# ID: svediakorp-gov432472
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,851
# sentences: 77
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Tillsammans med min kollega Ionitsis välkomnar jag varmt detta tillfälle att diskutera framstegen i Afghanistan under det gångna året.
Förändringarna har, som jag sade till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik i december, i många avseenden varit dramatiska och erbjuder en verklig möjlighet att bygga en stabil demokrati.
Men valet av tidpunkt är avgörande, vilket ministern med rätta framhöll.
Nu finns en begränsad öppning som vi måste använda oss av.
Dessa första framsteg riskerar att gå förlorade om inte president Karzai och hans regering lyckas stärka sin ställning i hela landet.
Men innan jag talar om de stora utmaningarna vi har framför oss vill jag säga några ord om framgångarna under 2002, framgångar som vunnits under extremt svåra förhållanden.
Det är bara ett år sedan givarna möttes i Tokyo och utlovade mer än 1,8 miljarder US-dollar i bistånd för 2002.
Sedan dess har mycket uträttats i Afghanistan.
Under sommaren utsågs president Karzai av en extraordinär Loya Jirga att leda Afghanistans övergångsregering.
En författningskommission och en rättslig kommission har inrättats.
En ny valuta har införts och återhämtnings- och återuppbyggnadsprocessen har kommit igång under ett allt starkare ledarskap från den afghanska regeringen.
Det internationella samfundet har inte bara levt upp till sina åtaganden från Tokyo, utan utbetalningarna har även gjorts i ett anmärkningsvärt högt tempo, inte minst i jämförelse med vissa problem som vi har haft i det förflutna.
Jag anser att man ärligt kan säga att Europeiska unionens och Europeiska kommissionens meriter i detta avseende har varit särskilt imponerande.
I början av december hade 755 miljoner av Europeiska unionens samlade åtagande på över 830 miljoner euro faktiskt betalats ut.
Kommissionen har spelat en ledande roll i samordningen av Europeiska unionens insatser och vi har varit aktivt engagerade i att bygga en strategisk dialog om Afghanistan med Förenta staterna och andra partners inom G-8.
Jag måste säga att jag är mycket stolt över kvaliteten i gemenskapens biståndsprogram och den snabbhet med vilken det har genomförts.
Det är ett fint exempel på en framgångsrik koppling mellan hjälpåtgärder och återuppbyggnad, och det har varit ett bra test av reformen av tjänsten för yttre representation.
Vi bör även hylla den enastående personalen på det nyinrättade EG-kontoret i Kabul.
Jag vill även berömma den särskilda representanten som bidrar med så mycket kunskaper och insikter till sitt oerhört krävande arbete.
I mer konkreta termer har vårt utvecklingsprogram på över 205 miljoner euro under 2002 bidragit till att finansiera: för det första, driften av 238 hälsokliniker och över 450 skolor på grundnivå som en del av den kampanj för att få igång undervisningen som regeringen drev under 2002, för det andra, röjning av landminor och bomber som inte exploderat från mer än 8 000 kvadratkilometer, för det tredje, att omkring 17 000 arbetstagare i offentlig tjänst har återgått i arbete, inklusive att mer än 2 000 lärare och 2 000 sjuksköterskor och läkare har återgått i tjänst och för det fjärde, till att skapa arbeten.
Genom våra program för landsbygdens återhämtning och återställande av städerna finansierar vi bara i år över 3 miljoner arbetsdagar.
Jag bör även hänvisa till återuppbyggnaden av infrastruktur.
Kommissionen har redan, tillsammans med den svenska och den pakistanska regeringen, inlett ett provisoriskt återställande och återuppbyggande av vägen Kabul-Jalalabad-Torkham, och en fullständig återuppbyggnad kommer att inledas nästa år.
Dessutom har vårt humanitära bistånd hjälpt till att finansiera återvändandet till Afghanistan för över 1,8 miljoner flyktingar.
Över 70 miljoner euro har använts av ECHO under 2002.
Detta innebär att de pengar som vi totalt har förbrukat i Afghanistan under de senaste tolv månaderna, pengar som anslagits av detta parlament, nu uppgår till 275 miljoner euro.
Jag tror inte att någon kan påstå att vi inte har gjort - eller inte längre gör - vår del när det gäller återuppbyggnaden av Afghanistan.
Utmaningen för 2003 kommer att vara att konsolidera dessa tidiga framsteg.
Kommissionen kommer att fortsätta att spela en ledande roll.
Vi förutser ett totalt utvecklingsbistånd på omkring 185 miljoner euro, och det humanitära biståndet från ECHO kommer även det att fortsätta med mellan 45 och 55 miljoner euro.
Detta innebär att vi, enligt nuvarande uppskattningar, kommer att använda mellan 230 och 240 miljoner euro i Afghanistan i år.
Ni minns säkert att jag i Tokyo, på kommissionens vägnar, utlovade 1 miljard euro i återuppbyggnadsbistånd på fem år.
Då ingår inte de siffror för humanitärt bistånd som jag har nämnt, så det totala bidraget från Europeiska kommissionen, av era skattebetalares pengar, till Afghanistan, oräknat medlemsstaternas bidrag, kommer att överskrida 1 miljard euro till återuppbyggnaden av Afghanistan.
Förr har sådant arbete hånats som nationsbyggande eller socialt arbete av några människor.
När jag ser tillbaka tror jag uppriktigt sagt att vi inte skulle ha de problem i Afghanistan som vi har haft de senaste åren om vi hade gjort fler sådana insatser på 1980- och 1990-talen.
(Applåder)
Framgång under 2003 kommer att bero på tre nyckelfrågor.
Det är, för det första, nödvändigt att förbättra den inre säkerheten.
För det andra måste mänskliga rättigheter respekteras, inklusive mänskliga rättigheter för kvinnor och minoriteter.
