har kommissionen fått omfattande erfarenheter av att arbeta i Afghanistan under de senaste tio åren och har etablerat nära arbetsrelationer med icke-statliga organisationer.
När krisen i Afghanistan bröt ut var den främsta prioriteten att ge ett snabbt och effektivt humanitärt bistånd, men när vi nu ser framåt kommer det att vara viktigt att alla givare verkar inom den ram och de prioriteringar som den rådgivande gruppen fastställer.
Så vi är medvetna om problemen.
Vi vill göra mer för att lösa dem och, som jag sade i mitt inledningsanförande, jag tänker gå vidare med detta när jag, om Gud vill, besöker Afghanistan nästa månad.
