# ID: svediakorp-gov432486
# author: Stenzel (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 468
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, ärade kolleger!
Trots krisen, från Nordkorea till Mellanöstern och den oförutsebara situationen i Irak, får vi inte glömma bort Afghanistan.
Därför är det välkommet att det nya grekiska ordförandeskapet har gjort, eller vill göra, Afghanistan till en prioriterad fråga.
Kampen för stabilitet i Afghanistan har inte på långa vägar vunnits efter att talibanregimen störtades och Hamid Karzai installerades som president i Afghanistan.
Det är oroande att veta att talibankämpar återigen organiserar sig kring krigsherren Hekmatyar för att trampa sönder den ömtåliga planta som den statliga och demokratiskt orienterade ordningen är.
Det är bekymmersamt att övergångsregeringen Karzais auktoritet inte når längre än till Kabuls yttre gränser, och det är oroande att veta att opiumodlingen upplever en renässans.
Det är verkligen en kapplöpning med tiden, men vi får inte ge upp våra ansträngningar att stödja den politiska tidsplan som ju faktiskt skall mynna ut i allmänna val i mitten av 2004.
Resultatet kan jämföras med det välkända vattenglaset som är antingen halvfullt eller halvtomt.
Vi måste faktiskt ställa in oss på att på längre sikt ge både ekonomiskt och politiskt stöd för att ge uppbyggnaden av demokratiska institutioner en chans i detta land som under flera decennier har härjats av krig och inbördeskrig.
Den internationella säkerhetsstyrkans (ISAF) mandat måste givetvis också förlängas.
Jag har svårt att förstå att förlängningen endast har fått klartecken för 2003.
Det är dock positivt att Tyskland och Nederländerna förklarar sig beredda att överta ledningen för styrkan.
Det finns ett allmänt tecken på att Europa endast tveksamt ställer upp på ett längre engagemang genom dessa små åtgärder.
Även de många konferenserna i Washington, Kabul, Bonn och Oslo påminner ibland snarare om en lugnande tablett än om en energisk politik som vill stötta dem som skall bygga upp demokratin i landet.
Kravet på att förlänga mandatet för den internationella säkerhetsstyrkan och att utvidga dess mandatområde är ett korrekt krav, som hittills tyvärr inte har uppfyllts i realiteten.
Alla Afghanistans grannländer måste samarbete för att förhindra att al-Qaida-nätverket återigen växer sig starkt i området.
Här har det hänt lite grann.
Inte heller bör man helt och hållet släppa tanken på en seriös byrå för återuppbyggnad enligt exemplet Kosovo.
Det är säkert värdefullt att parlamentet sänder en ny delegation till Afghanistan i vår, men för att detta skall bli meningsfullt måste kunskaperna också omsätts i politik.
Hit räknas framför allt det politiska stödet för förmedling av know how.
Vad handlar då detta huvudsakligen om?
Det handlar om att åtskilja civil och militär makt, förhindra en fundamentalistisk islamisk reaktion inom rättsväsendet och framför allt om att förhindra humanitära katastrofer.
