# ID: svediakorp-gov432473
# author: Morillon (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 847
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådets tjänstgörande ordförande, herr kommissionär!
Efter att ha hört era uttalanden tror jag mig kunna inleda med att säga att ni kan räkna med helhjärtat stöd, inte bara från min politiska grupp, utan också från samtliga grupper i parlamentet.
Detta vet jag eftersom jag har deltagit i förhandlingarna om den gemensamma resolution som kommer att antas i morgon.
Afghanistan ett år efteråt - för mig inträffade detta redan för fyra månader sedan, den 9 september 2002, när jag reste till Kabul för att där företräda Europaparlamentet vid de ceremonier som anordnades med anledning av ettårsdagen av mordet på överste Massoud.
Jag hade då förmånen att bevittna hur ett helt folk hyllade den man som hade inkarnerat motståndsandan och så väl förstått att försvara de frihetsvärden som var så viktiga för honom.
Jag kunde också konstatera en märkbar förbättring av läget i huvudstaden och dess omgivningar, en förbättring som kännetecknades av att hundratusentals tvångsförflyttade och flyktingar som hade tvingats på flykt av talibanregimen i snabb takt återvände till sina hem.
I juni 2000 hade jag mött dem i flyktinglägren, där de var beroende av humanitär hjälp för att överleva, en hjälp som fortsatte att komma dem till del, tack vare modiga ansträngningar från den handfull frivilligorganisationer som stannat kvar på plats, trots de hinder den sittande regimen ställde upp för dem.
Detta var något ni framhöll, herr kommissionär.
Slutligen kunde jag uppskatta de ansträngningar som den provisoriska regeringen gjorde för att i landet som helhet återupprätta den endräkt som är en nödvändig förutsättning för att bygga en varaktig fred.
Men jag kunde också konstatera att hotet från de fundamentalistiska terroristerna fortfarande var överhängande.
Dessa hade nyss offrat tiotals oskyldiga liv genom att låta en bomb explodera på en marknad i hjärtat av Kabuls arbetarkvarter.
Jag slogs även av det kaotiska intryck man fick av de alltför många internationella organisationerna.
De arbetade visserligen med att på plats distribuera den hjälp som behövdes för att bygga upp landet på nytt, men utan att egentligen samarbeta, vare sig sinsemellan eller med myndigheterna eller det afghanska folket.
Herr rådets tjänstgörande ordförande!
Sammanfattningsvis, och som ni sade, upplevde jag en dämpad tillfredsställelse, sprungen ur kluvna känslor.
Jag kände mig lugnad av att konstatera att man gjort stora ansträngningar för att tillämpa Bonnavtalen under de internationella organisationernas överinseende, något som möjliggjort stora framsteg.
Jag var medveten om att spelet dock var långt ifrån vunnet.
Slutligen kände jag mig övertygad om att allt måste göras för att stärka den provisoriska regeringens bräckliga myndighet, genom att förse den med resurser som gör att den kan visa sig i stånd att förbättra säkerheten och de afghanska medborgarnas ekonomiska och sociala situation i landet som helhet.
Var står vi då i dagsläget?
President Karzais regering fortsätter tillsammans med övergångsförvaltningens enheter att arbeta för att främja stabilitet, demokrati och välstånd i Afghanistan.
Men för det första har den fortfarande lång väg kvar innan den uppnått alla sina mål, framför allt på grund av att den inte lyckats utsträcka sin myndighet till de delar av territoriet som fortfarande styrs av ett litet antal krigsherrar som avvisar varje form av trohetsband gentemot de centrala myndigheterna.
Detta gör att läget vad beträffar de mänskliga rättigheterna för män och kvinnor i Afghanistan inte har förbättrats i nivå med regeringens ambitioner och det åligger vårt parlament att peka på detta läge och kräva att all nödvändig hjälp tillhandahålls för detta ändamål.
Det gäller kanske särskilt ett utvidgande av de internationella fredsbevarande truppernas mandat.
För det andra är kampen mot al-Qaida-anhängarnas och mulla Omars fundamentalistiska fanatism fortfarande inte vunnen.
Det finns starka skäl att misstänka att de fortfarande får stöd från de så kallade okontrollerade områdena i angränsande territorier.
Därför välkomnar vi det åtagande som grannländernas regeringar gjorde förra månaden och uppmanar dem att förbehållslöst samarbeta för att fullständigt förstöra kvarvarande nätverk av terroristorganisationer.
Till sist och kanske framför allt, beklagar vi djupt den nuvarande bristen på samråd mellan de olika aktörer som medverkar i återuppbyggnadsarbetet.
Rådets tjänstgörande ordförande nämnde detta, och jag var glad över att höra det.
Vi vädjar om att man skall inrätta en verklig myndighet med uppgift att ansvara för den nödvändiga samordningen.
Som ni sade måste allt stöd som beviljas av det internationella samfundet gå via regeringen, för att förstärka dess myndighet.
Framför allt måste man upphöra att ge stöd till vissa av de lokala krigsherrarna.
Med adress till kommissionär Patten vill jag avslutningsvis tillägga att vi hoppas att kommissionen skall anstränga sig för att i genomförandet av kommissionens egna projekt arbeta för att förstärka den afghanska regeringens myndighet och förmåga genom att i allt högre grad ta dess kompetens i anspråk och använda sig av inhemsk arbetskraft, som erbjuder resurser som för närvarande kanske inte utnyttjas i tillräcklig omfattning.
