# ID: svediakorp-gov432349
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,630
# sentences: 97
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr premiärminister, ärade parlamentsledamöter!
Vi har just lagt 2002 bakom oss, ett år som varit fullständigt enastående, ett år som inleddes med införandet av euron och som avslutades med beslutet att gå vidare med den största utvidgningen i unionens historia.
Det år som just påbörjats verkar i många avseenden bli lika viktigt: under 2003 måste vi förbereda oss för att genomföra utvidgningen, och vi måste börja genomföra de institutionella reformerna.
Men framför allt måste vi ge det nya Europa en mycket fastare ekonomisk och social grund.
Herr premiärminister!
När det grekiska ordförandeskapet har bestämt sina prioriteringar för årets första sex månader har det visat sig klart medvetet om dessa stora utmaningar.
Detta framgår av hela ert anförande, som jag inte behöver sammanfatta de grundläggande punkterna i, eftersom vi instämmer till fullo i den stora uppmärksamhet som ges frågorna om invandring, patenträttigheter och energi och de stora problemen i samband med en slutlig fred i Europa, dvs. problemen på Balkan och runt Medelhavet.
Jag insisterar mycket när det gäller de två sista frågorna, eftersom Balkan är vårt problem; de länderna bär vi på våra axlar och även i våra hjärtan.
I den bild som premiärminister Simitis tecknat blir Medelhavet avgörande för frågan om krig eller fred.
Jag instämmer också i det djupa engagemanget för fred från det grekiska ordförandeskapets sida: jag instämmer, och jag hoppas på en gemensam insats för freden från EU-staternas och EU-institutionernas sida.
Vi står inför ett unikt tillfälle, en massiv närvaro för de europeiska länderna i säkerhetsrådet, ett europeiskt ordförandeskap, och framför allt har vi en allmänhet som är djupt engagerad och djupt oroad över krigets eventuella konsekvenser.
Kanske har de europeiska regeringarna under de senaste månaderna haft olika uppfattningar, men allmänheten står enad i sin vilja att så långt som möjligt undvika ett krig.
Naturligtvis har detta ingenting att göra med den lika starka viljan att bekämpa terrorismen, att stå enade inför detta nya hot.
Men kriget uppfattas som en sista utväg, och därför måste vår insats för freden vara kraftfull och enad.
Vi stöder därför fullständigt det grekiska ordförandeskapet och dess program för Europa, inte bara när det gäller att diskutera de nödvändiga framtida stegen för de europeiska institutionerna, till exempel när det gäller parlamentets arbetsordning och frågan om partierna, utan när det gäller de båda viktiga kapitel som stod i centrum för premiärminister Simitis redogörelse, nämligen utvidgningen och fördjupningen: vi vill se ett större EU, men vi vill också se en fördjupad union.
Här tror jag inte det finns några problem; här krävs det inte ens några förtydliganden.
Låt mig så helt kort nämna att kommissionen i dag, som premiärminister Simitis sade, har antagit sin vårrapport.
Den utgör institutionens bidrag till arbetet i Europeiska konventet under våren, och den kommer med andra ord i högsta grad att vara aktuell under det grekiska ordförandeskapet.
Kommissionen har dessutom antagit en serie dokument i anslutning till rapporten, bland vilka jag gärna vill nämna rapporten om genomförandet av de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken och de allmänna principerna för en förnyad europeisk sysselsättningsstrategi.
Jag är mycket tacksam mot den grekiska kommissionären Diamantopoulou, för hon har verkligen arbetat i den riktningen på ett alldeles utmärkt sätt.
Låt mig så uppehålla mig vid vissa centrala punkter i vårrapporten, även om kommissionen, som alltid, står till Europaparlamentets disposition om det skulle besluta sig för att organisera speciella diskussioner om dessa viktiga frågor.
Vårrapporten är en allmän rapport, som inte bara innehåller de allmänna riktlinjerna, utan även går in på vissa detaljer i vårt program.
