# ID: svediakorp-gov431819
# author: Hager (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 246
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Jag pendlar sedan 1996 inte bara mellan Bryssel, Wien och Strasbourg utan får med denna union även bestiga olika toppar med varierande resultat två gånger om året.
För extrema bergsbestigare som Messner kanske sådana klättringar lockar men för genomsnittsmedborgaren upplevs det nog mest som tröttande och svårt att genomföra.
Men man måste medge att organisationen fungerade i Köpenhamn, att man utfört ett utmärkt arbete och att det innebar en klart förbättrad öppenhet och insyn.
Men alla problem löstes inte.
De arbetades av i överensstämmelse med god sed.
Man kan glädjas åt beslutet om utvidgningen som ett historiskt resultat men man kan också förundras över att Österrike behandlas som ett kandidatland och att det knappt togs notis om Österrikes frågor av vital betydelse.
Det har åter visat sig att det inte kan fortsätta på det här viset i Europeiska unionen.
Det kommer särskilt att bli fallet när 25 eller fler sitter runt förhandlingsbordet och i synnerhet när varje rådsordförandeskap bara har som målsättning att dra sig ur spelet med värdigheten i behåll.
Av den anledningen anser jag det absolut nödvändigt att diskutera en starkare kontinuitet.
Efter känslan av framgång kommer det nämligen trots alla ansträngningar från rådsordförandeskapet att ändå finnas kvar en osäkerhet efter Köpenhamn liksom en förhoppning om att det höggravida konventet inom överskådlig framtid kommer att ge liv åt något som kan tjäna som grund för en fortsatt gynnsam utveckling.
