# ID: svediakorp-gov431808
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 968
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Toppmötet i Köpenhamn utgör obestridligt en historisk etapp för den europeiska integrationen.
Jag tackar det danska ordförandeskapet som aktivt har bidragit till detta.
Man måste glädja sig åt att ingenting i detta skede har äventyrat fullföljandet av ert arbete.
Denna utvidgning kan och bör utgöra en möjlighet för Europa att skapa stabilitet, fred, enande av kontinenten, en möjlighet att närma folken och åstadkomma utbyte av idéer, möjligheter till gemensam utveckling samt ökat inflytande på världsarenan.
Ändå undrar jag om man kan hålla med om vad ni, herr rådsordförande, sade i lördags.
Jag citerar:? Hädanefter har vi en gemensam vision av ett integrerat Europa?.
För min del skulle jag vara mer försiktig.
Vad gäller folken i kandidatländerna förefaller det mig som om vi inte är helt ense.
Vid slutet av dessa långa och svåra förhandlingar är vissa sår ännu oläkta.
Jag är övertygad om att vi förr eller senare riskerar att få betala den i mina ögon allför frikostiga utformningen med tanke på innehållet, och som ibland kan uppfattas som högdragen vad gäller formen för våra förhandlingar med dessa länder.
Har man till exempel beaktat den beklagliga inverkan på samtliga befolkningar i de berörda länderna av den diskriminerande åtgärden vad gäller de direkta jordbruksstöden från och med nu och fram till 2013?
Detta beslut har i mina ögon kraftigt styrkt den dolda uppfattningen hos de 15 medlemsstaterna om länderna i Centraleuropa som medlemmar av lägre rang.
För övrigt har de drastiska garantiklausuler som ålagts våra partner också bidragit till detta intryck av ojämlika förhållanden mellan ett A- och ett B-lag.
Vi får inte heller glömma den stränghet med vilken gemenskapens regelverk har tillämpats, trots att deras ekonomier är svaga och trots de orimliga kostnaderna för en brutal övergång till marknadsekonomi.
Likaså har de femton medlemsländerna, genom att de stöder sig på en lägsta finansieringsnivå, som alltid understiger 0,1 procent av den årliga bruttonationalprodukten, givit intryck av att de underförstått har gått in för en rabatterad utvidgning.
Under hela denna process har man vid mer än ett tillfälle haft intrycket att unionen har intagit den rikes och mäktiges högdragna hållning gentemot en fattig anförvant, som själv inte har något annat val än att ge vika eller att dra sig undan.
Det är inte av en slump som den polske utrikesministern alldeles före toppmötet i Köpenhamn kunde tala om diktat eller hans kollega med ansvar för jordbrukspolitiken om kapitulation.
Vi måste akta oss för återverkningarna av internaliserade förödmjukelser!
Låt oss inte glömma att folkomröstningarna om ratificeringen skall äga rum de första månaderna av år 2003.
Det förefaller mig därför som om vi måste göra något för våra partner: Skicka en signal om respekt och öppenhet, i synnerhet meddela att vi inte betraktar gemenskapsrätten som något orubbligt, eftersom verkligheten skulle avslöja begränsningarna eller inkonsekvenserna inom ett eller annat område.
De 15 medlemsstaterna betraktade just stabilitetspakten som en del av gemenskapsrätten, ända till den dag då Romano Prodi på något sätt relativiserade dess tillämplighet.
Medborgarna i kandidatländerna är för övrigt inte de enda som har ansatts av tvivel eller oro; medborgarna i de nuvarande medlemsstaterna känner likadant.
Så snart medborgarna inte känner sig verkligt delaktiga i ett projekt, när de har en känsla av att besluten fattas högt över deras huvuden, och att de åläggs en mängd normer, lagar och olika förelägganden, som ofta får allvarliga följder, uppfattar de i första hand, med rätt eller fel, i högre grad riskerna än möjligheterna för varje ny insats.
Men utvidgningsprocessen har hittills förts utan medborgarnas medverkan.
Genom opinionsundersökningar har vi fått veta att fyra av tio unionsmedborgare inte kan nämna ett enda kandidatland, och av dem som nämner ett anför nästan en tredjedel Turkiet.
På denna punkt är det också nödvändigt med initiativ.
Vi måste främja alla möjligheter till möten mellan öst- och västeuropéer för att ta itu med utmaningar som berör dem och som framkallar entusiasm.
Just nu vimlar det av samhällsproblem som, från säkerheten till sjöss till folkomflyttningarna, kräver ett utvidgat Europa som insats.
På samma sätt förhåller det sig med behovet att värna om sysselsättning och utbildning och att försvara den allmänna tjänstesektorn, med nödvändigheten att hävda de politiska besluten gentemot marknadens krav, med unionens ställning på världsarenan och med de sociala aktörernas plats i beslutandeprocessen.
I och med att vi rör oss mot antagandet av ett nytt fördrag, som dessutom rör författningen, måste planerna på ett utvidgat Europa och syftet med detta utsättas för debatt i våra samhällen, annars skulle vi inte vara skyddade mot allvarliga händelser som skulle kunna rubba den civilisationsplan som vi alla vill lyckas med.
Slutligen, herr talman, har man, dock inte här, förklarat att denna stora utvidgning innebär en revansch för Jaltaavtalet.
Att ge sig in på detta område skulle enligt min åsikt vara fel väg.
Man kan varken bygga något sunt eller något hållbart på en revansch.
Jag anser att det är helt föråldrat att frammana ett kallt krig.
Det tillhör det tjugonde århundradets tragedier, som enandet av Europa i dag måste ge oss en möjlighet att övervinna.
Det är möjligt, om vi inte nostalgiskt blickar tillbaka på det förflutna, mot den välsignade tiden som dominerades av? Mitteleuropa?, arvet från den habsburgska epoken.
Nu måste vi förtroendefullt rikta våra blickar mot framtiden för att tillsammans leda det återförenade Europa in i det tjugoförsta århundradet.
