# ID: svediakorp-gov432476
# author: Morgantini (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 774
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I går hävdade det grekiska ordförandeskapet att den prioriterade frågan under dess mandatperiod är att ge mottot? vårt Europa? en reell innebörd, och skapa en gemensam framtid med gemensamma värden.
Det räcker dock inte med att fastställa värdena, utan rättvisan, kampen mot fattigdomen och freden är värden som måste tillämpas fastän vägarna är svårframkomliga.
I verkligheten är det så att ju mer man talar om fred, desto mer krigas det.
Man talar om förhandlingar och förbereder truppinsatser.
Hur länge skall detta hyckleri fortgå?
Hur länge skall palestinska barn dödas av kulor och civila israeler av mänskliga bomber, hur länge skall ryska soldater döda i Tjetjenien och Förenta staterna anse att det har intressen att bevaka överallt, och så vidare?
Jag kan inte fortsätta, världen är för stor och fruktansvärd.
Är det en retorisk eller patetisk fråga?
Nej!
Det är politisk och moralisk indignation, en maning att bygga ett Europa som inte talar med kluven tunga, som indianhövdingen sade när hans folk förintades och sattes i reservat.
Ett år efter Bonnavtalet råder det inget tvivel om att det har gjorts många framsteg.
Uppgifterna från kommissionen och de utmärkta analyser som kommissionär Patten har gjort är imponerande, men jag skall inte uppehålla mig vid dem eftersom han läste upp dem mycket tydligt.
Vi vet alla att det, i ett läge med så mycket förödelse, inte finns några genvägar när det gäller att genomföra det som ligger i det allmänna intresset, utan att förstöra särarten.
Det gäller att utveckla samhälleliga strukturer och bygga upp hus, vägar, skolor och sjukhus igen.
Det gäller att inte låta de flyktingar som återvänder dö av svält och kyla och det gäller att slå till mot odlingen av och handeln med opium, och ge befolkningen alternativ.
Jag har själv sett vilka framsteg som har gjorts framför allt i Kabul under året - skolor som har öppnat igen, ungdomar som studerar journalistik - men samtidigt har jag sett och hört att det är nyckelaktörer som de militära ledarna och Förenta staterna som har banat vägen för misslyckandet när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, som fortfarande är tydligt.
Jag talar inte bara om missbruk och diskriminering av kvinnor på arbetsplatserna, på gatorna eller i media, för övrigt inte enbart i Heratområdet, där den illa beryktade Khan finns, utan i hela landet.
Jag talar också om social diskriminering, om en politik som bygger på tjänster och gentjänster, om en svågerpolitik som är allmänt utbredd men som framför allt visar sig när det gäller att förse militära ledare, som borde ställas inför den internationella domstolen, med vapen, bidrag och politiskt stöd - och den huvudansvarige för detta är Förenta staterna.
Att hjälpa centralregeringen, socialministeriet - jämställdhetsministern Habiba Sarabi har vädjat till oss alla om mer hjälp och stöd från Europeiska kommissionen till jämställdhetspolitiken, kvinnopolitiken - att möjliggöra demokratiska val 2004: allt detta är nödvändigt.
Det är dessutom nödvändigt att, som kommissionär Patten sade, utvidga den centrala makten till att omfatta de olika regionerna i landet, framför allt att skilja den militära och den civila makten åt, att ge kommissionen för mänskliga rättigheter råg i ryggen, inte bara den afghanska - Sima Samara är en modig kvinna som oförtrutet fortsätter sitt arbete - utan också Unama.
I Kabul träffade jag företrädare för Unama som inte kunde åka runt i landet, inte bara av rädsla för krigsherrarna utan också för marines, av rädsla för att öppna munnen och berätta vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som också vi är medskyldiga till.
Det finns alltså ett behov av att göra undersökningar för Unama.
Att tiden går hjälper dock inte de demokratiska krafterna: det sade ju kommissionär Patten, och han sade också att vi kommer för sent.
1980 hade vi kanske kunnat göra mer.
Jag tror att de bidragsgivande länderna borde lyssna mer uppmärksamt på de röster som höjs från regeringen, men framför allt från kvinnoorganisationer, som med eftertryck säger att vi måste bryta krigsherrarnas makt och bygga upp landet med rättvisa och demokrati, för det kan inte finnas någon demokrati där det finns tortyr och massakrer som i Mazar-i-Sharif.
Europa måste fortsätta att göra sin del.
Vi har ingen annanstans att vända oss: vårt arbete och vårt engagemang måste kännetecknas av kontinuitet.
