# ID: svediakorp-gov431755
# author: Oswaldo José Payá Sardiñas (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,409
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Tack herr talman, Pat Cox, och detta parlament där många folk i Europa är representerade.
Ni har gett Andrei Sacharovpriset till det kubanska folket.
Jag säger det kubanska folket eftersom det är de som är värda detta erkännande.
Jag säger det utan att utesluta någon av mina landsmän, oberoende av politisk uppfattning, eftersom rättigheter inte har någon politisk färg, eller ras, eller kultur.
Inte heller diktaturer har politisk färg.
De är varken höger eller vänster, de är bara diktaturer.
I mitt land finns det tusentals kvinnor och män som kämpar för kubanernas rättigheter mitt i förföljelsen.
Hundratals av dem är fängslade enbart på grund av att de tillkännager och försvarar dessa rättigheter.
Därför tar jag emot detta erkännande i deras namn.
Jag säger att priset är till alla kubaner eftersom jag förstår det så att Europa vill säga till dem.? Ni har också rätt till rättigheter?.
Det har vi hela tiden varit övertygade om, men det fanns tider då det verkade som om denna sanning inte var så uppenbar för många i världen.
Jag är inte här för att begära stöd till oppositionen mot den kubanska regeringen, och inte heller för att döma dem som förföljer oss.
Det är inte någon hjälp för Kuba att några i världen tar parti för den kubanska regeringen eller för dem som är i opposition mot den utifrån ideologiska uppfattningar.
Vi vill att man skall ta parti för det kubanska folket, för alla kubaner.
Och det innebär att stödja respekten för alla deras rättigheter, stödja en öppning, stödja begäran om att man skall rådfråga vårt folk genom val om de förändringar som vi begär.
Vi ber om solidaritet för att man skall ge vårt folk en röst vid valurnorna, som föreslås i Varelaprojektet.
Många har förknippat detta pris med Varelaprojektet, och de har rätt, eftersom de tusentals kubaner som mitt i förtrycket har undertecknat denna begäran om en folkomröstning ger ett avgörande bidrag till de förändringar som Kuba behöver.
Förändringarna skulle innebära ett deltagande i det ekonomiska och kulturella livet.
De skulle innebära politiska och civila rättigheter och nationell försoning.
De skulle vara det verkliga genomförandet av vårt folks självbestämmande.
Myten att kubanerna skall leva utan rättigheter för att upprätthålla vårt lands oberoende och suveränitet måste få ett slut.
Félix Varela visade oss att oberoende och nationell suveränitet inte kan skiljas från utövandet av de grundläggande rättigheterna.
De kubaner som bor på Kuba och i förskingringen har, som ett enda folk, viljan och kapaciteten att bygga ett demokratiskt, rättvist och fritt samhälle, utan hat och hämndlystnad och som José Martí drömde om:? Med alla och för allas bästa?.
Vi har inte valt den fredliga vägen som en taktik, utan för att den inte går att separera från vårt folks mål.
Erfarenheten säger oss att våld föder mer våld och att då de politiska förändringarna sker på denna väg når man nya former för förtryck och orättvisor.
Vi vill att våld och makt aldrig mer skall vara vägar för att komma över kriser eller orättvisa regeringar.
Denna gång genomför vi förändringar genom den medborgarrörelse som redan håller på att inleda en ny etapp i Kubas historia, där dialog, demokratiskt deltagande och solidaritet kommer att dominera.
Så kommer vi att bygga en verklig fred.
De kubanska civila kämparna, medborgarna som undertecknar Varelaprojektet har inga vapen i händerna.
Vi är inte beväpnade.
Vi sträcker ut våra händer till alla kubaner, som bröder, och till alla folk i världen.
Den första seger som vi kan tillkännage är att vi inte bär hat i våra hjärtan.
Därför säger vi till dem som förföljer oss och till dem som försöker att dominera oss: Du är min bror, jag hatar dig inte, men du skall inte längre dominera mig med rädsla, jag vill inte påtvinga dig min sanning och inte heller att du påtvingar mig din, tillsammans skall vi söka sanningen.
