# ID: svediakorp-gov432491
# author: Van Orden (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 591
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Efter ett år kan vi glädja oss åt det som det afghanska folket, med stöd av det internationella samfundet, har uppnått, men allt detta visar bara hur mycket som återstår att göra.
Det kommer inte att vara någon lätt match för Afghanistan.
Troligen måste demokratierna fortsätta sitt engagemang i många år.
Bakslag kommer att inträffa och detta engagemang kommer att utsättas för svåra påfrestningar.
Vi kan se hur stora problemen är när vi inser att president Karzais auktoritet inte sträcker sig mycket längre än till Kabul och några andra städer och att hans personliga säkerhet fortfarande i stor utsträckning ligger i utländska händer.
Jag instämmer i ordförandeskapets gratulationer till de turkiska väpnade styrkorna som övertog organisering och befäl för den internationella styrkan i Afghanistan (ISAF) från Förenade kungariket i juni i fjol.
Det finns övertygande skäl för att sprida den internationella fredsbevarande styrkan till viktiga platser utanför Kabul tills Afghanistans nationella armé klarar att fullgöra sina förpliktelser, men sådana styrkor skulle vara mycket sårbara.
Faktum är att krigsherrar fortsätter att härska i många av de mera avlägsna områdena och deras engagemang för fredlig utveckling och demokrati är i stort sett obefintligt.
De är intresserade av personlig makt och vad de kan vinna på kriminell verksamhet.
Det är möjligt att få dem att gå över - men till vem som helst.
Än mer oroande är tecknen på förnyad aktivitet från al-Qaida och talibanerna i gränsområdena med Pakistan, och att de håller på att omgruppera sig i läger på båda sidor av gränsen i förbund med lokala mujahedin.
Detta sker trots närvaron av en stor amerikanskledd säkerhetsstyrka som verkar parallellt med ISAF.
Just nu agerar västliga militära styrkor i Bosnien, Kosovo och Makedonien, liksom i Afghanistan.
Det kommer att komma nya krav på insatser inte bara när det gäller Irak, utan även på andra platser.
Faktum är att samtliga våra länder behöver en större militär förmåga och måste vara beredda att använda den, vid sidan av andra instrument, tillsammans med Förenta staterna och andra allierade.
Afghanistans grannar har drabbats hårt av flyktingproblemet, men även länder som till exempel Förenade kungariket har känt av följderna.
Under de senaste åren har afghaner utgjort den största gruppen bland de asylsökande i Förenade kungariket.
I sinom tid måste dessa människor återvända hem.
Med detta i åtanke välkomnar jag rådets beslut av den 29 november att anta handlingsplanen för återvändande för Afghanistan, den första tillämpningen av detta program.
Till sist, Afghanistan är ett av de mest minerade länderna i världen.
Detta är en följd av den före detta sovjetarméns och i synnerhet de stridande gruppernas verksamhet under de senaste tio åren.
Trots ett massivt internationellt ekonomiskt bistånd, där i synnerhet Europeiska gemenskapen har varit en viktig bidragsgivare, har bara en liten del av de antipersonella landminorna röjts och antalet skadade är fortfarande mycket högt.
Landminor och misstanken att ett område kan vara minerat är ett av de största hindren för återuppbyggnad och en återgång till någon sorts normalt tillstånd.
Vi måste hitta effektivare, snabbare metoder med deltagande av lokalbefolkningen för att få bukt med detta gissel, inte endast i Afghanistan utan även på andra håll.
Det handlar inte bara om finansiering, detta är ett avgränsat praktiskt område där kommissionen har en nyckelroll och där det krävs en ännu tydligare fokusering.
