# ID: svediakorp-gov431933
# author: Haarder (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 806
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag tänker börja med Hazan som beklagar att det råder oenighet beträffande asylpolitiken och att det därför inte riktigt händer någonting.
Jag förstod inte riktigt denna kommentar eftersom vi som jag kunde meddela precis har blivit eniga om grundpelarna för en gemensam asylpolitik.
Vi har enats om flyktingdefinitionen, om vad som skall avses med subsidiärt skydd, och om direktivet om mottagarförhållanden, och det hela kommer efter allt att döma att bekräftas i morgon på ett möte i rådet.
Till detta kommer att vi också enats om att omvandla Dublinkonventionen till ett Dublindirektiv.
Denna enighet går ut på att det är det första mottagarlandet som har ansvaret under det första året, och därefter det land där vederbörande har vistats i fem månader.
Om vederbörande inte har varit i något land i fem månader är det landet där ansökan om asyl lämnas in.
Det låter kanske väldigt enkelt, men intressemotsättningarna är så enorma mellan de olika länderna, allt efter var någonstans i Europa de är belägna, att det har varit oerhört svårt att nå fram till en enighet.
Jag tycker att det är ytterst tillfredsställande att vi nu har nått enighet om dessa grundpelare för en gemensam asylpolitik.
Vitorino och jag träffades första gången i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
Han var ordförande och jag var ledamot.
Det första vi talade om var dessa frågor där vi önskade att vi skulle få en gemensam politik, och vi talade mycket om Eurodac.
När kommer någonting att hända, frågade vi kommissionären.
Nu kan vi svara att det kommer att hända någonting den 15 januari, dvs. i nästa månad.
Så jag tycker att vi har nått en bra bit på vägen.
Tack för att jag här fick tillfälle att upprepa det.
Sbarbati har rätt i att man bör agera på ett särskilt när det gäller minderåriga asylsökanden och jag kan upplysa om att jag i mitt hemlands parlament har ett lagförslag liggande som innebär att man skall garantera att det finns en vuxen, och att det finns en advokat när det skall finnas det, och att ärendena går extra snabbt när det handlar om minderåriga.
Liknande strävanden är på gång i andra länder.
Med adress till Ludford vill jag säga att det faktum att det inte blivit så mycket av den gemensamma invandringspolitiken hänger ihop med frågan om hur många arbetstillstånd som skall utfärdas.
De flesta regeringarna håller fast vid att detta skall vara ett nationellt beslut.
Därför har det också varit svårt att hitta gemensamma bestämmelser beträffande rätten till fri rörlighet mellan länderna.
Det är högst naturligt att det är svårt att nå enighet på denna punkt, också eftersom en del länder har en mycket hög sysselsättningsnivå, medan andra har en mycket låg sådan.
Vi skall nog kunna komma en bit på vägen, men det är som sagt inte så lätt.
Därefter skulle jag vilja säga till Swiebel att den gemensamma asylpolitik vi nu enats om innebär just att vi skall se till att konventionerna efterlevs i alla situationer.
När det gäller Swiebels oro över tvångsåtervändanden tror jag att alla regeringar gör allt för att de som får avslag på sin asylansökan skall skickas tillbaka under frivilliga former, och det gäller även olagliga invandrare om regeringarna önskar att de sänds tillbaka.
Men man kan inte utesluta hemsändande under tvång.
Om man utesluter det kan man lika gärna packa ihop och glömma allt om asylpolitik, inklusive en gemensam sådan.
Beträffande det Ludford sade om kvinnor som skickas hem till Afghanistan är det naturligtvis som det också bör vara så att ingen får skickas tillbaka till förföljelse, tortyr eller kränkande behandling.
Jag kan stilla oron genom att upplysa om att afghanerna i de flesta länder - det gäller i varje fall i mitt land - är unga män från Kabulområdet.
Inte heller dessa skickas hem för tillfället.
Men det säger sig själv att när det blir möjligt i vår så är det rimligt att man när någon får avslag på sin asylansökan ser till att vederbörande på ett eller annat sätt sänds tillbaka.
Jag tycker det är bra att Vitorino nu har skapat enighet i rådet inte enbart om en allmän politik för återvändande utan även om en särskild återvändandeinsats när det gäller Afghanistan, eftersom det är viktigt att denna aspekt inkluderas.
Till sist vill jag till Olle Schmidt säga att jag tackar för hans intresse för dansk lagstiftning.
Den uppfyller redan i förväg, t.o.m. nästan i överkant, alla de gemensamma minimiregler som vi talar om här.
Så tack för omtanken.
