# ID: svediakorp-gov432240
# author: Ainardi (GUE/NGL) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,024
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
När nu Europeiska unionen i sin vitbok bekräftar att vi måste återupprätta järnvägen är det ett absolut krav för att utveckla näten att driftskompatibilitet i det europeiska järnvägssystemet kan garanteras.
Det är också en grundläggande utmaning för järnvägens Europa i det tjugonde århundradet.
Trots att järnvägen faktiskt är ett hållbart transportmedel - det är mindre kostsamt än vägarna när det gäller externa kostnader, och det är miljövänligare och säkrare - kan man ändå konstatera att godstransporterna minskat de senaste tjugo åren.
Jag tror att det finns tre huvudsakliga anledningar till detta.
Vi har till att börja med de industristrategier som gynnar vägtransporter, just-in-time-hantering, med ett ökande antal förflyttningar samt splittring och uppdelning.
Konkurrensen mellan väg och järnväg är dessutom snedvriden, eftersom de sociala standarderna för vägen är ovanliga låga jämfört med järnvägen.
Jag tänker då särskilt på att den förordning som behandlas i Markovs betänkande, som skall diskuteras nu på förmiddagen, inte går särskilt långt när det gäller körtid.
Trots förslagen från min kollega Markov och utskottet för sysselsättning och socialfrågor om att minska körtiden till 45 timmar ligger den fortfarande kvar på 56 timmar, vilket helt uppenbart är alldeles för mycket.
Vi har slutligen det faktum, som jag instämmer i, att inrättandet av olika nät enligt nationella tidsplaner har begränsat utbytet och lett till bristande samarbete och standarder som är svåra att förena.
Hela idén med mitt betänkande var just att göra standarderna mer kompatibla genom att anpassa de två befintliga direktiven, det ena om höghastighetsnätet och det andra om det traditionella nätet, och också genom att lämna ett antal förslag för att harmoniseringen skall gå längre och kunna genomföras snabbare.
Jag måste också säga att mitt betänkande är mycket nära förbundet med betänkandet om järnvägsbyrån, och det är också därför som det som slagits fast om byrån på en rad punkter måste se ut på detta sätt i mitt betänkande för att paketet skall bli enhetligt.
Efter alla möten jag haft medan jag utarbetade betänkandet, med operatörer, experter, kommissionen, fackföreningarna och de offentliga myndigheterna, finns det ett antal punkter jag vill fästa er uppmärksamhet på.
För det första: för att lyckas med driftskompatibiliteten tror jag att det är absolut nödvändigt att ta hänsyn till kompetens och kunskap hos dem som är verksamma i branschen.
Europeiska unionen kommer inte att kunna utveckla harmoniseringen av järnvägen om inte branschen är delaktig.
Låt mig ge ett exempel: vid ett möte med de anställda lämnade de förslaget om färdskrivare.
Jag tog med mig förslaget eftersom jag tyckte det var relevant.
I dag stöds det av alla och återfinns i betänkandet.
För det andra: efter alla möten jag haft tror jag också att det finns en absolut koppling mellan harmoniseringen och säkerhetsreglerna.
Denna harmonisering kan inte begränsas till ett minimum.
Säkerhetsnivåerna varierar från en plats till en annan inom Europeiska unionen.
Tendensen att sänka säkerhetsstandarden för att underlätta tillgång till infrastrukturen skulle vara kontraproduktiv, eller till och med farlig.
Harmoniseringen har inget att vinna på en lägre säkerhet.
En fråga återstår, nämligen den ekonomiska.
Det krävs enorma investeringar för att inleda denna nya etapp.
Ändå har ingen särskild budgetbestämmelse planerats, trots att det skulle behövas.
Jag gläds åt den kompromiss som uppnåtts om Sterckx betänkande, i artikel 29, där den sociala dialogen lyfts fram.
Jag tycker också att kompromissen om Savarybetänkandet är mycket viktig, som innebär att de anställdas representanter skall vara delaktiga i utarbetandet av tekniska specifikationer för driftskompatibilitet (TSD) som berör dem.
För att de olika texterna och paketet skall bli enhetliga föreslår jag tre muntliga ändringsförslag där kompromisserna om mina kolleger Sterckx och Savarys betänkanden ingår.
Jag föreslår också ett ändringsförslag om de ekonomiska frågorna, och, även om jag vet att världen inte instämmer i denna åsikt, så hoppas jag att alla förstår hur viktigt det är.
Hela paketet är mycket viktigt med tanke på vad som står på spel.
Vi har här ett enormt ansvar för framtiden, eftersom vi ger en första bild av järnvägarnas Europa i det tjugoförsta århundradet.
Jag vill också ge min uppfattning om hela paketet.
I betänkandet av min kollega Jarzembowski föreslås en fullständig avreglering av järnvägen när det gäller gods år 2003 och år 2008 för nationella passagerare.
Jag måste säga att jag är oroad över förslagen som lämnats, efter de från kommissionen, för att påskynda avregleringen.
Det första paketet skall först börja införlivas i medlemsstaterna, och därför finns ingen uppgift om dess konsekvenser.
Jag är noga med att man fortfarande skall respektera slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona, som helt logiskt innebar att en rapport och en utvärdering skulle genomföras innan några nya förslag lämnas.
Jag instämmer i ambitionen att järnvägen behöver förnyas.
Harmoniseringen av standarderna förefaller mig fullständigt relevant, liksom behovet av en järnvägsbyrå och stränga säkerhetsbestämmelser.
Men jag kan inte se varför och på vilket sätt man absolut skulle utveckla järnvägen och öppna den för konkurrens samtidigt.
Sterckx betänkande om säkerhet är också det mycket viktigt, eftersom man där, bl.a. tillsammans med kommissionen, vill att säkerhetsstandarderna skall harmoniseras.
Vid harmoniseringen av säkerhetsstandarderna måste man i vilket fall som helst ta hänsyn till verkligheten i branschen, bl.a. tiden för genomförande.
Det tjänar ingenting till, det kan till och med vara skadligt, att vilja tillämpa EU-standarderna alltför snabbt.
Sammanfattningsvis vill jag erinra om det som jag anser är en dubbel utmaning, nämligen en hållbar utveckling och förnyandet på ett verksamhetsområde, nämligen järnvägen, där aktörerna är viktiga med sin kunskap och sin kompetens, vare sig det handlar om operatörer eller anställda.
EU bör och kan visa dem att vi vill utveckla järnvägen tillsammans med dem.
(Applåder)
