# ID: svediakorp-gov431780
# author: Florenz (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,297
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Det är en svår text.
Många har under loppet av de senaste ett och ett halvt åren frågat mig:? Varför gör ni egentligen så, elektronikskrot i Europa?
Vad är det för mening med det??
Meningen är helt enkelt att vi för några år sedan beslutade i Europeiska unionen att vi vill bedriva en hållbar politik på områdena näringsliv, miljö och social verksamhet.
I sex miljoner ton elektronikskrot varje år finns en enorm mängd värdefulla beståndsdelar, som vi vill återanvända i framtiden.
Därför har vi detta direktiv.
Jag vill tacka kollegerna i förlikningskommittén så hjärtligt, och även kommissionären och rådsmedlemmarna, som med denna rapport om elektronikskrot har åstadkommit en liten succéhistoria, anser jag.
Vi enades på svåra punkter.
Vi kunde till exempel konstatera att konsumenterna från och med år 2005 mer eller mindre kommer att uppmanas av sina medlemsstater - jag skulle visserligen hellre ha velat att det var tvingande - att inte längre slänga apparaterna i soptunnan, utan att sortera dem separat.
Vi har fastställt bindande mål.
Tyvärr skryter Europa ju alltid med att man obegränsat använder sig av odefinierade rättsbegrepp.
I dag, i detta direktiv, har vi visserligen inte särskilt höga hinder, men vi har hur som helst fastslagit definierade och bindande hinder.
Jag tror att det är ett bra resultat.
När det gäller frågan om hur vi skall behandla sådant material i framtiden var vi tyvärr något vaga, men vi har ändå använt oss av den bästa teknik som står till buds.
Nu vet jag bara alltför väl att begreppet? bästa teknik som står till buds? definieras på sexton olika sätt i mitt land, eftersom vi har 16 förbundsstater.
Då finns det säkert fortfarande kryphål, men hur som helst har vi också när det gäller återvinningskvoterna kommit ett bra stycke framåt.
Jag tror att kvoterna för industrin kan uppnås, så att egentligen ingen kan säga att vi skulle ha krävt för mycket av dem.
Medborgarna har år 2005 möjlighet att gratis lämna sina produkter vid en sopstation, såvida inte medlemsstaten går ännu ett stycke längre.
Det kan då beslutas individuellt i medlemsstaterna.
Jag anser att det är ett stort framsteg att vi har kommit fram till en? individuell kostnadsfördelning?.
Det är ett steg in i framtiden, eftersom vi gärna vill ha ett styrinstrument, och för att den som i dag bygger en dator som går bra att återvinna - den här till exempel - också skall belönas, och för att den som vill fortsätta att producera en trist och gammalmodig apparat också måste få stå till svars genom de höga avfallshanteringskostnaderna.
Där fanns det faktiskt länder som inte ville ha denna punkt.
Det gläder mig att vi med hjälp av kollegerna i de andra grupperna, genom arbete dag och natt, har fått dessa kolleger att ändå rösta för det.
Detta individuella ansvar är efter förpackningsförordningen och förordningen om gamla bilar det första steget mot en verkligt hållbar miljöpolitik, till vilken jag, tillsammans med den ekonomiska politiken, bara kan ge mitt fulla stöd.
Eventuellt har vi lyckats att lämna dem utanför som åker snålskjuts, och sådana finns ju alltid i ett sådant system.
Det finns stora koncerner som kort före jul beställer 100 000 kylskåp i Stillahavsområdet och inte förser dem med någon logotyp, så att sedan den lilla företagaren eller medborgaren måste betala.
Vi har kommit fram till bestämmelser om att det måste ske en tvångsmärkning, så att kostnaderna också får bäras av någon, och så att det sedan också står medel till förfogande för återvinning, hur än medlemsstaterna utformar det - och vi vill mycket gärna lämna över det i subsidiära händer.
Men det är viktigt med en garanti för att detta sker, och det önskemålet har kommit med.
Att de gamla apparaterna måste hanteras men även betalas av de företag som för närvarande finns på marknaden - i detta fall betalas kollektivt - är det inget tvivel om, eftersom det inte finns något annat system för det.
Men vi har lämnat möjligheten öppen för medlemsstaterna att ställa finansiering till förfogande, så att det blir möjligt med en så kallad synlig avgift - hur man än kallar det - för de gamla apparaterna.
Jag tror att även detta var en bra åtgärd.
Jag skulle ha varit glad om vi i debatten om gamla bilar och elektronikskrot mer och intensivare hade diskuterat hur vi i framtiden bättre kan främja ett flöde med sekundärråvaror.
Vi har tyvärr fortfarande den egenheten att vi gärna använder primärmaterial och alltid behandlar sekundärmaterial ganska styvmoderligt.
Jag skulle kunna gå så långt som att säga att man borde ge sådant sekundärråmaterial en viss mervärdesskattepreferens.
Det är inte obetingat den klassiska inställningen i min grupp.
Men jag tror att detta kunde vara ett instrument som motiverar till att man här verkligen inför hållbarhet.
Det är nämligen det som det handlar om, mina damer och herrar.
Vi vill i framtiden återanvända råmaterial.
Genom att motivera företagen att bygga apparaterna så att de kan återanvändas har vi funnit en marknadsekonomisk väg för att här få till stånd en diskussion mellan berörda parter - och att detta är viktigt för mig behöver jag inte säga.
Det gladde mig för övrigt mycket att de icke-statliga organisationerna kämpade tillsammans med oss i denna fråga, och att företagen och de icke-statliga organisationerna - i positiv bemärkelse - antog en gemensam resolution baserad på våra ansträngningar.
Under den tid jag varit här i kammaren - och det har jag varit i tretton och ett halvt år - har något sådant aldrig tidigare inträffat!
Här vill jag tacka också de kolleger som stannade kvar ombord i svåra ögonblick.
Det finns tillräckligt många som bara avviker när det uppstår problem.
Det fanns hela tiden kolleger som stannade kvar när det gällde att parera tryck från rådet och det bidrog till slut - fru kommissionär, ni bidrog också på ett utmärkt sätt - till denna framgång.
Detta direktiv består i grund och botten av två delar.
Den andra delen är frågan om hur vi i framtiden skall hantera farliga produkter, till exempel kadmium, bly och sexvärt krom.
Här anser jag att vi har gjort ett litet steg framåt.
När allt kommer omkring gäller det att samla in och koncentrera exempelvis förlupet bly i lampor, i små radioapparater, i de små apparater som vi alla känner till.
Tio ton bly i en hög är helt ofarligt.
Men i form av förlupna smådelar utgör det ett problem.
Här har till exempel japanerna visat oss mycket hoppfulla ansatser, och vi håller nu också på med att genom motiverande åtgärder klargöra för företagen att vi på sikt vill få ett samhälle där dessa mycket farliga substanser mer och mer tillhör det förgångna.
Fru talman och fru kommissionär, låt mig rikta ett par personliga ord till mina personliga medarbetare, som här har arbetat mycket aktivt i timmar och nätter.
Låt mig än en gång rikta ett tack till mina kolleger, till er, fru kommissionär, till era medarbetare, som har hjälpt till på ett utmärkt sätt varje gång när det dök upp stora frågetecken.
Jag var stolt över denna europeiska kammare och det skulle glädja mig om det i framtiden för de följande direktiven kunde fortsätta på samma sätt.
