# ID: svediakorp-gov432161
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,240
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Det återförenade Europa som tog sin början vid mötet i Köpenhamn kommer att bli ett Europa som karakteriseras av stor mångfald, först och främst ekonomisk och social mångfald.
Aldrig tidigare har de ekonomiska skillnaderna inom Europeiska unionen varit så stora, och samtidigt har det aldrig varit så nödvändigt att föra en verklig sammanhållningspolitik.
Det kommer att förekomma kulturell och politisk mångfald, men också regional sådan.
För drygt ett år sedan lät jag för övrigt exakt detta uttryck - territoriell mångfald - ingå som en av de tre grundtankarna i den andra rapporten om sammanhållningen med rubriken? Enhet i Europa, solidaritet mellan folken, territoriell mångfald?.
Det är denna mångfald som förklarar varför er föredragande, Napolitano, har haft en oerhört svår uppgift, när det har gällt att definiera de regionala och lokala myndigheternas roll i Europeiska unionen.
Som han har sagt, kommer ett sammanträde att hållas inom ramen för konventet den 6 och 7 februari i år.
Den skall ägnas åt detta problem.
Herr Napolitano!
Ni har slutfört denna uppgift med er sedvanliga skicklighet och klokhet och, mina damer och herrar ledamöter, ni kommer inte att förvånas över att jag ansluter mig till föredraganden på många punkter i hans betänkande.
Napolitano har varit klok nog att påminna om att om Europeiska unionen vill fungera utan att bli en superstat bör den respektera den rättighet varje stat har att inom sina gränser organisera sig som den anser vara bäst.
Det tillkommer alltså inte de europeiska institutionerna och inte heller kommissionen att från Bryssel föreslå och ännu mindre bestämma hur makten skall fördelas inom varje land eller hur förbindelserna mellan territorierna skall organiseras inom varje medlemsstat.
Det är alltså med utgångspunkt från denna begränsning som kommissionen kan godkänna de viktigaste punkterna i det betänkande som ni har tagit del av.
Vi är för ett större inflytande för Regionkommittén, förutsatt att den interinstitutionella balansen förblir vad den är i dag.
Det är värt att vid behov studera Regionkommitténs rätt att väcka talan i domstolen för att försvara respekten för subsidiaritetsprincipen.
Vi är för det som i ert betänkande kallas? nya samverkansmetoder? så att regionala och lokala förvaltningar blir mer direkt delaktiga i gemenskapsprocesserna.
I sin vitbok om styrelseformerna i EU har kommissionen föreslagit att en systematisk dialog skall upprättas med de organisationer som företräder dessa förvaltningar.
Vi håller just nu på att utveckla formerna för denna dialog, som efter omfattande överläggningar kommer att genomföras vid slutet av första halvåret 2003.
Vi är för en anpassad tillämpning av gemenskapslagstiftningen för att ta hänsyn till exceptionella och lokala omständigheter och behov.
Kommissionen skall därför på försök undersöka möjligheten att upprätta trepartsavtal mellan Bryssel, den nationella huvudstaden och regionen.
Men härutöver erbjuder oss EU-fördraget egentligen redan genom ramlagstiftningen ett väl tilltaget handlingsutrymme.
Det är ett åtagande som delas av de tre institutionerna som är ansvariga för lagstiftningsarbetet att undvika att dessa ramlagar blir alltför detaljerade.
Vi måste emellertid se till att bevara en enhetlig och därigenom jämlik eller opartisk tillämpning av EG-rätten.
Låt oss inte försvaga de regler som vi antar här inom ramen för en demokratisk debatt genom att tillåta de territoriella förvaltningarna att, inte ens undantagsvis, tillämpa dem efter eget godtycke.
Jag har talat om det som händer i ett tidigt skede, när gemenskapstexterna utarbetas, och om det som händer senare, när de genomförs.
I dessa frågor har kommissionen, med det bidrag som överlämnades till konventets arbete före slutet av år 2002, öppnat nya vägar och samtidigt meddelat att den med respekt för varje lands institutionella ordning är angelägen att, både med sikte på det förflutna och på framtiden, hitta möjligheter att göra de regionala förvaltningarna mer delaktiga i arbetet med den europeiska integrationen.
Min fjärde bifallspunkt vad gäller ert betänkande, herr Napolitano, är slutligen att vi är för en stark territoriell och europeisk sammanhållningspolitik som innebär något konkret för var och en av regionerna i Europeiska unionen och för medborgarna i denna union.
Inom detta område, som jag är välbekant med, eftersom jag är ansvarig för det i kommissionen, kommer vi, det vill säga både kommissionen och parlamentet, att samarbeta mycket under de kommande månaderna, innan jag vid slutet av detta år skall lägga fram kommissionens förslag för den framtida regionalpolitiken efter år 2006.
Mina damer och herrar!
Som jag nyss påpekade, är det just därför att vi är ense om de huvudsakliga riktlinjerna i detta betänkande som jag vill ta upp ett problem som kommissionen har på en punkt, och som jag vet även har varit föremål för debatt och frågor i er kammare.
Det gäller förslaget att endast vissa regioner, nämligen de som har befogenhet att lagstifta, skall ha möjlighet att försvara sina rättigheter i EG-domstolen.
För några veckor sedan uttalade jag mig för övrigt mycket uppriktigt i Florens inför representanter för dessa regioner med lagstiftande befogenheter under ett av deras sammanträden.
Jag anser att det varken är realistiskt eller önskvärt att upprätta en sådan rangordning mellan de territoriella europeiska myndigheterna.
Hur kan man till exempel tilldela dessa regioner viktiga och särskilda rättigheter, när alla nuvarande och blivande medlemsstater inte är organiserade på det sättet?
Vårt institutionella system bör inte gynna ett visst system.
Jag upprepar att det bör vara neutralt, rättrådigt och opartiskt.
Ändå står de regioner som har lagstiftande befogenheter och eget ansvar inför svårigheter som vi inte vill bortse ifrån.
Varför kan vi inte, för att tillmötesgå ett av deras krav, begagna oss av en utväg som jag har tagit upp med deras ordförande och utnyttja den positiva erfarenheten av artikel 203 i EU-fördraget som, tillämpad på rätt sätt, har gjort det möjligt att förenkla dessa regioners deltagande i rådet?
Varför skulle förfogandet över gemenskapsrätten inte kunna slå in på samma väg eller åtminstone inspireras av samma anda?
Därför tycker jag att den tanke som några av er - framför allt Corbett och även, enligt uppgift, Méndez de Vigo - har framfört för att vi skall komma ut ur denna återvändsgränd är mycket intressant.
Den skulle innebära att varje stat får ett tydligt ansvar att väcka talan i eget namn för dessa territoriella myndigheter i EG-domstolen.
Mina damer och herrar!
Det är inte fråga om att skapa motsättningar mellan regionerna och staterna, regionerna och Europeiska unionen och ännu mindre mellan staterna och Europeiska unionen.
Det gäller att välja en kultur för samarbete snarare än att understödja en konfrontationskultur.
Regionerna måste kunna lita på staterna för att få en verklig politisk och rättslig representation inom Europeiska unionen.
Regionerna måste kunna lita på att Europeiska unionen systematiskt gör dem delaktiga i alla skeden av den europeiska beslutsprocessen.
Europeiska unionen måste i sin tur kunna fortsätta att lita på alla de territoriella myndigheternas konstruktiva och lojala samarbete: regionerna naturligtvis, men också storstadsområdena, städerna eller de subregionala, territoriella strukturerna.
Unionen måste kunna lita på att de bidrar till debatten om den europeiska demokratin.
(Applåder)