Syftet med Lissabonstrategin var att genomföra en djupgående ekonomisk och social förnyelse före decenniets utgång, och det kvarstår som kungsvägen för Europeiska unionen även efter utvidgningen: dvs. låt mig påminna om det - strategin förlorar inget av sitt värde i och med utvidgningen, snarare tvärtom.
Det är den bästa strategin för att ge våra medborgare det som är verkligen viktigt, dvs. ett ökat välstånd, sysselsättning med kvalitet, bättre social sammanhållning och en sund och hållbar miljö.
Strategin är också det enda sättet att garantera att dessa erövringar blir hållbara även för kommande generationer.
Vårens europeiska råd måste föra denna process vidare, trots den dubbla utmaningen från utvidgningen och framför allt - och detta är det verkliga problemet - den fortfarande osäkra ekonomiska konjunkturen.
Den svåra situationen får inte avskräcka oss.
Den borde snarare sporra oss att mångfaldiga våra ansträngningar, för Lissabonagendan är det bästa instrumentet för att integrera de nya medlemsstaterna och åter få fart på ekonomin.
Lissabonprocessen börjar redan ge frukt.
Reformerna skapar tillväxt och sysselsättning inom många sektorer, men - och detta är ett konstaterande som jag verkligen måste göra inför er, ärade parlamentsledamöter - mycket av Europeiska unionens produktionspotential är fortfarande outnyttjad.
Målen från Lissabon ligger inom räckhåll.
Men för att kunna få garantier för framgång måste vi omedelbart visa prov på en betydligt starkare politisk vilja.
För ett år sedan strök jag under den ohållbara klyftan mellan de politiska avtalen och deras förverkligande på lagstiftningsnivå.
I dag kan vi säga att tack vare den gemensamma ansträngningen från parlamentet, kommissionen och rådet har denna klyfta minskats.
Klyftan håller nu på att förskjutas mot det nationella införandet av direktiven och besluten som tagits på gemenskapsnivå.
Problemet med att omsätta dessa beslut i praktisk handling är med andra ord fortfarande till viss del olöst.
Det återstår dessutom att genomföra många nödvändiga reformer på nationell politisk nivå för att kunna uppnå målen från Lissabon.
Å andra sidan kan vi med tillfredsställelse konstatera att vissa medlemsstater uppnår, och i vissa fall överträffar, flera av målen från Lissabon.
Dessa länder, som hela världen skulle kunna ta som modeller, visar att en riktig balans mellan olika politiska insatser kan skapa tillväxt på samtliga områden: ekonomiskt, socialt och miljömässigt.
Men framstegen i Europa är inte jämnt fördelade.
De otillfredsställande prestationerna i vissa länder bromsar upp den totala utvecklingen på unionsnivå.
Samordning på gemenskapsnivå är därför av avgörande betydelse för att hjälpa samtliga medlemsstater att uppnå mål som medlemsstaterna själva och alla övriga medlemmar av unionen skulle dra nytta av.
Det handlar om fördelar som är knutna till makroekonomisk stabilitet, tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning.
De förslag som framförts av kommissionen för att förstärka samordningen av budgetpolitiken och förslagen som avser sysselsättningsstrategin anger vägen, och jag är glad över att kunna konstatera att det grekiska ordförandeskapet delar vårt engagemang och kommer att ta sitt ansvar fullt ut.
Vi kommer att kunna samarbeta bra.
Ärade ledamöter!
I Lissabon utformade vi en integrerad strategi som å ena sidan stimulerar Europeiska unionens ekonomi på ett hållbart sätt och, å den andra, skall möta våra stora utmaningar på medellång och lång sikt.
Därför vill jag i dag understryka betydelsen av investeringar i kunskap och förnyelse inom ramen för vår strategi.
Detta är den prioritering vi vill göra för i år.
Det finns inte bara en lista över saker som måste göras, som vi alla känner till, och som alla är väl medvetna om, men det finns också tillfällen när dessa faktorer får ännu större betydelse.
