# ID: svediakorp-gov431761
# author: Caudron (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 767
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Det är i min grupps namn, GUE / NGL-gruppen, men även personligen i min egenskap av förkämpe för blodgivning sedan länge och som blodgivare själv, som jag är glad över att kunna uttala mig här i kväll om detta mycket viktiga ärende, till och med livsviktiga i ordets rätta bemärkelse.
Blodgivning har som många vet en ojämförbart mänsklig dimension, som berör oss alla.
Jag skall till att börja med nämna några talande siffror.
De gäller endast Frankrike, och jag ber om ursäkt för det, men jag tror att de till stor del kan överföras till de flesta av unionens medlemsstater.
I Frankrike behövs 8 000 blodgivare per dag för att rädda 60 000 liv varje år och för att göra 800 000 blodtransfusioner.
Den som varit med om en trafikolycka kan behöva blod från tio till trettio personer för att kunna överleva, och ändå är det bara 5 procent av människorna som lämnar blod.
Man kan därför verkligen undra varför det finns så få blodgivare.
Europeiska unionen har förstått - och det tackar jag den för - en grundläggande del av problemet genom att fastställa målsättningen i sitt förslag från december 2000.
Det handlar om att öka allmänhetens förtroende för att blodet och blodprodukterna är säkra, och på så sätt uppnå självförsörjning inom Europeiska unionen.
Jag skall inte breda ut mig här i kväll om skandalerna med smittat blod, som med rätta fått förtroendet att svikta och som dessutom skakat om några politiskt ansvariga på grund av bristande vaksamhet eller till och med brist på kompetens.
Utan att vare sig glömma eller förlåta något föredrar jag att koncentrera mig på tre frågor.
Vad skall vi nu göra för att återupprätta förtroendet?
Hur skall vi få människor att i större utsträckning lämna blod och få fler att göra det?
Och den tredje frågan är om lösningen inte skulle ligga i att ge blodgivarna ersättning, eftersom vissa EU-stater redan tillämpar systemet?
På den sista frågan vill jag genast säga att för mig är svaret? nej?.
Ett tydligt och bestämt nej.
Blod och blodprodukter är inga handelsvaror.
För närvarande noterar jag att vissa till och med här i parlamentet, som högljutt försvarar etiska principer i frågor som gäller mänsklig genetik, inte drar sig för att försvara lösningen med ersättning för att lämna blod och därmed ersättning för kroppen.
Jag skall inte säga mer om det just nu, så slipper jag bli arg.
Men jag måste också nämna den motbjudande trafik som äger rum i länder där människor inte ser någon annan möjlighet att överleva än att sälja blod eller andra organ.
Vi måste därför vara bestämda när det gäller den frågan, för att undvika allt missbruk, varje skandal och varje angrepp på den mänskliga värdigheten och på våra gemensamma etiska principer som är så viktiga för oss.
Blodgivning skall därför även fortsättningsvis grundas på principen om frivillighet, anonymitet och kostnadsfrihet.
Jag anser att det är något som inte ens borde diskuteras.
Naturligtvis bör man skilja på ersättning för själva blodet och ersättning för utlägg för att kunna ge blod: något ätbart, förfriskningar, ersättning för faktiska resekostnader, liksom ersättning för förlorad arbetstid för att lämna blod.
Förslaget man lagt fram för oss på området går i rätt riktning.
Det har berikats på ett mycket bra sätt och preciserats av Europaparlamentet.
Jag tar tillfället i akt att varmt lyckönska professor Nisticò för hans utmärkta arbete.
Det är avslutningsvis viktigt att betona några grundläggande punkter: kvalitets- och säkerhetsnormer för blod, utökade föreskrifter när det gäller vilka som får ge blod och plasma samt kontroll av blodgivning i Europeiska gemenskapen.
Till sist vill jag, när det gäller de punkter som varit föremål för tvisten, säga att jag kan acceptera de resultat som uppnåtts efter förlikningsförfarandet när det gäller garantin för spårbarhet och kvalitet för den personal som direkt arbetar med insamling, kontroll, framställning och förvaring.
Fru talman, kära kolleger!
Av alla dessa anledningar kan jag rösta för betänkandet och jag ber också er att göra det.
Det är vårt ansvar att bidra till att göra allmänheten medveten om denna gest som räddar livet på tiotusentals personer varje år, en gest som skulle kunna bli vanligare i framtiden och korrekt motsvara våra behov på ett mänskligt och etiskt sätt.
