# ID: svediakorp-gov432195
# author: Swiebel (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 930
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Den årliga rapporten om de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen leder varje år till många meningsskiljaktigheter och stor förvirring.
Detta ligger till grund för två problem.
För det första är det inte lätt för någon ledamot av detta parlament som har valts på en nationell lista, och som också vill väljas om, att instämma i kritik mot sitt eget land.
För att verkligen kunna sopa rent framför egen dörr måste man lösgöra sig något från nationella och partipolitiska lojaliteter, och det är ibland för mycket begärt.
För det andra var det tills nyligen oklart vilka mänskliga rättigheter som dessa betänkanden egentligen skulle handla om.
Vilken är mallen eller referensramen?
Tidigare gjorde olika föredraganden sina egna val av problematik, och det kom inte alltid kontinuiteten eller trovärdigheten till godo.
Det var därför ett gott beslut av den ansvariga kommissionen och av parlamentet som helhet att göra gemenskapens grundläggande rättigheter till utgångspunkt för dessa betänkanden.
Europaparlamentets kontrollfunktion är emellertid av politisk och inte av juridisk karaktär.
Vi måste alltså betrakta de grundläggande rättigheterna för målet av dessa årliga rapporter som en politisk referensram, som en sorts innehållsförteckning.
Det ger utrymme till att med dessa grundläggande rättigheter i handen också undersöka om medlemsstaterna respekterar de bestämmelser som är bindande och som har tagits upp i otaliga fördrag inom Förenta nationerna, Europarådet, ILO osv.
Mänskliga rättigheter är universella, odelbara och överensstämmande.
Diskussionen om mänskliga rättigheter är definitionsmässigt global.
Europeiska unionens människorättspolitik är därför enbart trovärdig om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna mäts enligt samma mått i eget hus som i andra delar av världen.
Europaparlamentet uttalar sig vid varje sammanträde om konkreta problem vad gäller de mänskliga rättigheterna på andra håll, och tillskriver ständigt de mänskliga rättigheterna ett stort värde i diskussioner om kandidatländerna, och med rätta.
Men då måste vi också studera oss själva ärligt.
Därför väljer jag medvetet tillvägagångssättet naming and shaming. i mitt betänkande.
Det känns inte roligt, men ärligt.
Europeiska unionen bildar en värdegemenskap.
Det har vi fått höra till leda.
Men då måste vi ju ändå också vara beredda att se de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i en eller flera medlemsstater som en europeisk angelägenhet, och fråga oss hur Europeiska unionen som sådan kan bidra till att förbättra situationen.
Därför är rekommendationerna i mitt betänkande inte enbart riktade till en eller flera eller alla medlemsstater utan, där så är lämpligt, också till kommissionen och rådet.
Det gläder mig, i vanlig ordning, att åter se kommissionär Verheugen sitta här, men det är naturligtvis en besvikelse för mig att rådet utmärker sig genom frånvaro, om inte en tjänsteman har gömt sig under bänken.
Vilka är de främsta problemen vad gäller mänskliga rättigheter i Europeiska unionen?
Jag skall nämna ett par av dessa, och jag skall ställa ett antal tillhörande konkreta frågor.
Först och främst föreligger faran att de medborgerliga friheterna kommer i kläm i den tyvärr nödvändiga kampen mot terrorism.
Det är därför viktigt att särskild lagstiftning kombineras med en övergripande bestämmelse och att dessa åtgärder mot terrorismen inventeras och utvärderas.
Min fråga är: är kommissionen och rådet beredda att företa en sådan inventering och utvärdering?
För det andra: det dåliga uppförande från polis och fängelsepersonal som uppmärksammas år efter år, för vilket ofta de svagaste grupperna faller offer, förekommer i alla medlemsstater i EU, även om det är i olika hög grad.
Interna korrigeringsmekanismer är inte så väldigt effektiva.
Det är enligt min uppfattning dags att detta problem tas upp på Europeiska unionens dagordning och att man åtminstone genomför en utförlig undersökning av dessa missförhållanden.
Min fråga är: kan kommissionen undersöka möjligheterna till detta?
För det tredje: rasism, främlingsfientlighet och andra former av diskriminering fortsätter att frodas, men skyddet mot dessa är ett lapptäcke som snarare implicerar en hierarki av diskriminering än ett samstämmigt tillvägagångssätt.
Jag pläderar för en sammanhängande och balanserad europeisk strategi för likabehandling.
Min fråga är: kommer kommissionen att gå i täten för denna?
För det fjärde: jag konstaterade, delvis tack vare kollegerna i utskottet för socialfrågor, en stor brist hos alla medlemsstater i efterlevandet av europeiska sociala stadgan, ILO-fördragen osv.
Det är nödvändigt att klargöra hur dessa konventionsskyldigheter på det sociala området förhåller sig till de förpliktelser i samma medlemsstater som baseras på den sekundära gemenskapsrätten.
Min fråga är: kommer kommissionen att ta initiativet i fråga om detta?
Till sist vill jag fråga rådets representant - denne är inte närvarande, men kanske kan den där tjänstemannen som alltså har gömt sig någonstans vidarebefordra detta - vad som skedde med beslutet av rådet (allmänna frågor) från juni 2001 om att få till en bättre samordning mellan den interna och den externa människorättspolitiken.
Den frågan skulle för övrigt också kunna besvaras av kommissionen och parlamentet självt.
Om ni så tillåter, herr talman, en sista kommentar angående Ribeiro e Castros alternativa förslag till betänkande.
Jag måste säga att jag uppfattar det som lite skrattretande.
Man måste vara oerhört optimistisk för att komma med ett sådant förslag.
De som stöder denna resolution vill uppenbarligen blunda för verkligheten.
Det är ett gott exempel på önsketänkande, men det är för bra för att vara sant.