Jag tror att kunskap, förnyelse, forskning och skola blir de viktigaste prioriteringarna i år.
Det brister i fråga om de mänskliga resurserna i EU.
De krymper hela tiden, och vi har behov av en kvalitetsökning när det gäller just dessa resurser.
Låt mig också säga att denna synpunkt är resultatet av en analys av den politik som vissa medlemsstater genomfört när det har gällt att minska i första hand utgifterna för forskning på grund av budgetmässiga behov.
Ibland har detta gjorts tvångsmässigt, på grund av de restriktioner som gäller, ibland också inom ramen för de begränsningar som vi själva har ålagt oss.
Om vi undersöker politiken i många medlemsstater, så går resultatet stick i stäv med de tre procent som vi har angett i de stora målen för Lissabonprocessen.
Detta är ett misstag som vi måste undvika: vi måste alla hjälpas åt för att undvika detta misstag.
Jag talar om detta på ett ganska dramatiskt vis, om ni så vill, för det händer fantastiska saker i världen.
Kapaciteten att ta till sig den nya tekniken i länderna i Asien, den dynamik som de internationella marknaderna utvecklar, de marknadsandelar som varje år försvinner för många av de europeiska länderna: allt detta betyder att vi inte längre har ett teoretiskt problem framför oss, utan ett problem som handlar om vår framtida överlevnad, om den framtida balansen i vår ekonomi, om att bevara vårt stora välstånd.
Det är i det sammanhanget som kunskap och förnyelse är den drivande kraften i en hållbar utveckling: utan investeringar och förnyelse kommer vi inte att kunna växa, vi kommer inte att kunna bibehålla vår nuvarande levnadsstandard.
Det är flera åtgärder som vi kan räkna upp, om ni så vill: från datorer i skolorna till livslångt lärande och en kvalificerad och flexibel arbetsmarknad.
Vi måste absolut stimulera forskningen kring de produkter som ligger längst fram i utvecklingen på global nivå och kring ren teknik, och vi måste kunna förvandla de kunskaper som finns i företagen till ekonomiska möjligheter.
Och det är just när det gäller detta sista steg - att förvandla upptäckter till förnyelse, till ett kommersiellt utnyttjande - som jag finner den största svagheten bland europeiska företag.
Vi har gjort framsteg när det gäller kunskaper, och analysen av de senaste tre åren är inte avskräckande, men sanningen är att alla andra springer ännu fortare, och vi ligger efter de viktigaste internationella konkurrenterna när det gäller investeringar och resultat.
Vi har fortfarande betydligt färre forskare än Förenta staterna och Japan; inom unionen är de offentliga utgifterna för utbildning samt forskning och utveckling alltför ojämnt fördelade.
Företagen måste få en dynamisk och positiv miljö för denna ekonomiska aktivitet.
I dagens Europa ser jag inte denna miljö i någon större utsträckning.
Det är typiskt - jag nämner bara en siffra, för här befinner vi oss inte i en akademisk miljö, utan vi har att fatta beslut -, och det gör ett visst intryck att gruppen av de största europeiska företagen, i detta nu, bedriver 40 procent av all sin forskning utanför unionen.
Detta upplever jag som en chockerande siffra!
Detta är en nödsituation, för på det viset kommer forskare och mänskliga resurser att hamna utanför unionen.
Det står klart att vi måste investera för framtiden.
Vi måste samordna våra insatser bättre, ställa upp ambitiösare nationella mål inom utbildningssektorn, inom forskning och förnyelse, och vi måste göra mer för att dela med oss av våra bästa lösningar.
De nya kandidatländernas inträde i unionen tillför oss ett stort kompetenskapital, och det ger oss enorma möjligheter.
I samband med utvidgningen insisterade vi kraftigt på att dessa länder - de som faktiskt kommit med, för ett politiskt grönt ljus har getts - utgör 20 procent av befolkningen och bara 5-6 procent av intäkterna.