Ett av de besök som berörde mig djupast när jag besökte Kabul i fjol var när jag besökte en skola i det sönderbombade område som utgör södra och västra Kabul där unga kvinnor hade återupptagit sin skolgång efter sex år och undervisades i fysik i skolsalar utan svarta tavlor och utan läroböcker.
Jag måste säga att både personalens och de unga kvinnornas engagemang och hängivenhet var enastående: den som någonsin ansett att det hade varit rätt av oss att stå vid sidan och låta talibanernas styre fortsätta i det oändliga borde kanske ha varit med vid det tillfället.
Den tredje nyckelfrågan är behovet av ett fortsatt långsiktigt åtagande från givarna och av effektiv samordning.
Skälen för en bättre samordning har framförts mycket övertygande av ledamöter av detta parlament och jag kommer att säga ett par ord om det senare om jag får.
Inre säkerhet är avgörande inte bara för Afghanistans framtid utan även för möjligheterna att ge bistånd.
Biståndsarbetare måste kunna arbeta utan att behöva frukta för vedergällning.
I detta sammanhang vill jag uttrycka min starka oro över att en biståndsarbetare dödades och två andra blev svårt skadade i Kabul strax före jul.
Jag tror att vi ibland underskattar det mod och det engagemang som krävs av biståndsarbetare som arbetar under sådana förhållanden.
President Karzais åtagande vid den andra konferensen i Bonn den 2 december att bilda en afghansk nationell armé är ett välkommet steg framåt, liksom den nyligen undertecknade Kabulförklaringen om goda grannskapsförbindelser.
Regeringen måste trycka på så att en nationell armé kan bildas snarast men det kommer uppenbarligen inte att ske från en dag till en annan.
Under tiden måste det internationella samfundet göra allt det kan för att stödja President Karzai och för att stärka regeringens ställning över hela landet, också i kampen mot odlandet av opiumvallmo.
Ministern har redan berört våra farhågor i detta avseende.
Om man tittar på de aktuella siffrorna från FN så finns det goda skäl inte bara för oro, utan för bestörtning.
Antalet hektar för opiumproduktion har ökat påtagligt, de priser som betalas till odlarna för vallmo har ökat snabbt och heroinproduktionen har expanderat på ett sätt som kommer att få konsekvenser inte bara för de omgivande länderna utan även för europeiska länder och för finansieringen av organiserad brottslighet och terrorism både i och utanför regionen.
Jag anser att vi måste ägna det här problemet mycket större uppmärksamhet under det kommande året.
Det är ett problem med direkta följdverkningar för den politiska makten i Afghanistan.
På det hela taget behöver vi påtagliga riktmärken för att kunna mäta framstegen i linje med vad som avtalades vid det andra mötet i Bonn.
De är viktiga inte bara för att formulera vår vision av Afghanistans framtid, utan även för att stödja de reformvänliga inom regeringen.
Detta har en avgörande betydelse för mänskliga rättigheter.
Nya rapporter framhäver den oacceptabla situationen för minoritetsgrupper och kvinnor i vissa delar av landet.
Vi måste trygga en bestående förändring genom att se till att inrättandet av en oberoende kommission för mänskliga rättigheter resulterar i påtagliga förändringar på det grundläggande planet och att den nya författningen omfattar mänskliga rättigheter för alla, däribland kvinnor.
Dessa frågor är otvivelaktigt avgörande med tanke på de allmänna val som skall äga rum i mitten av 2004.
Utan god samordning mellan biståndsgivarna kan vi inte heller hoppas att åstadkomma en varaktig förändring.
Vi måste alla fortsätta att framföra ett kraftfullt och konsekvent budskap till den afghanska regeringen om nödvändigheten att ta itu med den inre säkerheten, att respektera mänskliga rättigheter för alla och att ange riktmärken för framsteg.
Jag skulle vilja avsluta genom att understryka att vi måste vara inställda på att detta kommer att ta lång tid - oavsett vilka andra händelser som kan komma att inträffa under 2003.
Det kommer att ta tid att bygga upp en sammanhängande stat på nytt och det kommer även att ta tid att förbättra de oacceptabelt låga nivåerna när det gäller utbildning och hälsovård.
Jag vill försäkra parlamentet om mitt personliga engagemang för dessa arbetsuppgifter.
Jag besökte Kabul för första gången i maj 2002 och jag kommer att åka tillbaka i februari som en del av en resa till de centralasiatiska republikerna.
Under mitt besök har jag för avsikt att prioritera diskussionerna om förbättrad samordning mellan givarna, inklusive det arbete som uträttas av icke-statliga organisationer.
Stödet från denna kammare har varit mycket uppmuntrande, särskilt när det gäller ansträngningarna att säkra finansiering för Afghanistan under 2003.
Jag ser fram emot ett lika givande förhållande till parlamentet under det kommande året och jag vill uttrycka min stora tacksamhet för parlamentets initierade och tankeväckande bidrag till diskussionen om dessa frågor.
Ibland är det svårt för det internationella samfundet att fokusera på mer än ett eller två ekon på dess radarskärm vid en given tidpunkt.
Det finns en faktisk risk att vi tar för givet att vår uppgift i Afghanistan är avslutad bara för att vi inte läser så mycket om Afghanistan på tidningarnas förstasidor.
Detta är långtifrån fallet.
Det återstår ett ofantligt arbete för oss i Afghanistan.
Det finns svåra uppgifter för det internationella samfundet i de centralasiatiska republikerna och det finns anledning till oro när det gäller läget i Pakistan.
Så jag hoppas att vi kan fortsätta att fokusera på detta arbete under de kommande åren, oavsett vilka tragiska händelser annorstädes som kommer att göra anspråk på vår uppmärksamhet.
