# ID: svediakorp-gov432061
# author: Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 833
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Låt mig börja med att tala om hur glad jag är över att se att en ny generation européer följer denna debatt från åskådarläktaren, en debatt som gäller en fråga som direkt påverkar deras framtid.
Ingen kommer att bli förvånad om jag säger att den här rapporten från Europeiska kommissionen är ännu en bekräftelse på att situationen för jämställdhet är fullständigt otillfredsställande.
Tyvärr är även Europeiska kommissionens rapport otillfredsställande.
Det är fortfarande en beskrivande årsrapport.
Naturligtvis innehåller rapporten för år 2001 mer statistik, men den är fortfarande resultatet av ett rutinarbete.
Kommissionen lyckas varken förklara ordentligt om vi har lyckats eller misslyckats med att uppnå våra mål och åtaganden eller vilka de konkreta svårigheterna är när det gäller tillämpningen av vår politik på europeisk och nationell nivå.
Även om framtida utvecklingstendenser tas upp i rapporten, fastställer kommissionen inte några särskilda åtaganden eller tidsplaner.
Om vi går över till enskilda frågor är det tydligt att Europeiska kommissionen har svårigheter med att tillämpa jämställdhetspolitiken och att den inte lyckas göra detta på ett tillfredsställande sätt.
En del generaldirektorat har inte gjort några åtaganden alls på det här området.
Samtidigt har åtgärderna för att uppmuntra fler kvinnor att söka för att delta i kommittéer och expertgrupper inte gett några resultat.
I vårt förslag till resolution begär vi att Europeiska kommissionen skall undersöka nya vägar för att sprida information och förenkla byråkratiska förfaranden och andra krav, så att kvinnor och kvinnoorganisationer får bättre tillgång till och kan delta i europeiska program.
Detsamma gäller medlemsstaterna, som har problem med att förstå jämställdhetspolitiken och genomföra den i praktiken.
Jämställdhetsprogrammen tillämpas inte i de medlemsstater som inte har några centrala eller regionala stödmekanismer.
Medlemsstaterna har i allmänhet inga kvantitativa mål i sina program, de utvärderar inte vilka effekter jämställdhetspolitiken får för deras ekonomiska politik och har inga indikatorer eller könsuppdelad statistik, varken för programmering eller för att utvärdera den nationella politiken.
För att öka medvetandet om situationen och för att fastställa framtida politik skulle det vara mycket användbart att Europeiska kommissionen genomför en noggrann undersökning med indikatorer och jämförande uppgifter om situationen i varje medlemsstat, särskilt när det gäller tillämpningen av gemenskapslagstiftningen, så att vi kan jämföra problemen och resultaten och utbyta bästa praxis.
Under det kommande året, 2003, måste de europeiska institutionerna och medlemsstaterna agera djärvt och beslutsamt.
Under halvtidsöversynen av strukturfonderna, vilken som bekant kommer att äga rum under 2003, måste medlemsstaterna besluta om var det finns utrymme för att främja jämställdhetsfrågor, så att man kan undvika att anslag som är avsedda för insatser till förmån för jämställdheten överförs till andra mål och prioriteringar.
Vi kommer att förbereda för det första europeiska valet där kandidatländerna kommer att delta under år 2003 och för nationella val i flera medlemsstater.
Rådets rekommendationer om en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen har inte lett till de förväntade resultaten.
Rådet har inte heller någon enhet för att skapa bättre samordning av jämställdhetsfrågor.
När det gäller Europeiska kommissionen väntar vi otåligt på att den skall lägga fram ett förslag till jämställdhetsdirektiv på grundval av artikel 13 i fördraget så snart som möjligt, så att vi kan följa upp det jämställdhetsprogram som fastställdes i Peking och uppnå våra självpåtagna mål i hela det ekonomiska och offentliga livet.
Ni säger säkert att allt detta har sagts förut, och det har ni rätt i.
Många människor, såväl inom parlamentet som utanför, har kommenterat att vi kvinnor och några av de män som arbetar med de här frågorna börjar bli tröttsamma och att vi upprepar oss.
Vi måste fråga oss varför de gör dessa kommentarer.
Varför berör inte den här frågan vårt samhälle, varför är den inte lika viktig för andra som den är för oss, såväl när det gäller den mänskliga som den ekonomiska faktorn?
Varför tillämpas inte vår politik och våra principer direkt och på rätt sätt?
Jag anser att vi nu mer än någonsin måste föra en bred, banbrytande dialog med samhället och med de politiskt styrande i Europa.
Herr kommissionär!
Vad vi vill ha från Europeiska kommissionen är bra förslag och effektiva metoder för att genomföra dem.
I de fall Europeiska kommissionen inte kan sätta press på medlemsstaterna bör den uppmuntra dem till att inse att jämställdhet ger fördelar, inte förluster och svårigheter.
Vi måste få dem att inse hur viktigt det är att främja jämställdhet för att uppnå de strategiska mål som Europeiska unionen har fastställt och i det här sammanhanget menar jag både Lissabonmålen, som har komplicerats av utvidgningen, och målen för att försvara de mänskliga rättigheterna i hela världen och bidra till mänsklighetens ekonomiska och sociala framskridande, särskilt i våra egna trakter, det vill säga Balkan- och Medelhavsområdet.