Men tänk på att de har 25 procent fler forskare och tekniker, ofta i speciella sektorer.
Om de införs i det europeiska systemet kan de verkligen bidra med viktiga impulser.
Se därför till att ta tillvara dessa mänskliga resurser, att få in dem i systemet, att se till så att de ger aktiva impulser till vår ekonomi!
I det sammanhanget kommer kommissionen att presentera en handlingsplan för forskning och utveckling.
Sedan måste vi omedelbart ta itu med frågan om ett normativt och administrativt ramverk för näringslivet.
Tillåt mig slutligen göra en personlig observation: även om vi skulle genomföra hur många Lissabonprocesser som helst, så kommer vi aldrig att kunna bli ledare inom ekonomi och forskning om inte Europa blir ett attraktionscentrum för unga talanger från hela världen.
Förenta staterna håller på att ta ledningen genom att utnyttja mänskliga resurser från hela världen.
Medan allt flera av våra ungdomar reser till Förenta staterna och till största delen stannar kvar där, reser den största delen av asiaterna, kineserna - det finns för närvarande tiotusentals kineser som studerar i USA - hem igen.
Om vi inte skapar en mekanism för att få hem våra ungdomar igen, om vi inte bygger upp stora europeiska skolor av världsklass, på allra högsta nivå, skolor som blir en symbol, en attraktionskraft inför framtiden, så kommer vi aldrig att få hit ungdomarna, de bästa från de andra kontinenterna, och vi kommer aldrig att få behålla våra ungdomar på vår egen kontinent.
Detta är den viktiga utmaning vi står inför, och det är därför som kommissionen och jag personligen har insisterat på att dessa förhållanden kraftigt understryks på nationell nivå i samtliga medlemsstater.
Om våra ungdomar reser ut, om våra företag verkligen bygger sina forskningslaboratorier utanför Europa och framför allt i USA, så kom ihåg att vår horisont hela tiden krymper; kom ihåg att om vi fortsätter på detta viset har vi inte en chans!
Ärade ledamöter!
Vi har ett tydligt ansvar gentemot våra medborgare, dagens och morgondagens, och mot hela världen i denna fråga.
Vi har ställt upp målet att skapa ett konkurrenskraftigt samhälle som bygger på kunskap och hållbar utveckling.
På detta beror också framtiden för den europeiska samhällsmodellen.
Vi kommer inte att kunna uppnå de mål som vi har ställt upp så omsorgsfullt och detaljerat genom kommissionär Diamantopoulou och som utgör själva anledningen till att vi arbetar politiskt, till exempel den sociala jämlikheten, en utjämning mellan olika klasser: detta är något vi aldrig kommer att kunna göra utan ett samhälle som bygger på kunskap.
Av vår framgång, med andra ord, beror också vår kapacitet att vara trogna de internationella åtaganden som vi har gjort i Monterrey, i Doha, i Johannesburg, och kraften att kunna förverkliga en politik som kan garantera fred och stabilitet i världen.
Herr talman, herr premiärminister!
Tidigare har Europeiska unionen många gånger kunnat visa att de mest skeptiska observatörerna har fått fel genom modiga och handfasta initiativ.
Vi har uppnått många mål, och jag är övertygad om att vi kommer att kunna uppnå ännu fler i framtiden, men jag ber er förstå att denna diskussion om ett centrum för forskning i världsklass, om insatser för forskning, regler för att göra Europa attraktivt för forskningslaboratorier, centrum för förnyelse, att på nytt bli ett drivhus och ett centrum - som Europa alltid har varit tidigare - för kultur och vetenskap, är oundgängliga villkor för vår framtid.
Dagens ungdomar har ärligt talat färre möjligheter, färre tillfällen än vad de allra flesta av oss som befinner oss här i dag har haft.
Jag tycker det är vår plikt att återskapa dessa förutsättningar, dessa möjligheter för dem, för det är deras rättighet, och det är något som även vi behöver.
(Applåder)
