# ID: svediakorp-gov432451
# author: Mussa (UEN) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 734
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Gratulationer till Mario Mantovani, som har utfört ett gott arbete när det gäller att understryka de svåra utmaningar som sjukvårdssystemen och politiken i samband med den offentliga sjukvården i Europeiska unionens medlemsstater står inför på grund av en åldrande befolkning och, inte minst, på grund av utvidgningen.
Även om utbudet av sjukvårdstjänster i allmänhet och åldringsvård i synnerhet i första hand är en fråga för de enskilda medlemsstaterna är det lämpligt att tillgripa ett mer omfattande europeiskt samarbete för att ta itu med dessa problem, med beaktande av att det allmänna läget är mycket svårt.
Bland svårigheterna finns problemet med bristen på sjuksköterskor: det krävs i själva verket hela tiden alltmer vårdpersonal.
Den europeiska befolkningens ökade livslängd ställer svåra frågor när det gäller den personal som skall vårda dem, en personal som bland annat borde bli allt mer kvalificerad när det gäller de speciella sjukdomar som drabbar de äldre.
Efterfrågan på sjukvårdspersonal har redan medfört att sysselsättningen inom denna sektor ökat dubbelt så mycket som genomsnittet under de senaste fem åren: en sysselsättning som emellertid fortfarande är för liten för att tillfredsställa efterfrågan.
För det andra är det lätt att förutspå att denna brist kommer att bli ännu mer kännbar i det ögonblick som rörligheten, tack vare utvidgningen, ökar för patienter från länderna i Central- och Östeuropa, vilkas sjukvårdssystem har mindre att erbjuda än gemenskapens.
För dem kommer det att bli naturligt att efterfråga gränsöverskridande sjukvårdstjänster.
Mot den bakgrunden framstår med all önskvärd tydlighet problemet att garantera en hög grad av skydd för folkhälsan, något som anges i artikel 152 i Amsterdamfördraget och som framgår av målen i gemenskapens handlingsprogram för den offentliga hälsovården, vari man bland annat kräver en allmän och jämlik tillgång till sjukvårdens tjänster, en ständig förbättring av de tjänsterna och ett främjande av de funktionshindrades och de mest utsatta kategoriernas integrering i samhället.
Kvalitetsprinciper på sjukvårdens område kan förverkligas genom inrättandet av en masterexamen för specialisering av utexaminerade sjukvårdare som finansieras med europeiska utbildningsfonder och som sporrar till vidareutbildning inom de viktigaste disciplinerna som onkologi, transplantation, hjärtkirurgi och alla övriga sjukdomar som hänger samman med åldrandet.
Genom att starta ett program med masterutbildningar garanterar vi de europeiska medborgarna tillgång till sjukvårdstjänster, hög kvalitetsnivå på de tjänster som erbjuds och finansiell hållbarhet för vårdsystemen, vilket är tre av de mål som föreslogs av Europeiska rådet i Barcelona.
För att garantera att alla får vård krävs emellertid ett initiativ från Europeiska unionens medlemsstater för att få ungdomarna intresserade av vårdyrkena.
Vi måste snart hitta en lösning på det problemet, eftersom det berör samtliga medlemsstater.
Det är bra att intressera ungdomarna i medlemsstaterna för yrket, men redan i dag har vi för få sjuksköterskor.
Det antal sjuksköterskor som utexamineras är alldeles för litet jämfört med ländernas behov.
Det skulle med andra ord vara lämpligt att utsträcka denna möjlighet till att även omfatta examensbevis från länderna i Central- och Östeuropa.
På det viset skulle vi på kort sikt lösa ett dubbelt problem: krisen när det gäller sjuksköterskor i medlemsstaterna och behovet av arbete för de många invandrarna i Europa.
Det skulle kunna verka som en provokation, det som jag nu tänker säga, men jag kan inte låta bli att nämna även ett annat allvarligt problem som gäller medborgarna i samtliga europeiska länder.
Det gäller minskningen med 500 000 arbetstillfällen inom verkstadsindustrin inom de närmaste fyra eller fem åren, en siffra som jag har fått från en källa inom den internationella fackföreningsrörelsen.
Detta sysselsättningsproblem skulle delvis kunna lösas genom att flytta kvalificerad arbetskraft från en sektor till en annan.
Överföring och omskolning av arbetslösa verkstadsarbetare med gymnasieutbildning skulle kunna ske genom att ställa kurser inom vårdsektorn till deras förfogande.
Jag avslutar med en uppmaning till alla att fundera över det som sagts om behovet av att snarast lösa den brist på vårdpersonal som plågar Europeiska unionen, att skapa en masterutbildning av god kvalitet i enlighet med kraven i gemenskapens handlingsprogram, att reagera på behovet av sysselsättning för medlemsstaternas medborgare genom rörlighet och omskolning och, om detta inte räcker, att utnyttja de mänskliga resurser som kommer från länderna i Central- och Östeuropa.