Det är den befrielse vi tillkännager.
Det finns fortfarande de som upprätthåller myten om åtskillnaden mellan politiska och civila rättigheter å ena sidan, och ett samhälles kapacitet att skapa social rättvisa och nå utveckling å den andra.
Det ena utesluter inte det andra.
Avsaknaden av civila och politiska rättigheter på Kuba har fått allvarliga konsekvenser, som ojämlikhet, majoritetens fattigdom, minoritetens privilegier, försämringen av vissa tjänster, även om dessa uppfattas som humana och positiva system.
Även om många kubaner under många år arbetat med kärlek och förtröstan finns det i dag en allvarlig situation när det gäller de civila och politiska rättigheterna, förutom en ökande ojämlikhet och försämring av livskvalitet för majoriteten.
Man till och med bakbinder händerna på medborgarna genom att neutralisera den enorma potentialen i det kubanska folkets kreativitet och arbetsamhet.
Det är den huvudsakliga orsaken till vår fattigdom.
Det går inte att rättfärdiga denna verklighet genom att bekräfta att det kubanska folket fritt valde detta system.
Ni vet att inget av de folk som representeras i detta parlament, och inte heller något folk i världen, någonsin skulle avstå möjligheten att utöva sina grundläggande rättigheter.
För var dag som går syns det allt tydligare att välstånd och framsteg på det ekonomiska och sociala området är frukten av utövandet av rättigheter.
På samma sätt är en demokrati inte sann eller komplett om den inte är kapabel att inleda och upprätthålla en process för att höja människors livskvalitet.
Inte något folk använder sin röst fritt för att välja fattigdom och ojämlikhet som försätter massorna i en situation av underläge och marginalisering.
Våra latinamerikanska folk kräver reell demokrati, som är vad man kan bygga upp en rättvisa i.
Det är skandalöst att man i effektivitetens namn använder metoder som försöker lösa kriser och bekämpa fattigdomen, men som i praktiken hotar att utplåna de fattiga.
Jag är inte ute efter att tala om nya ställningstaganden eller modeller, men vårt folk har levt och lidit under olika politiska och ekonomiska system.
I dag vet vi att alla metoder och modeller som, under förevändningen att söka rättvisa, utveckling eller effektivitet, ställer sig över personer eller upphäver någon av de grundläggande rättigheterna leder till någon form av förtryck, uteslutning och ger folken motgångar.
Vi vill härifrån uttrycka vår solidaritet med alla dem som lider av någon form av förtryck eller orättvisa, med dem som är tystade eller marginaliserade i världen.
De mänskliga rättigheterna är en enda sak, som mänskligheten också är en.
Om man i dag talar om globalisering, aviserar vi och påtalar att om man inte globaliserar solidariteten är inte bara de mänskliga rättigheterna i fara utan också rätten att fortsätta att vara människor.
Utan mänsklig solidaritet kommer vi inte heller att ha en ren värld kvar där det kommer att vara möjligt för människor att leva.
Därför tror jag helt enkelt att snarare än nya modeller, såväl i samhällena som i förbindelserna mellan länder, är det som behövs en ny anda.
Denna nya anda bör uttryckas i solidaritet, samarbete och rättvisa i förbindelserna mellan länder, och kommer inte att vara ett hinder för utvecklingen.
Om man underordnar politikområden och modeller förverkligandet av människor, skapandet av rättvisa och demokrati, om man gör politikområdena mer humana kommer man att komma över de klyftor som skiljer folken åt och vi kommer att bli en verklig människofamilj.
Låt vårt budskap om fred och solidaritet för alla folk nå fram från Kuba.
Alla kubaner tar emot detta pris med värdighet och tillkännager vårt hopp att återuppbygga vårt samhälle med allas kärlek, som bröder, som Guds barn.
Vi kubaner är enkla och vi vill bara leva i fred och göra framsteg i vårt arbete, men vi kan inte och vill inte leva utan frihet.
Vi sätter vår tro till Herren, som låg i en enkel krubba, och det här är vår hyllning till Honom.
Tack och god jul.
(Stående ovationer)
